Sörja för de sina (Kristina Sandberg, 2012)

Andra boken om Maj, efter Att föda ett barn.  Där förra boken utspelade sig under ett enda år, det år då Maj initierades i livet som hemmafru, utsträcker sig denna över hela fyrtio- och en bit in på femtiotalet.  Stilen är lugnare, mer behärskad.  Stämningen är inledningsvis som bedövad; Maj har inrättat sig i sin roll som fru och mor, Tomas (mannen) har fått behandling för sin alkoholism men nykterheten är skör; mellan makarna råder en vapenvila som sätter sig till ett äktenskapligt normaltillstånd.  Äktenskapet som bara blev har blivit självvalt – är det kärleklöst eller en stum kärlek? kanske spelar det ingen roll.

Författarens eller berättarens närvaro stör mig stundtals även i den här boken, men när jag återvänder till de utdrag jag antecknat som exempel är jag inte längre så säker på att greppet är misslyckat.  Några gånger riktar de retoriska frågorna ljuset mer på den som ställer dem än på Maj, men påträngande är det bara i enstaka fall och flera gånger tränger sig rösten in snyggt: tar tillbaka något sagt och ändrar sig, som att berättelsen tillfälligt förhastat sig.  Mestadels är det diskret, och vad handlingen fortskrider blir jag alltmer förstående för berättarens du-tilltal mot Maj och de ifrågasättande kursiverna.  Jag tyckte det var förljuget att låtsas som att Maj drog sig undan författarens blick – det är ju författaren som bestämmer – men inser att det är sin egen blick hon drar sig undan, sluter sig, värjer sig mot allt, och kanske vore det en större lögn att skildra det med låtsad full insyn.

Maj är så rädd.  Hon är rädd för Tomas och spriten, ja det kan hon ju inte rå över.  Hon är rädd för allt som kan hända barnen, polio, rädd för att uppfostra dem fel, för att råka göra dem illa, men framför allt för att inte duga som mor.  Barnen ska stå som bevis för att hon inte har något att skämmas för.  Men för guds skull inte yvas heller.  Maj blir allt ensammare i sin jakt på tadelfriheten; de väninnor och svägerskor hon kunde mäta sig mot och bekräftas av den första tiden som nygift blir mindre närvarande när familjelivet blir rutin, och Majs nervösa fejande, bakande och planerande är snart ett självspelande piano som få orkar lyssna till.  Hon finner fäste i regler och påbud, skyggar för alla sorters spontanitet.  Att visa sig sårbar eller osäker är otänkbart, att berömma och erbjuda sin kärlek omöjligt.  Tänk om den inte tas emot?  När Anita, dottern, är bedrövad över beskedet att hon behöver glasögon blir Maj illa berörd – grips av medkänsla kunde man ha sagt om inte alla tankar i den riktningen motats bort innan de formulerats, yttrat sig som trevande klander och vag ängslan; impulsen att trösta sublimeras till fikabestyr istället:

Duka snyggt på brickan, skiva sockerkaka – finns det några fruktkonserver och grädde så blir det bakelse ändå. Bullängden skulle hon kunna steka upp till fattiga riddare, men det blir för arbetsamt. Jo, hon har grädde i kylen som hon kan söta med lite socker och vispa upp. Titta, en liten burk fin ananas, det blir trevligt. Varm choklad åt Anita – idag är väl inte rätta dagen att fråga om hon är stor nog att dricka kaffe.

Det finns utvägar, vill man skrika, du behöver inte vara så självförintande!  Men sanningen är väl att det ges föga att gripa tag i.  Tomas brottas med sin egen oro, och lever för övrigt delvis i en annan värld – vad vet Maj om politik och affärer, och vad vet han om barnuppfostran och hushåll.  Kanske något litet och det kunde blivit mer, men det är Majs hårt tillkämpade domäner.  Hennes sjuka mor dör.  Tomas undrar försiktigt vem hon var, hur var hon?  Ingenting utsägs; hon var duktig.  Det ska man nämligen vara.  Men Maj hade inte sett av henne sedan hon blev dålig, det var den smittsamma lungsoten... som absolut bara var astma... svagheten.  Om pappas nya dam tigs.  Och funderas.  All denna rädsla och prestige som slår kilar mellan människorna.  Tomas är på sitt vis lugnare, känsligare, men prisgiven åt frestelsens djävul och tämligen ynklig när det klämmer.  Anita vill ruska sig fri sin mors klumpiga omsorger och det återstår att se i sista boken hur det går.

Att föda ett barn (Kristina Sandberg, 2010)

Är inte elva år ett passande tidsavstånd att ta sig an en modern klassiker?  Det här är första boken i trilogin om hemmafrun Maj.  Nu blev det plötsligt dags att läsa den.

Den här boken utspelar sig under ett år i slutet av trettiotalet.  Man kastas rakt in i tjugoåriga Majs kaotiska inre liv, nyligen utflyttad från Östersund till Örnsköldsvik som hon är, anställd på ett konditori och inhyst hos en dam i stan.  Det tog slut med fästmannen Erik innan sommaren men kanske vill han ha henne tillbaka, kanske vill hon?  Hon följer motvilligt med väninnorna på utflykt med en lite äldre karl med bil, vad är han för en, och snart är hon gravid.  Hon får inte vara gravid!  Men det är hon, och det blir bröllop, överstökat i en hast (med den magen...), och nu är hon husmor i en etta med kök och WC i källaren.  Vidtar kaffebjudningar, middagar och sommarfiranden med stora ingifta släkten och det sitter ingrott i Maj att hon ska klara detta exemplariskt – baka kakor, koka gädda, eller är sik bättre? skrubba golvet på knäna för annars blir det inte rent i hörnen och inte glömma den flottiga ventilen i köket.  Men ingen har talat om för Maj hur man gör.  Och mannen som super, fast det kunde ju ha varit så mycket värre! men är inget hans ansvar?

Temat är alltid aktuellt, tyvärr, och det bjuder ingen svårighet att känna igen sig i Majs våndor ännu åttio år senare.  Jag ser min farmor framför mig i våningarnas interiörer, men steget är inte långt att transponera familjedynamiken till nutid.  Det förvånar mig ändå att det här blev en sådan folklig storsäljare, för stilistiskt är romanen en bra bit från det konventionella.  Någon jämförde med Virginia Woolf.  Här finns nästan en medvetandeström, med tydligare riktning än modernisternas experiment, men lika våldsamt forsande.  Språket försöker få fäste men slirar än hit än dit, i långa satsradningar och perspektivskiften mitt i ett ordval, anförda repliker insprängda i relationen – varken språket eller den sökande, famlande Maj får någon ro.  Det gör boken snabbläst, den skjutsar obevekligt på.  Det skänker också en känsla av oundviklighet, att ingen tid ges att hämta andan och protestera mot ödets lopp.  I kursiva inskott tittar det förbjudna fram: Majs förträngda farhågor, elaka tvångstankar, invändningar hon inte törs uttala, dagdrömmar, andras förmaningar, små tänkta brev hem till mamma.  Man vet inte alltid vem som talar.  Jag gillar greppet, det skapar en nödvändig osäkerhet.

Här och där träder berättarrösten in, eller är det motiverat att säga författaren, och ifrågasätter eller gissar sig fram – tänker Maj så här, eller troligare så här? borde inte Maj tycka om detta? Maj är nog för upptagen med x för att oroa sig över y.  När det är som bäst är det som att berättaren tar sats för att hinna ifatt, eller för att överbrygga glappet till tidsandan.  Det ruskar om, friskar upp.  Men mer än en nypa av detta blir för påträngande, och i något hundratal sidor från förlossningen och in i amningsperioden tar distanseringen för mycket plats.  Sandberg verkar anse att dessa ämnen är för stora för att inte ta ett större grepp om, tillåter sig att inte bara ta spjärn mot nutiden utan helt mellanlanda i sidobetraktelser om synen på moderskapet och kvinnan för att ringa in den gemensamma historiska erfarenheten.  Jag betackar mig för författarens patos, berättelsen är stark nog i sig!  Även om kliven åt sidan är korta dröjer sig effekten kvar och jag börjar läsa de tvetydiga kursiverna med berättarens undervisande röst istället för Majs, känner mig övervakad.  Färre men mindre distraherande är de korta tillbakablickarna ur den åldrade Majs synvinkel, som från åttiotalet kastar in kommentarer till försvar för sig själv som ung.

För det är ju också en berättelse om en tid.  Alla dessa bjudningar, vilkas främsta syfte tycks vara att låta kvinnorna demonstrera sin oklanderlighet, att bräcka varandra i allt från knäckrecept till kännedom om och förmåga att tillämpa de senaste hygieniska rönen, de pålitliga husmorsknepen ej att förglömma.  Det är en kvinnovärld som männen rycker på axlarna åt så länge den fungerar och de får njuta frukterna till en god cognac.  Ingen har bett Maj att torka parketten, allra minst hennes oförstående man, men det är som en instinkt, nedärvd från mor till dotter sedan urminnes tid.  Och ingen berömmer.  Väninnorna i syjuntan ställer inga inkännande frågor om Majs graviditet utan är käckt och förnumstigt uppfostrande, på det att ingen må ta dem för osäkra i rollen som kvinna.  Maj hinner aldrig stå still och uppskatta de små glädjeämnena, för varje glad händelse är anledning att vispa ihop en sockerkaka.  Allt detta gestaltas vidunderligt bra.  Virvelvinden lugnar sig en bit framåt slutet så kanske håller följande böcker inte fullt samma tempo.  Min enda farhåga är att författaren då ska tränga sig på ännu mera.

Leoparden (Giuseppe Tomasi di Lampedusa, 1958)

Än en gång en bokcirkelomläsning, och det var jag som valde boken för att jag tyckte så mycket om den efter första gången jag läste den.  Den andra läsningen gav ett delvis annat intryck.

Ironin verkar inte längre lika bitsk och rolig, snarare sorglig och vemodig.  Med omläsningens vidare blick blir boken inte så mycket ett psykologiskt porträtt av den cyniske Prinsen som en elegi över en svunnen samhällsform, där huvudpersonen framstår mer stiliserad än vid första åsynen, en representant mer än individ.  Det är också tydligt hur stora delar av romanen som består av förklarande longörer, vilket till och med skojas med i sekvensen där prästen fortsätter hålla monolog om adelsklassens karaktär för en åhörare som somnat.  Det är välformulerade passager men det är inte för dem man minns romanen.  Stilen däremot, den minns man med alla dess semikolon och tunga adjektiv.  Den är aldrig mer påträngande än redan i inledningskapitlets början, som om Lampedusa föresatt sig att skriva en artonhundratalsroman och vill att det ska synas.  Men mer än så: den överlastade stilen är en språklig motsvarighet till feodalpalatsets svulstiga ståt.

Historien berättas ur Prinsens perspektiv men kanske inte genom hans ögon, för här och var griper författaren in och påminner om att detta var för hundra år sedan, på ett ställe gör han en förvånande anakronistisk liknelse med en flygplansresa.  Prinsen knuffas gång på gång tillbaka från rampljuset, tillåts inte stå stadigt i sin huvudroll – så är han ju också prisgiven åt sitt öde, på väg mot glömska och irrelevans.  Tidens obönhörliga gång hamras in desto hårdare genom tidshoppen mellan kapitlen.

Kanske bör man säga att perspektivet är Siciliens.  Prinsen förvandlar Tancredis utsaga att "om vi vill att allt ska förbli som det är, så måste vi ändra på allting" till en insikt om Siciliens oföränderlighet, och han håller senare ett långt anförande om den flertusenåriga vanan vid främmande överhöghet och öns eviga natur – den nuvarande omvälvningen är bara skenbart en revolution, i grunden ligger landet fast som det alltid har varit.  Frågan är hur ärligt han bekänner sig till den tron.  Det är klart att han måste intala sig förändringens omöjlighet när förändringen som sådan står i direkt strid med feodalklassens livssätt och rentav existensberättigande.  Det verkar vara en klen tröst att anlägga den brett historiska synvinkeln, för den leder honom också att se på de unga och friska med den bittra vetskapen om att även de måste dö.  Vad finns kvar att leva för när allt reduceras till evighet?

Slutkapitlet kan ytligt sett tyckas påklistrat – plötsligt är det trettio år senare och döttrarna står i centrum, som dittills varit bifigurer – men ur det sicilianska perspektivet är det följdriktigt, och ett surt antiklimax.  Här jävas till sist den sicilianska uthålligheten.  Systrarna har klamrat sig fast vid katolicismen, någon i personlig religiositet, en annan i försäkran om familjens ställning inför kyrkan.  Det gick hit men inte längre, och de sista decenniernas motstånd ledde bara till krympning och förfall.

Jag hinner inte fördjupa mig i relationerna mellan bokens huvudpersoner mer än att hastigt nämna Prinsens förhållande till Tancredi.  Han använder sin förtjusning för den unge mannen både som alibi – så vidsynt av den gamle att uppskatta pojkens friska tilltag! – och smärtstillande – är inte äktenskapet med Angelica framför allt en personlig angelägenhet ändå, och det säkrar ju familjens förmögenhet.  Det är en tröst att se sin största sorg personifierad i någon man älskar.

Är Prinsen fullt ut en individ, så representant för sin familj och sitt stånd som han är?  Hans självreflektioner tar alltid spjärn mot hans roll.  Individualiteten formas negativt, stiger upp ur den onaturliga ensamheten i att lämnas sist kvar.  Prinsen är bottensatsen i ett vin som dunstat, för att parafrasera en av bokens många eleganta liknelser.  Jag har inte noterat dem som jag borde, men se här en annan jag tyckte mycket om: "Regnet hade kommit, regnet hade dragit förbi; och solen satt åter på sin tron lik en enväldig kung som, efter att ha tvingats bort av undersåtarnas barrikader i en vecka, nu regerar igen, ursinnig, men tyglad av konstitutionella lagar."  En sällsynt angelägen metafor.  Ja, individualiteten, hur är det med den?  Hur är det med den hos Tancredi eller don Calogero?  Bokcirkeln kanske kommer att ha något att säga, själv går jag här i stå.

Det finns mycket mer att diskutera, många stenar att vända på och jag får nöja mig med att ha lyft upp ett par stycken.  Hette det inte en gång att ambitionsnivån på den här bloggen skulle vara låg.  Sammanfattningsvis blev jag inte lika omedelbart slagen av boken när jag läste om den, och i så fall berörd mer av sorgesamheten än omruskad av den faktiskt rätt försiktiga humorn.  Jag tror att jag har gjort en bättre läsning nu och läste nog in en del förutfattade meningar om genren förra gången; det där om humanisten kontra entreprenören som jag skrev i förra inlägget var nog interferens från minnen av Thomas Mann.

Ikaros hav (Göran Schildt, 1957)

Bokklubben Svalans fina utgåva av Ikaros hav var min första bekantskap med Göran Schildt, så den här boken har en särskild plats i mitt hjärta.  Det har varit spännande att pröva min ganska grumliga minnesbild i en omläsning så här fyra år senare.

Detta är alltså berättelsen om den resa som omedelbart föregick nilfärden skildrad i Solbåten, sommaren och hösten 1955 bör det ha varit, men böckerna utkom av någon anledning i omvänd ordning.  Daphnes segel och någon gång motor för henne 2703 sjömil från varvet i Murano utanför Venedig längs med nuvarande kroatiska kusten, via några hugg i stövelklacken och de joniska öarna in genom korintiska viken, medsols runt egeiska havet ända upp till Istanbul, söderut längs Mindre Asiens väst- och sydkuster till Cypern och sist Beirut.  På vägen hinner man se en hel del, och framför allt en hel del Grekland, dit även mången turkisk kuststad får räknas om man sträcker lite på sig.  Den jugoslaviska upptakten är snabbt avklarad, och Schildt är nog nöjd att inte behöva uppehålla sig alltför länge hos den sorgligt osäkra och drömmande människotyp som formats av det kommunistiska styret.  Grekland!

Hur undviker man att göra läsaren överväldigad av den oändliga rikedom av upplevelser som landet bjuder?  I de tidigare reseskildringarna har Schildt löst problemet genom att omväxlande berätta om seglingsmödor, folkliv, antika monument, tekniska problem, politiska förhållanden och naturens skönhet, med historiska och filosofiska reflektioner som kitt.  Resultatet har blivit fantastiskt, men eklektiskt – tänker man inte när man läser dem, men väl i kontrast till den här boken.  För här har han ansat.  Ingen varsamt vaggande inledning om båten och hennes tidigare turer utan rakt på avfärden, hustrun Mona presenteras inte, ej heller stannar han upp för att introducera de italienska vännerna Paolo och Roberto som turas om att följa med en bit på vägen – man får lära känna dem och deras sydländskhet lite vartefter.  Byråkratiskt krångel har hittills varit en återkommande refräng i medelhavshamnarna, men nu är det nedslipat till några anmärkningar i förbigående, liksom Monas bestyr med matlagning, telegram till ambassadörer etc, även mötena med ortsfolket beskrivs koncisare.  Till och med den så väsentliga seglingen, nog inte mindre strapatsrik än vanligt, skildras mer stiliserat och de dramatiska effekterna har tonats ner.  Man kunde tro att det är strävheterna som gör äventyret, vad finns kvar när de suddats bort?  Ett desto renare äventyr, visar det sig!  Den snabbare, effektivare skildringen lägger ett slags förtrollning över berättelsen, skapar en liksom öververklig, ständig framåtrörelse.  Och den unika historien och karaktären på varje plats de besöker får ta mera utrymme: munkberget Atos, Istanbuls kulturblandning, Trojas kullar, det hellenistiska Pergamon, uppenbarelsens Patmos, filosofernas och artemiskultens Efesos...  Och visst förtjänar alla dessa mer än en ytlig behandling.

Göran Schildt och antiken, det är temat för boken mer än i någon tidigare, och han ser antiken överallt.  Någonstans erkänner han kort att det moderna Grekland präglas mer av sitt bysantinska arv än av det antika, men proportionerna syns omvända i berättelsen.  Det samtida Grekland behandlas föga och man navigerar rentav efter hundra år gamla sjökort med fornfynden utmärkta längs kusterna.  Det är intressant att ha den cyniske Willy Kyrklunds Aigaion i färskt minne, utkommen samma år som Ikaros hav – så olika man kan betrakta samma sak.  Där Kyrklund ser människofientliga klippöar finner Schildt klassicisternas Arkadien, Nausikaas strand, folkdanser som synes hämtade ur en viss sekvens i myten om Theseus...  Men det är ingen dum nostalgi han överlämnar sig åt, ärendet är större.  Att upptäcka det antika Grekland är att få syn på den europeiska civilisationens rötter och kärna, fornlämningarna är källmaterial till kunskap om den västerländska människans grundvalar.  Schildt kramar fantastiska insikter ur stenar och voluter, för att bättre förstå det moderna samhällets andliga belägenhet.  Jag kan inte låta bli att uttrycka det lite ironiskt, kanske för att synsättet är så otidsenligt idag, men jag är ärligen full av beundran.  Schildt vågar dra spännande slutsatser, om de skulle hålla för vetenskaplig granskning är mindre viktigt.

Arkitekturen ger de främsta ledtrådarna, och här är kristendomen relevant, liksom islam, som jämförelse.  Mötet med Hagia Sofia inspirerar till en av de bästa utredningar han gjort om sambanden mellan arkitektur och livssyn.  De antika byggnaderna kände ingen egentlig skillnad mellan ute och inne, väggarna var praktiska avskiljare och såg likadana ut inåt som utåt.  Den kristna arkitekturen uppfann interiören – en kyrka är ett slutet rum och en reträtt från verkligheten till en högre verklighet.  Den fatalistiska muslimen, däremot, "bejakar Guds vilja också i den natur Han skapat" och ser därför inget skäl att stänga den ute; moskén söker inte frammana någon hinsidesstämning utan är bara en diskret avskärmad plats för bön.  Är den modernistiska öppna arkitekturen ett närmande till det antika eller det muslimska tänkesättet?  Förmodligen ingetdera, utan ytterligare en flykt, nu undan vårt oroliga inre.

Så kan tankarna gå som drar trådar mellan konst, psykologi och samhälle.  Mer än någonsin tidigare är det ruiner som eggar till eftertanke.  Störst intryck gör de i Faselis, en antik stad på anatoliska sydkusten, en av alla i mängden, inte hågkommen för något särskilt.  Här kommer Schildt att besinna hur den västerländska människotypen sprang upp ur stadsstaten, den lagom stora samhällscellen där varje individ gavs möjlighet att utveckla sin mänsklighet "på en gång självständig och bunden vid en överskådlig social omgivning".  Den moderna individualismen är bara skenbart en sådan, för den ignorerar människan själv, anvisar henne en färdigstöpt roll utan att se hennes egenart.  Kulturlagren i Troja, ödelagt och återuppbyggt ett trettiotal gånger under årtusendena, vittnar å sin sida om en naturlig glömskans rytm – att lägga gamla sorger bakom sig för att fylla livet med något nytt – som gått förlorad i moderniteten: "Kanske vår tidsålders andliga kris mest beror på att allting börjat gå för fort och överblicken blivit för vid?" frågar han sig.  Kanske.  Det hör till Göran Schildts utmärkande drag att han aldrig klart reder ut vari denna kris består utan alltid tar den för given.  Dit hör också hans tämligen ensidiga inriktning på det västerländska, vilket väl är en form av introspektion, eftersom han så starkt identifierar sig med västerlandet; det är betecknande att han uppskattar det nya Turkiet mer för dess skyndande europeisering än för det osmanska arvet.  Titeln anspelar på hans analys av den västerländska människans grundekvation: "Ikaros' oro och argonauternas frihet", det produktiva övermodet och förmågan att assimilera det främmande.  Man behöver inte vara en lika stor idealist som Göran Schildt för att fascineras av hans dristiga konklusioner.

Det är en underbart fängslande bok, på ett sätt mer abstrakt än de tidigare, spanande från högre höjd.  Men för den skull inte mindre en skildring av havet, jorden och, en pensionsålder senare, sin tid.  Vem får idag chansen att ensam ströva runt i tankar bland Efesos ruiner, ostörd av turismens buller?  Den mest uppdaterade reseguiden till turkiska kusten var ännu vid den här tiden Herodotos.  Naturligtvis hör även frågorna han bekymrar sig över till tidsfärgen.  Jag har säkert sagt det om någon av hans tidigare böcker, men jag säger det i så fall även om denna: det här är hans bästa.

Le tour de la prison (Marguerite Yourcenar, 1991)

Yourcenar har inte skrivit så rysligt många stora romaner, så vill man fortsätta läsa henne får man snart vända sig till essäerna.  Det här är en postum samling kortare texter om resor och skildringar av främmande länder och kulturer, enkannerligen Japan.

Hennes ingång till den japanska kulturen tycks vara fascinationen för Yukio Mishima, om vilken hon skrivit en bok (Mishima ou la Vision du vide) som jag inte läst.  Han nämns i flera av texterna, i förbigående förutom i "La maison du grand écrivain", som berättar om ett besök i författarens dödsbo och lyckas väcka visst intresse för hans person, öde och verk.  Några andra texter handlar om den japanska teaterkonsten, vars stiliserade drag verkar tilltala Yourcenars förnuft mer än spontana känsla.  Hon talar någonstans om "Asiens visa långsamhet", en smula förutsägbart kanhända, men det äger väl sin giltighet att anlägga även det perspektivet.  I japanska trädgårdar råder en stilla stränghet främmande för västerlänningen, en vägran att bli fåfängt intim med gräs och grönska.  Shintoismen och buddhismen får en framträdande plats i essäerna, de långa historiska linjerna överhuvud, medan det samtida hyperkapitalistiska Japan är rätt osynligt.  Bäst helhetsbild ger en av de längsta texterna, "Visages à l'encre de Chine", som i små scener gestaltar det japanska samhället sett genom blicken hos utlänningar stationerade i landet.

Fyra texter i samlingens början rör etapperna på en resa från östkust till västkust genom Kanada, till Kalifornien och ut på Stilla havet.  Det mest påfallande intrycket i Nordamerika är skogarnas omänsklighet; till skillnad från skogarna i det grundligt inbodda Europa har dessa inte införlivats i kulturen, människans och naturens rötter har inte haft tid att slingras om varandra, och blotta usträckningen förskräcker.  Människan i de nordamerikanska vildmarkerna är en gäst eller ett hot, skogen för stor och för ny för att registrera annat än matematiskt.

Allra sist har infogats ett föredrag hållet på Franska institutet i Tokyo 1982, en historisk exposé över attityder till resandet.  Via en del välfunna anmärkningar landar hon i slutsatsen att resandet är en medfödd drift i människan.  Det är väl tänkt att låta humanistiskt men jag får en smak av kliché – det är lätt att slentrianmässigt hävda något sådant men vore mer intressant att ta motexempel i seriösare beaktning.

Som helhet är boken en aning décousu, jag saknar ganska ofta begripliggörande kontext, men här och där glimmar det till.  Den upphöjda synvinkeln som gör Yourcenars skönlitterära verk så fängslande är inte lika konsekvent här.

Ur kackerlackors levnad (Inger Alfvén, 1984)

Efter första läsningen av den här boken i höstas konstaterade jag att den var som gjord för omläsning.  Nu kom sig den chansen för jag ska prata om den i en bokcirkel nästa vecka och har därför dragit igenom den en gång till.  Det jag skrev i förra inlägget står fast och vad jag har att tillägga är dels några allmänna observationer, dels närmare kommentarer om de fyra rollfigurerna.

Romanen består av fyra delar ur respektive huvudpersons synvinkel: först mansgrisen Henrik som håller monolog om sin livsfilosofi, kronologiskt sist i handlingen, med tillbakablickar och urskuldande slutsatser; sedan kommer hans hunsade och förtynade Evas depressiva dagbok från de två veckor på Guadeloupe som utgör intrigens huvudförlopp; därefter den ångestridna och närmast maniska Mariannes historia, berättad i en rörig och nyckfull stil; och till sist får Torsten, den mest balanserade av dem, ge sin version, på ordentlig, vårdad romanprosa.  Vore en annan ordning möjlig?  Kanske, men det finns en logisk procession som den står.  Varje läst del berikar de kommande med kontrasterande perspektiv.  Att den rakaste, klarast genomskinliga delen kommer sist är ingen tillfällighet: bara den pallar för tyngden av tre på olika sätt mycket intensiva versioner före den.  Torstens lugna förnuft tas emot som en belöning.

Den outtröttligt egoistiske Henrik är motorn i berättelsen och hade knappast verkat trovärdig om man inte serverats hans självbild redan från start.  Och fortfarande då tänjer han på gränserna för det realistiska – åtminstone för vad som accepteras som realism i en roman; i verkligheten finns det säkert ännu större svin.  Varför han är som han är snuddas vid, han har något barndomstrauma, men att förklara honom är knappast centralt för att förstå romanen.  Han kunde rentav framstå som knappt mänsklig och ändå fylla sin funktion som objekt för de andra att stånga sig mot, fnysa åt, sucka åt, fascineras av.  Följaktligen tränger man heller aldrig in i hans psyke som hos de andra personerna.

Boken verkar genom effekter.  Henriks extrema hänsynslöshet är den främsta, och därtill kommer ett antal dödsfall och trauman.  Vid andra läsningen uteblir överraskningen, men det förändrar inte mycket.  Kontrasten mellan de skruvade premisserna och de personliga subtiliteter som framkommer bit för bit är intressant nog att hålla romanen vid liv utan chockkraft.  Helt subtilt är det för den skull inte alltid – särskilt Eva får uttrycka explicit vilka dilemman som tynger henne – men av någon anledning upplever jag det inte som onödigt övertydligt.  Jag vet inte varför.

Henrik förtränger alla känslor som inte passar honom, förnekar alla fakta som han själv inte varit först med att känna till.  Hans livsfilosofi är djupt inkonsekvent och man kan tala länge och indignerat om hans hyckleri.  Han är manlig tvärsäkerhet driven till sin extrem, vilket är fängslande nog som tanke, men jag kan inte låta bli att undra vad som är hans egentliga mål.  Friheten återkommer han till, förstås utan hänsyn till andras frihet, men hur fri är han utan pengar på en skrotfärdig båt vid civilisationens rand, omgiven av ytliga bekantskaper som bara uppskattar honom för hans hudfärg och skojfriska humör?  Som både Eva och Torsten inser har Henrik flytt för att slippa konfronteras med sin okunskap och oduglighet, till ett ställe där han oemotsagd kan slå fast sin överlägsna sanning.  Märkvärdigt sällan pyser hans förträngda sårbarhet ut.  En kuriositet är att han inte är speciellt rasistisk, vilket hade varit förväntat av hans karaktärstyp om boken skrivits idag, han tvärtom ondgör sig på något ställe över fransmännens rasism.

Jag hade svårt för Eva vid första läsningen och intrycket består.  Naturligtvis är hon kuvad, nedbruten och förstörd – vilket återspeglas i hennes dagboks korta, hårda meningar, som om Henrik bestulit henne på andrummet att formulera sig – men hur långt kan man som läsare sträcka sin medömkan?  Hon har flera gånger haft chansen att bryta sig loss, åka hem till Sverige, men fegat ur och tytt sig till sin trygga förtvivlan.  För att öka avståndet till sin skitstövel till man odlar hon en självbild som tråkig, tyst och personlighetlös, vilket blir självuppfyllande.  Hennes en gång stora passion till dansen motiverar henne inte att söka sin självständighet utan bara till att älta med större befogenhet.  Hennes enda bränsle är hatet mot Henrik och det håller henne kvar.  Man ska inte lägga skulden på offret, men det är svårt att känna sympati när hon anstränger sig att dölja alla tecken på osämja mellan sig och Henrik inför Torsten och Marianne.  Hennes svartsjuka på Henriks alla flammor är säkert mänsklig och förlåtlig men tycka om henne kan jag inte.

Marianne flyr in i destruktiva och impulsiva beteenden för att komma undan minnet av sina tragiskt döda föräldrar.  Den drivkraften är större än hennes feminism, som yttrar sig mest i upprörda haranger som svar på provokationer.  Hon ställer sig i teorin på Evas sida gentemot Henrik men låter sig ändå förföras av honom.  Att hon samtidigt är hans främsta kritiker, den enda som orkar tjafsa emot och några gånger rentav gör honom svarslös, är ingen paradox: det gör hon med samma råa energi som får henne att lockas av hans utsvävningar och grymma påhitt.  De är lika i mycket; också Marianne brer villigt ut sig om sin opålitlighet, som ett sätt att slippa ta ansvar för den.  Vad avgörande det är att vara stämd i samma nivå av hets eller lugn.  Marianne kan inte vara stilla länge nog att ta in Torsten, men synkar med Henrik.  Hon är den psykologiskt mest insiktsfulla, hon genomskådar både Torsten och Henrik i imponerande detalj – dock inte Eva, som är alltför olik Marianne och nog äcklar henne med sin slutenhet.

I de tre första delarna verkar Torsten som en stängd låda, ett tyst enigma, men i sin egen berättelse är han rakare och öppnare än någon av de andra.  Jag associerar till berättaren i W. Somerset Maughams noveller, den sobre, ordentlige herren som betraktar utan att blanda sig i, som värjer sig för starka känsloyttringar.  Det finns ett trovärdighetsproblem där: jag får inte hans klarsynta, välformulerade förnuft att gå ihop med hans förbluffande blåögdhet.  Hur kan den kloke Torsten undgå att märka Henriks vidrighet och Evas utsatthet?  I fallet med Henrik förblindas han av gammal vänskap, som mer än något annat varit ett ömsesidigt utnyttjande.  Till sist gör han sig också kvitt den illusionen.  Men Eva?  Hur är det möjligt att han minns och nedtecknar hennes insinuanta och kontaktsökande repliker, hennes trevande rop på räddning, utan att se att något är allvarligt fel?  Jag är inte övertygad om att det är det.  I andra fall är godtrogenheten snarast ett val.  Han låter sig hellre luras och bedras av Marianne än att övervinna sitt ointresse för att nysta i hennes självförvållade förvecklingar och hetsiga påfund.  På sätt och vis är han friast av dem alla.  Han låter sig inte fångas av fantasier och begär, snärjer inte in sig i misstänksamhet.

Som synes har jag mest funderat över psykologin i boken, för det är där den har mest att ge.  Växelspelet mellan de fyra perspektiven, som säkert kan diskuteras rätt länge, har som främsta effekt att skärpa de psykologiska konturerna.  Jag skulle vilja säga mer om kackerlackorna som symbol men kommer inte direkt på något.  Det gör kanske de andra i bokcirkeln.