Jag har läst mycket Erik Andersson, men ingen bok har så tydligt som den här demonstrerat vilken mångsidig essäist han är. Jag tänkte säga "strålande" eller "magnifik", men superlativen duckar liksom inför den ödmjukhet som präglar hans skrivande. I hans språk finns påhittighet men ingen ekvilibrism. Om det kvillrar finurligt om formuleringar och ordformer så är det för att han gjort sig förtrogen med svenska språket ner till djupaste grundvattennivå, någonstans nere i bronsålderns jordlager. Där öppnar sig förunderliga världar för den som är nyfiken. Han får det att verka så enkelt. Det lyckas ju aldrig jag med! Hur gör han, frågar jag mig, i hopp om att ännu kunna lära mig något.
Boken samlar "genomsedda och i några fall utökade" essäer som publicerats på alla möjliga ställen mellan 2002 och 2020. Som vanligt dras han mot landsbygden, gärna med hjälp av kartor från riksantikvarieämbetet lika gärna som lantmäteriet; han skriver om förgätna författarskap, och på slutet lite mer i detalj om sitt eget. (Vi får veta mycket om hur boken Hem kom till.) Mer förvånande för den som känner Erik Andersson mest från romanerna handlar ett helt avsnitt om musik, och här är också flera regelrätta recensioner, främst av biografier.
Vad är en essä? Jag vill ju veta, så att jag någon gång kan skriva en. Erik Andersson försöker själv besvara frågan ett par gånger, men hans texter är det allra bästa facit. De hade inte varit någonting utan nyfikenheten. Det är den som ger första impulsen och – avgörande – fortsätter ge impulser genom hela essän, så att man aldrig kan vara säker på vart texten ska ta vägen. Det finns inget nervöst i det. Bara en trygg och självsäker författare kan vara kompis med sin nyfikenhet på det sättet. Om man klarar av att ta emot alla intryck för vad de är, och inte för vad man vill att de ska vara, då har man en aldrig sinande källa till förundran att ösa ur – men ett sådant förhållande till världen kräver att man involverar sin person och aldrig sluter sig för omvärlden. Om så omvärlden bara är en intervju med Paul Simon. Andersson läser i Playboy 1984 några ganska banala yttranden av denne, och blir "sur", kallar honom "ängslig", undrar "om inte han vore lyckligast utan ord" och drar flera andra personliga slutsatser. Hur svårt är det inte att låta sig uppröras så!
Essäernas lätthet har, tror jag, att göra med att de rör sig fritt mellan olika plan eller nivåer: huvudämnet kanske är en eller två texter, som citeras ur och kommenteras på ordnivå – parallellt funderas över någon omständighet kring källtextens uppkomst, kanske författarens biografi – ämnet får honom också att tänka på ett annat av sina intresseområden – där finns en personlig anekdot att knyta an till – och även utrymme för mer abstrakt-filosofisk spekulation. Ungefär så bör man kunna skriva om vad som helst! Och därvid inte blanda helt vilt, naturligtvis, men framför allt inte tvinga fram en onödig struktur. Jag tänker att om texten är en flock får så ska de inte motas in i led, utan vallas fram över den vida heden med frihet under uppsikt. Steg ett är förstås att skaffa sig en flock.
Det gäller också att undvika att hitta kopplingar! Det här är en riktig knäckpunkt för den (jag) som är drillad i akademisk uppsatsprosa. Erik Andersson kan ställa Prins Wilhelms idyller bredvid Ludvig Nordströms misärreportage utan att pressa fram några analyser och exakt jämförbara citat; det räcker att redovisa materialet och gräva vidare i vad som gör det fascinerande, och lita på att läsaren finner det lika fascinerande. En essä beskriver hur Frans G. Bengtsson föll i onåd hos Ord & Bild-redaktionen på grund av sina åsikter om Andréexpeditionen, men låter bli att jämföra Bengtssons fall med Andrées – som underförstådd parallell ger det botten åt texten, men utsagd vore den banal.
Om man ska göra några kopplingar, då ska det handla om oväntade upptäckter. I en essä om den bortglömda författaren Py Sörman (otroligt intressant!) har han funnit att hennes makes död sammanföll med en särskild period i författarskapet. I titelessän kan han delge flera intressanta resultat beträffande tankstreckens längd i tryckt litteratur. Nördigt som bara den, en mysig nördighet som är Anderssons kännemärke. Hur underbart är det inte att den påhittade kungagraven i Vem älskar Yngve Frej kan hittas i riksantikvarieämbetets fornminnesförteckningar! Det är symptomatiskt att han intresserar sig särskilt för människor med ordningssinne: flera essäer handlar om systematisk botanik, läkarjournaler och dylikt. Han verkar själv drivas av ordningssinne befruktat av kaos, eller tvärtom:
[Jag for] upp på västgötaslätten och hittade Longs by. Där låg den: några hus, några åkrar. Jag begrep ingenting.
För mig är detta det mest inspirerande av alla tillstånd. Ställd inför det obegripliga börjar hjärnan arbeta. Kanske är det något hormon som producerar ordning och reda och som då blir hyperaktivt.
Erik Andersson kan ge sken av att improvisera, men det är väl snarare en sedan länge övad intuition som ger essäerna deras form. Det fungerar alldeles ypperligt när ämnena är mindre specificerade, typ hela författarskap, eller humleodlingen förr. De mer definierade beställningstexterna, som recensionerna, hålls också kortare. Men det är typiskt att även dessa fokuserar på innehållet, vilket tillåter friare associationer – hans anmälan av en biografi består i grunden av några utvalda anekdoter och frångår sådant som analys av stil och genre, litteraturhistorisk kontext med mera. Det hade nog funkat sämre i en romanrecension.
Det var några iakttagelser, det!
