Jag har läst de tre Vila-Matas som tidigare kommit ut på Tranan och nu äntligen även denna fjärde. Utan logik i Kassel håller jag fortfarande högst, för den talade så friskt och ledigt om konst och konstupplevelser så att jag i någon månad efter läsningen hade känslan av att ha förstått något svårgreppbart. Jag borde läsa om den.
Den här boken handlar om litteratur. Vila-Matas skriver romaner som är lika mycket självbiografi, essä, kåseri och litteraturhistoria i en säregen blandning. Man kommer aldrig ifrån Paris presenterar sig som manus till ett föredrag om ironi, men blir en lätt surrealistisk berättelse om Vila-Matas ungdomsår som aspirerande författare i Paris. Han hyr ett kyffe av Marguerite Duras och filosoferar om sin belägenhet medan han försöker leva det bohemliv som inte minst Ernest Hemingway beskrivit i En fest för livet. Berättelsen tar formen av en självironisk bekännelse av den äldre föredragshållaren, en skildring av hans eget sökande efter en identitet och efter sin egen plats i förhållande till världen, verkligheten, konsten och fantasin.
Det vimlar av namn och referenser och det kunde bli en snårig bok, men Vila-Matas har ett sätt att skriva som gör att man aldrig känner sig förbisprungen. Berättarrösten är förvirrad, neurotisk och opretentiös, jobbar mycket med upprepningar som ger en komisk effekt, men är på samma gång, uppenbarligen, både bildad och intelligent. Han handskas närmast vårdslöst med de ämnen han behandlar och tar upp sina teman i förbifarten från oväntade håll. Hans egen identitet svävar som en abstraktion någonstans i mitten, men blir fastare ju mer han lär sig om konstens och livets inbördes förhållande. Den här boken liksom Utan logik i Kassel är ett slags bildningsroman i realtid. Några spår tappas bort lite mot slutet och kanske hade den vunnit på att vara en aning kortare, men med tanke på översättningstakten är jag glad för varje sida jag får läsa av Vila-Matas prosa på svenska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar