Nattens skogar (Djuna Barnes, 1936)

T. S. Eliot påstår i sitt förord till den här boken att "endast den som övat sina sinnen med poesi förmår uppskatta den så mycket som den förtjänar".  Mina sinnen är så poetiskt oövade att jag knappast förmår uppskatta den överhuvudtaget, är jag beredd att erkänna.  Det utspelar sig i tjugotalets Paris, Berlin och Wien och man får följa några människor vilkas vägar korsas.  Det handlar om väldigt starka känslor gentemot varandra.  Det är tungt, kompakt, fullt av liknelser och metaforer som rör om allt mellan semantik och syntax.  Under större delen av läsningen känner jag mig som åtta år gammal som lyssnar på vuxna tala om saker jag inte är i stånd att förstå fastän jag kan alla orden.  Jag tror inte att det är översättningens fel (av Thomas Warburton), även om en hel del nog flyter bättre på engelska.  Romanen måste antagligen läsas väldigt sakta och uppmärksamt men ärligt har jag inte orkat, och utan poetisk grundträning kommer man att tappa styrfarten helt.

Några partier är mindre ogenomträngliga, som kapitlet om det oönskade barnet.  Förutom det och något mer lyckas jag uppskatta enstaka poetiska bilder ("om man födde fram ett hjärta på en tallrik, så skulle det säga 'Kärlek' och rycka till som ett avhugget grodben") och haja till vid någon intressant iakttagelse, som när Nora försöker obemärkt spåra upp Robin och aktar sig för vissa kvarter "där kyparna, människorna på terrasserna, av hennes egna rörelser kunde sluta sig till att hon hade del i Robins liv".  Tanken att man kan präglas så djupt av en älskads rörelsemönster är fin och lite skrämmande.  Om jag förmärkt något återkommande i boken förutom min egen dumhet så är det detta intresse för gester och manér.

Jag har läst en nyutgåva på Modernista, förlaget med missionen att förfula och missförstå hela världslitteraturen så billigt som möjligt.  Helt i det projektets anda har boken försetts med ett omslag så hiskeligt smaklöst att det borde få varje normalkänslig läsare att spontant känna ett brännande hat stråla ut i alla riktningar, vilket ju närmast kommer att drabba förväntningarna på boken.  Det är synd.  Formgivaren Lars Sundh borde beläggas med yrkesförbud.

Tre veckor i Sovjet (Göran Schildt, 1954)

Den här reseskildringen, som väl får kallas så, står vid sidan om Göran Schildts övriga.  Det rör sig om en reportageresa företagen i december 1953, efter att Svenska dagbladet utverkat en särskild inbjudan från ryska kulturministeriet.  Beledsagad av tolk och officiella representanter fick han se Moskva, Leningrad, Stalingrad och Jerevan, med allt vad dessa städer kunde uppvisa av kultur, arkitektur och pratglada statliga tjänstemän.  Intrycken resulterade i en artikelserie som sedan omarbetades till denna bok, omfattande 125 små sidor och ett antal fotografier.  I förordet säger han sig med resan ha velat åstadkomma "dels ett brett upplagt kulturreportage, dels kontakt med det dagliga livets psykologiska verklighet i Sovjet".  Det visar sig omöjligt att göra det ena utan det andra, och få är bättre lämpade än Göran Schildt att väva ihop de två temana.

I Daphne och Apollon kom han sjövägen till Titos Jugoslavien, och mötte där människor som med tvekan och föga tillförsikt försökte hitta sin plats i det nya, kommunistiska samhället.  Ryssarna är något helt annat.  Alla är djupt övertygade om kommunismens överlägsenhet och kan fullständigt glasklart besvara alla hans frågor och försynta invändningar.  Och de är inte få, för Ryssland ter sig motsägelsefullt.  Redan första kvällen på Hotell Metropol slås tonen an: i en "jättesal med hela det uppbåd av gipsklassicism, takmålningsgrotesker, springbrunnar och mässingskandelabrar som det döende 1800-talet var mäktigt" dansar glada sovjetmedborgare "som till uppsyn, klädedräkt och bordsskick närmast påminner om vad man förr i världen hos oss kunde se på en lantlig skördefest".  Musiken framförs av en mässingsorkester "med militärisk kläm" och stämningen är raktigenom kysk.  Schildt förbluffas av kontrasten mellan högt och lågt, men scenen är rätt typisk för vad han sedan ska beskriva.  Sovjetkommunismen skänker tsarlyx åt folket, det är vägen mot framtiden.  Ständigt blicken framåt men med smaksinnet fast i det förrevolutionära.

Arkitekturen är svår att inte lägga märke till: prålig, överlastad nyklassicism överallt.  När Schildt får tala närmare med en arkitekt påpekar han det märkliga i att denna stil, "som varit så intimt förknippad med det gamla ståndssamhället, omhuldas i proletariatets hemland".  Arkitekten förklarar att vackert alltid är vackert, och att vad den i västerlandet förhärskande funktionalismen missar är att arkitekturen måste åstadkomma mer än tekniska lösningar på praktiska problem – människan har också ett behov att bli berörd av skönhet.  Schildt hittar inga tunga motargument utan konstaterar med viss förvåning att ryssarnas "slott till hönsen" kanske är att föredra framför "människobostäder som högeffektivt fungerar som hönshus för en alltmera hönsvorden mänsklighet".

På måleriets område är steget till förståelse längre.  Den enda accepterade stilen är social realism – tekniskt fulländade men totalt personlighetslösa avbildningar av uppbyggliga scener och de stora ledarna.  Schildt, som ägnat merparten av sina konstfilosofiska skrifter åt att utdöma artonhundratalets borgerliga akademikonst, har mycket svårt att smälta det han ser.  Här gör ryssarna just det som funkisarkitekterna beskylldes för: skapar konst som bara tillfredsställer de tänkta behoven.  De är blinda för konstens uppgift att "skapa nya former för vår tanke och känsla".  Ändå kan Schildt inte låta bli att imponeras på något vis, och han erkänner att de här tavlorna verkligen uppskattas av folket, till skillnad från den mesta avantgardekonst i väst.  Jag undrar om inte den sovjetiska konstsynen har mer gemensamt med Schildts än han vill kännas vid.  Här är ju onekligen en konst som vill mer än att pryda väggarna: den vill uppfostra – är inte det att vara en del av livet, att engagera?  Och av romantikens genifixerade konstnärsdyrkan finns här intet spår.  Den sovjetiska konsten är hårt kringskuren av strikta regler för motivval och uttryckssätt, men inom sina politiskt bestämda ramar är den ju precis som konsten bör vara enligt Göran Schildt.

Den paradoxala blandning av bedagat och modernt, klarsynt och trångsynt som möter resenären i Sovjet är inte en direkt konsekvens av kommunismen, utan lika mycket en funktion av den ryska nationalkaraktären.  Man har bytt helgonikonerna mot Stalinbilder, men underkastelsen och självutplåningen är densamma som under tsarväldet.  Och det är inte utan att Schildt är imponerad.  Ett land med Sovjets resurser i form av naturtillgångar och arbetsamma, disciplinerade medborgare, som alla strävar mot samma mål, de kan mycket väl nå det.  Åtminstone om målet är materiellt välstånd.

Han landar, omskakad av intrycken, i den snopna insikten att det saknas all gemensam grund för förståelse mellan västerlandet och Sovjet.  Detta rycker undan mattan för alla försök att enkelt förkasta eller avfärda det kommunistiska systemet.  Den västerländske individualisten talar förgäves om brist på frihet och förakt för sanningen, när både frihet och sanning för sovjetmedborgaren emanerar från staten, till själva begreppen är kollektiva angelägenheter.  Man kan stå häpet oförstående inför deras självpåtagna begränsningar inom både kultur- och samhällsliv, men inte kritisera dem med utgångspunkt i en radikalt annorlunda världsbild.  Oförmögen att överbrygga svalget lämnar Schildt en öppning för att ryssarna kan ha insett något, åtminstone något som är giltigt för dem.

Ambivalensen blir inte mindre av att man i Sovjet uppenbart har undkommit den västerländska modernitetens stora problem: den vacklande grunden, metafysiska oron, riktningslösheten.  Här finns ett svar på alla frågor man kämpar med att ställa sig i väst.  Man vet vart man ska och varför.  När västerlänningen famlar efter skärvor av rationell trygghet, och tappar bort sin personlighet på kuppen, står ryssen på stadig mark och är fri att ställa sitt hela, komplexa jag till kollektivets tjänst.  Nu har jag formulerat hans tankar med egna ord, men visst verkar det rätt konstruerat.  Göran Schildts sätt att föra blicken i höjd med de psykologiska abstraktionerna kan visserligen leda till en och annan spännande slutsats, men det behövs en motvikt.  När han är ute och seglar är han duktig på att se personen i människorna han möter.  Här ser han bara människan i personerna.  Sanningen om sovjetmänniskans livsinställning är knappast hela sanningen.  Var är armodet på landet, orättvisorna och gulag?  Han blev förstås inte visad bakom kulisserna, men det är märkligt naivt av honom att låta sig förföras av de intellektuella gåtorna.  Det vore intressant att jämföra med André Gides tydligen avsevärt oförsonligare Retour de l'U.R.S.S., som jag förutsätter att Göran Schildt hade läst.  Men det har inte jag.

La Duchesse de Langeais (Honoré de Balzac, 1834)

Detta blev min andra Balzac, efter Le Père Goriot.  Det är förvånansvärt hur lite av Balzac som finns översatt till svenska och hur lite han läses här.  Även bland lättviktigare franska bokbloggare verkar han vara en fixpunkt.

Duchesse betyder hertiginna.  Boken inleds med att hon är nunna eller något liknande på ett kloster i Spanien.  Generalen och markisen Montriveau kommer av en händelse dit i något krigsärende och när han får höra hennes skönsjungande röst i kyrkan översköljs han av gamla passioner.  Det är en effektiv start på berättelsen, med yviga känslosvall och viss mystik.  Sedan blir det emellertid något annat.  Dessa två har förstås haft en historia ihop och platsen var då Paris.

Miljöbytet introduceras med en längre utläggning om högreståndskretsarna i kvarteren Saint-Germain.  Balzac beskriver en nödvändig skiktning av samhället i klasser som var och en har sin funktion i organismen.  Det har varit en tid av politiska omvälvningar och adeln har låtit sig akterseglas; medan borgerskapet grabbat åt sig allt mer av den reella makten har adeln tyckt sig förmer för att bilda enad front, vägrar tala den nya tidens språk, ägnar sig hellre åt stelnade monarkiska charader som bara gör dem kalla, falska och ytliga.

Mot bakgrund av detta utspelar sig nu ett långdraget kärleksdrama mellan hertiginnan Antoinette de Langeais, representant för den hycklande adeln, och general Montriveau, framtidens man.  Hertiginnan är ett societetslejon av gammal ätt som gift sig till en ännu finare titel.  Äktenskapet är en ren formalitet och hertigen befinner sig på annan ort, så hon är fri att kokettera med allsköns herrar i salongerna.  Generalen är just kommen till Paris efter många år i militären.  Han är ren, fördomsfri, lite naiv och obesudlad av parisiska ytligheter.  Han förälskar sig i hertiginnan av oförställd men också otränad känsla.  Hon anser sig naturligt överlägsen denne nykomling och leker med honom: låter honom uppvakta sig, ömsom lovar, ömsom tar tillbaka.  När det kommer till kritan kan hon inte lämna sin hertig.  Generalen blir alltmer förbittrad och det hela löper dithän att han genom hot och våld visar vem som bestämmer.  Hon förnimmer sin svaghet, gör helt om, men det är för sent.  Hon har inget annat val än att marginalisera sig, fly undan i religionen.  Ingen av de två framställs som särskilt sympatisk, men vad man än tycker om dem står det klart att hertiginnans sjåpighet måste ge vika för generalens manliga dådkraft.

Ja, jag har ansträngt mig att läsa romanen som en allegori över samhällsutvecklingen, och blev det helt knasigt skyller jag på bristande kunskaper om Frankrikes politiska historia 1789–1830.  Man kan förstås också titta på vad den har att säga om kärleken.  Men då har man återigen att entusiasmera sig över den här matematiska artonhundratalskärleken.  Jag kan räkna ut att hertiginnan roar sig med generalen som en nödvändig del i ett spel.  Det enda sättet för en kvinna i hennes ställning att hålla sig upprätt bland män är att vara med i leken men förhålla sig kylig.  Men varför framhärdar generalen i sin "kärlek" när han uppenbarligen känner bara hat och förakt för hertiginnan?  Makt och positionering förstås.  Det som kläs i kärlekens ord är inte mycket mer än en segdragen affärsuppgörelse i monotona vändningar fram och tillbaka.

Utgåvan jag läst är närmast ett unikum i den frankofona litteraturen; den är nämligen inbunden.  För fransk smak är det samma sak som lyxutgåva men i det här fallet är det något slags billig imitation som mer liknar Det bästas bokval än något verkligt exklusivt.  Man måste bända isär uppslagen för att läsa i innermarginalen och sättningen är gjord utan omsorg, med oräkneliga rader nästan spärrade av den automatiska justeringen.  Men jag är rätt glad att för en gångs skull slippa de påträngande förord och noter som alltid brukar tynga franska klassiker.  Bokserien heter La bibliothèque des chefs-d'œuvre.

La Duchesse de Langeais följs av La Fille aux yeux d'or ("Flickan med guldögonen"), enligt författarens avsikt.  Denna kortroman eller långnovell börjar med en lång, eldig essä om myrstacken Paris, där arbetare, småborgare, advokater, journalister, adelsmän och kurtisaner ses i ohejdad rörelse, blint rusande förbi moralens hämningar i jakt på pengar, makt och lustarnas tillfredsställelse.  Här råder ytlighet, högmod och förfall i både seder och sanitet.  Balzac ser med tillgjord förfäran på allt detta, men mera med stolthet som inte vet något annat utlopp än att gräva djupare och inspektera varje detalj.  Han skriver som om pennan har fastnat i handen och det tar ungefär hundra sidor innan han skakat loss den.  Jag blir rätt mätt på den här ivern att studera samhället och dess seder med anspråk på vetenskaplig noggrannhet.  Efter tjugo sidor börjar han introducera huvudpersonen, en ung man, men återfaller omedelbart i en flera uppslag lång förteckning över karaktärstyper bland den parisiska societetens ungdom.

Nåja, det tar sig till slut och blir en historia om den här unge mannens fåfänga lidelse för en svåråtkomlig flicka.  Intrigen rör på sig mer än i föregående berättelse och i slutet är det på liv och död.  Här finns knappt förespeglingen av kärlek, endast dum åtrå och viljan att äga varandra.  Och det är kanske det han vill visa upp även i La Duchesse de Langeais – en tid och plats där kärleken är omöjlig, där människornas ambitioner inte lämnar den något utrymme mer än i dess fulaste ytfenomen.  Återstår att lära sig begeistras av dem.  Och att plugga fler glosor.

Om godheten (Willy Kyrklund, 1988)

Detta är den sista texten i volymen Prosa och efter de snåriga och dunkla Polyfem förvandlad och Den rätta känslan kommer denna som något av en lättnad.  Om godheten är ingalunda rak och entydig, men förhållandevis sammanhållen och handlar åtminstone i huvudsak om det som titeln påstår.  Det börjar i en torr och uppsträckt essäton men blir sedan riktigt humoristiskt.

Godheten finner ingen förankring i någon ände: varken i biologin eller i religionen.  Den är en evolutionär anomali, ett meningslöst ytfenomen i naturen.  Gräver man djupare i faunan möter insekters surr och stumma kryp.  Än värre är det med religionen.  I en intressant passage förklarar han hur de tidigaste gudarna representerade endast makt, men skriver: "I och med att människan efterhand lyckas förbättra sina villkor ökar självfallet hennes pretentioner. Hon får krav på livskvalitet, hon börjar ställa krav också på gudarna. Kraven gäller i första hand godhet."  På så sätt upphöjer människan till högre princip det som redan från början var en betänklig egenskap hos henne.  Och där uppe ekar det tomt.  I det kanske roligaste kapitlet jag läst hos Kyrklund beviljas berättarjaget audiens hos Gud, uppenbarad i krokodilgestalt ("eftersom det bäst motsvarar din uppfattning om mig").  De kommer in på ämnet om rättfärdiggörelsen genom goda gärningar eller tron allena, och Gud är benhård: naturligtvis är det tron som gäller!  Det är endast om försanthållanden vi kan uppställa objektiva sanningskriterier, gott och ont är löst och subjektivt.  Den augsburgska bekännelsen motsvarar det verkliga sakförhållandet.  Kom sedan och säg något annat!  Det strålar en sublim futtighet ur bilden av Gud som en fyrkantig positivist.  Så mycket för människans famlande efter den uppenbarade sanningen.

Med godheten uppstod också ondskan, och befläckar den.  Är en värld med gott och ont bättre än en utan värden?  De verkar bara lägga ett lager av godtycke ovanpå meningslösheten.  I ett ovanligt personligt stycke gestaltar han det absurda genom en bild från sin uppväxts borgerliga julfirande, med allt som där ansågs gott.  En månadsgivare till välgörenhet önskar kvitto på sin godhet och dör salig efter tomma svar från en dator.  Pontius Pilatus försöker motivera sitt rättfärdiga handlande med förnuftet men överbevisas av historien som bara minns honom som Jesu mördare.

Ingen av de Kyrklundtexter jag läst präglas som den här av uppgivenhet och förbittring.  Det är nog en logisk slutkläm.  Han skrev kanske mer efter detta, men det står i så fall i den andra samlingsvolymen som jag också ska läsa någon gång.

Den rätta känslan (Willy Kyrklund, 1974)

I mitt exemplar av samlingsvolymen Prosa dubbleras sida 392 där sida 382 skulle ha varit, så jag fick låna en e-bok för att läsa slutet av kapitel 2.  Jag har andra tryckningen, från 2003.

Jag har läst tillräckligt nu av Kyrklund för att få konstatera att han återkommer till samma ämnen och att de är djupast existentiella.  Den rätta känslan inleds med en sträng beskrivning av människans känslofunktioner, följd av nio kapitel i vilka "de felaktiga känslorna exemplifieras".  Nu sker väl mer än så och jag vågar inte säga att känslan spelar en viktigare roll än något annat, ej heller huruvida det är meningen eller inte meningen eller kanske meningen.

Det handlar om oförmågan att kommunicera, på grund av våra olika dispositioner och på grund av språkets otillräcklighet.  Och kan vi inte göra oss förstådda, vad finns då för hopp om känslorna?  Sjätte kapitlet består av olika uttolkningar av en vers ur en helig indisk skrift.  Först några textkritiska anmärkningar, sedan ett längre vittnesmål om en strävan att ur de heliga texterna utvinna befrielse – sanning, antar jag, kontakt.  Men personen hakar upp sig på språkets formella egenskaper ("... finns många intressanta optativer och konjunktiver. Särskilt älskar jag dock aoristerna ..."), paralyseras av det skrivnas slutgiltighet och står till sist övergiven.  Dennes betraktelse blir i sin tur föremål för en grammatisk närläsning.  Språket når aldrig fram till sitt objekt, förblir bara språk.  Mer komisk är tionde kapitlets slutharang: en far som försöker berätta för sin son att han älskar honom men istället utlägger en kontrafaktisk teori om Karl XII:s handlande efter slaget vid Narva.  Det saknas inte likheter med Hugo i Solange.

"Att sträcka sig efter det ouppnåeliga är det sant mänskliga", säger Pasiphae i åttonde kapitlet.  Daidalos svarar: "Ditt palats, Pasiphae, byggdes icke av någon som sträckte sig efter det ouppnåeliga, utan av en som sträckte sig efter det uppnåeliga."  Det är konflikten mellan Hugo och Solange igen, mellan rationell kalkyl och den utåt siktande livsimpulsen.  För Daidalos är människolivet blott lösningen på ett praktiskt problem, för Pasiphae är det definitionsmässigt hopplöst.  Valet står mellan ynkedom och fåfänglighet.  Sistnämnda verkar mer hedervärt, men ändå återkommer vetenskapen gång på gång som en trygghet.  Siffror och tal representerar det vi kan veta.  Men inte det som är värt att veta.  Se på pojken i nionde kapitlet som till sin irritation lägger meningslösa nummerskyltar på minnet.

Sällan är väl känslan av att sträcka mig efter det ouppnåeliga så stark som när jag försöker beskriva Willy Kyrklund.  Kanske är det så här man måste göra, ta fasta på detaljer.  Det är lätt att se mönster i hans verk men desto svårare att säga något om ett enda som inte också gäller om de andra.  Prosan är samtidigt lätt och invecklad, vacker – ja kanske, i sin böjlighet och sitt breda register.  Han kan tänja på språket nästan gränslöst långt utan att det krackelerar.  Så får man också skärpa blicken för att behålla fokus ute i extremerna.  Han lånar gärna av mytens och sagans evighet men leker med att ge den banala drag genom pratiga, lätt raljanta vändningar.  Ibland härmar han bara den uppbyggliga anekdotens manér, ger sken av klar allegori, men utan att förmedla någon tydlig sensmoral.  I andra fall är basen ful och låg och tonen oförsonligt humorlös, i ytterligare andra är den barnsligt naiv, i andra experimentell.  Han döljer inte penseldragen.

Polyfem förvandlad (Willy Kyrklund, 1964)

De tidigare verken av Willy Kyrklund framstår som mycket väl sammanhållna i jämförelse med detta.  En serie scener och betraktelser inifrån och utifrån en eller flera människor följer på varandra; de tematiserar kärleken, längtan, glömskan, förfallet, likgiltigheten med mera.  Bilderna är hämtade från modern vardag, klassisk mytologi och tidlös saga.  Genomgående är slitningen mellan strävan framåt och utåt och resignationen, att stångas mot tillvarons gränser eller inrätta sig.  Det handlar också om frågan om synvinkel: människan som i positivistisk anda betraktar sig själv som objekt ställs mot blicken inifrån ut genom fenomenen.  Jag förmodar att den individ eller det samhälle som utmönstrar det outsägliga ur livet förstenas liksom Polyfem när han dödat sin rival.

Ja, det är väl en av hundra möjliga slutsatser, kanske är den omöjlig, men vad tjänar det till att söka ett svar.  Det här är en bok som måste tas in och smältas med skönhetssinnet och intuitionen, som väl egentligen alla konstverk, men här upplever jag sällsynt påtagligt min otillräcklighet.  Det går ju inte att lösa ett skönlitterärt verk som ett pussel, men min envist analytiska instinkt framhärdar.  Det är väl en övningssak.  Att acceptera det mångtydiga.  Hur man sedan formulerar sin upplevelse i ord är nästa gradens svårighet.  "Det väsentliga är självfallet tillägnandet av den rätta känslan" heter det i texten.  "Odlandet av den rätta känslan måste ta sin början i barndomen" står det också, och stämmer det är jag förlorad.

Till Tabbas (Willy Kyrklund, 1959)

Och nu en reseskildring som åtminstone inledningsvis skildrar själva resandet, inte för att det har någon betydelse.  Kyrklund anländer till Iran från azerbajdzjanska SSR och genomgår en mycket omständlig och utdragen passkontroll.  Detta blir inte orsak till några syrligheter sådana som mötte i Aigaion, utan redan här anläggs en oberörd ton som vilar tämligen stilla genom hela berättelsen.

Ortnamn växlar om, men för den som inte vet skillnad på Yazd och Tabriz må det vara stort detsamma.  Han beskriver persiska hus, kaféer, städer, öknar...  Han får anledning att uppehålla sig längre i religionen och poesin.  Några historiska exkurser är behövliga då ju detta är en ganska främmande kultur.  Folkets seder ger färg.  En aning exotiserande är det kanske ibland.  De orientaliska husen "öppnar sig inåt", till "de stängda dörrarnas värld" – utåt en blank mur, innanför en trädgård.  Inte helt olikt den orientaliska människan, vill man tänka, även om han inte säger det.

Han berättar aldrig varför han rest till Iran, men man kan ana vad som fascinerar.  All byggnadskonst, musik, människornas fromma eller ärelystna påfund, det mesta leder tillbaka till hjälplösheten.  Perserna bygger sina hus av soltegel, ett härdigt material tills det vittrat av sällsynt men oundvikligt regn.  Man dricker det syndiga ölet ur flaskor utan etikett för att "på detta sätt fåfängt draga glömska över sin gärning".  I jorden uppdagas en vattenledning murad många gånger tjockare än själva röret, tryggt avskärmat därinne från sitt öde.  Här lyser den stark, människans hopplösa kamp mot sina villkor, men i fonden tronar Gud och den totala underkastelsen.  Den konflikten går att komma långt med.

Kyrklund höjer ett och annat ögonbryn åt främmande vanor, men bitsk blir han aldrig.  Jag tror att han i språkets luttrade saklighet vill gestalta platsens stämning av jämnmod och vanmakt.  Han blir hembjuden till en västerländskt suktande familj vars mest vördade bok är en banks årsberättelse på engelska, men ingen i familjen läser engelska.  Yngste sonen gör dock ett försök, och här fäller Kyrklund en kul sarkastisk kommentar: "Ett eller par ord av den kunde likväl skolgossen identifiera, utsträckta studier skulle möjliggöra för honom att tränga in i den och tillgodogöra sig den; för den som har kunskaper ligger världen öppen."  Men man läser det mer som ett erkännande av fåfängligheten än en elakhet.

Aigaion (Willy Kyrklund, 1957)

Nu en av Kyrklunds reseskildringar.  Den får väl kallas så, fastän själva resan egentligen aldrig skildras.  Han befinner sig i Grekland och berättar om hur det är där.  Den grekiska övärlden är karg, vindarna hårda, havet mer utsträckt än människans förstånd.  Han ser terrasser, fikonträd, vitkalkade hus och beskriver grönskan i slänterna.  Han möter greker, äter tydligen middag med dem, kanske lär känna någon, men dessa möten skönjs bara i bakgrunden.  Det är inte en schildtsk äventyrsberättelse.  (Han nämner faktiskt Göran Schildt på ett ställe, så för en gångs skull är väl jämförelsen motiverad.)  Kyrklund själv syns bara genom sina betraktelser, som snart lämnar naturen och helt tar sikte på människorna.

Han är oerhört elak och jätterolig!  Grekerna är envist lättsinniga till hela sitt väsen, konsekvent blinda för allt som är fult och oönskat: "Greken icke endast icke talar om avträden, han bygger heller inga. Ett boningshus på landet är utrustat med vattencistern, källare, svinstia, hönshus, bakstuga etc. Att människorna ibland kan ha andra, mera förnedrande behov, kommer han inte att tänka på. Och skulle han komma att tänka på det, så gör han i alla fall inga eftergifter."  Religionen är ett bländverk om ens det; på långfredagen erinrar bara klockringningen om den sorg som ingen sansad grek bryr sig om att ge sken av.  Fattigdomen parad med grekernas sällskapssjuka har gett upphov till ett säreget affärssinne inriktat helt på förmedling, så själva produktionen utarmas i ett gytter av kontaktpersoner och agenter.  Oärliga är de för den skull inte, tvärtom.  Men att strandförsäljarna hellre pratar artigheter med turisterna än att blåsa dem på pengar, det verkar på Kyrklund mera barnsligt än hedervärt.  Han menar med Vilhelm Ekelund att grekerna har "vänt det goda utåt".  "Hur det sedan kommer att se ut på insidan", fortsätter han, "vill jag så här i förbigående inte yttra mig om, men nog har jag mina dubier."

Elakheterna tränger särskilt djupt som de uttrycks torrt och vasst och med anspråk på tidlös giltighet.  Kyrklund finner källan till det grekiska kynnet redan i antiken.  De gamla grekerna kämpade med frågan om den fasta kunskapens möjlighet i en föränderlig värld, men löste den aldrig.  Det misslyckandet har fortplantat sig genom århundradens generationer som en existentiell defekt, och resultatet är dagens envist opraktiska folk, kortsynt och fast i sorglösa abstraktioner.  Här ser han en fullständig kontinuitet med de gamla grekernas idealism.  För att åter dra in Göran Schildt: han och Kyrklund drar samma långa linjer, men de skiljer sig i tolkningen.  För Schildt är det grekernas stora gåva att kunna leva fullt i nuet; för Kyrklund är det ytlighet och förslappning.

Bokens sista del är ett steg mot försoning.  Scenen är familjen Kyrklunds långtidsvistelse på en grekisk ö (ett år eller två kanske?) och den lilla dottern integrerar sig försiktigt med lokalbefolkningen.  Men det är barnens Grekland hon närmar sig, där naiviteten är naturlig.  Willy söker sig mot naturen.

I alla hans böcker jag läst så här långt har han då och då tillåtit sig ett pluralt verb, och det gillar jag!  Det var väl en egenhet redan vid det laget och jag undrar om det hade fungerat idag eller om det blir alltför tillgjort.  Men alla stilgrepp är väl i grunden tillgjorda.

Mästaren Ma (Willy Kyrklund, 1953)

Människans villkor är temat, liksom i både Tvåsam och Solange.  Texten är en pastisch på kinesisk vishetslitteratur och består av mästarens korta filosofiska utsagor, kommenterade av Yao och Li, en kvinna och en man.

Mästaren intresserar sig inte för människan, utan för hennes villkor, ty villkoren är "det allmänna och viktiga".  Människan själv är "det speciella och futila", en eländig varelse kringskuren av sin omgivning.  Utanför henne finns det omänskliga, de godtyckliga men likväl nödvändiga ramarna; inom henne den hjälplöst fångade friheten.  Mästaren ser med vördnad och bävan på det omänskliga.  Han säger: "Det enda sättet att stå ut med sig själv är att betrakta sig ur den omänskliga naturens synpunkt."  Läran verkar snarast som ett uttryck för uppgivenhet och en vilja att skylla ifrån sig på omständigheterna.  Bara den vanmäktiga är i stånd att förstå människans villkor, påstår han, men vad blir då av det egna ansvaret?

Mästaren talar i aforismer, men också i liknelser och instruktiva anekdoter – mer än lovligt patetiskt och någon gång groteskt, som berättelsen om den primitiva stam vars tillvaro bestäms av rädslan för att lemmarna i sömnen ska frigöra sig från kroppen.  Det är den ultimata fegheten: att sky det omänskliga till den grad att man misstror sin egen kropps gränser.  Det är att krama ihjäl sin egen frihet.  Nästa lärosats prisar matematikens trygga tvångsmässighet, till vars höjder mästaren vill nå.  Inte olikt övervaktmästaren i Tvåsam.  Mästaren vill spränga sig ut mot det omänskliga.  Men det går ju inte att sträcka sig ur sin mänsklighet och däri ligger tragiken i hans filosofi, eller det fåfänga om man så vill.

Kommentarerna relativiserar hans yttranden.  Liksom i Solange får kvinnan stå för det livsbejakande och mannen för det strängt rationella.  Yao får mästaren att verka tarvlig, ömklig och löjlig; apropå att inte hysa ambition påminner hon om mästarens ämbetsmannakarriär, på tal om naturens tvångsmässighet kan hon berätta om när mästaren slog huvudet i ett träd i skogen.  Hon har en mer praktisk och jordnära syn på människans utsatthet.  Det är hon som antyder att något viktigt görs osynligt när människans känslor och inre liv lämnas utanför filosofin.  Li håller sig saklig och mindre kritisk, då och då förringande Yaos fria associationer, men även hans källbelagda upplysningar bidrar i slutändan till att dra ner mästaren på jorden.  Det gör också den berättelse om världsliga politiska intriger som löper genom kommentarerna.

Den här texten är bara drygt femtio sidor i min upplaga, men intrikat konstruerad och de många ironiska lagren nödvändiggör nog en omläsning.  Kanske återfår den då det liv jag sugit ur den genom att plocka sönder innehållet så här.

Solange (Willy Kyrklund, 1951)

Solange är en rakare berättelse än Tvåsam, och vad jag förstått den enda någorlunda raka berättelsen han skrev.  Det betyder för den skull inte att formen är konventionell; den i grunden linjära berättelsen kan brytas ner i exempelvis dikt, förteckning, eller (kanske oftast) något slags indirekt inre monolog.

Den oskuldsfulla Solange, som inget vill i livet hellre än att blomma ut och leva, dansa, ge av allt hon har, förälskar sig i den strängt rationelle Hugo.  Han har jämlikt sitt förnuft och god försiktighet accepterat att foga sig i samhället.  Solange bryr sig inte om "vare sig Guds eller borgmästarns välsignelse", men de gifter sig ändå, och hon blir hemmafru medan han går till jobbet som kontorsbiträde.  Solange kvävs under trycket från den förväntade familjelyckan, blir galen av dess torftighet, medan Hugo sublimerar sitt missnöje och försöker tala makan till sans.

Jag vet inte om det ligger i Solanges natur att vara drömmare eller om hon blir det av oförlöst vilja till liv.  Kanske det senare.  Berättelsen inleds med Solange som barn och redan från första sidan får hon lära sig att inte dansa fult, hålla takten och inte tro sig om att bli något särskilt.  Även Hugo drömmer sig bort, men i klokt avgränsade fantasier om lösningar på tekniska problem.  Det är underbar satir över manligheten när de båda nyförälskade sitter på Norrmälarstrand och tittar upp mot stjärnorna, och Hugo inlåter sig på en omständlig förklaring av sin idé om en rymdfarkost driven enligt reaktionsprincipen.  Han hade också drömmar som barn, om hävstänger och evighetsmaskiner, men har lagt band på sig.  Han är för feg.  Det är en rörande scen när han en kväll i lägenheten, för en gångs skull, låter sig dras med av tankar om flodbåtar, te och indianer, liksom motspänstigt fantiserande, men ändock – och sedan skammen som slår honom när han råkar föreställa sig att han berättar det för Solange.  Skammen att undanhålla henne detta enda som kunde göra henne glädje, och skammen i insikten att det bara skulle väcka falska förhoppningar.

Liksom Tvåsam är det här en kritik mot det inrutade, förnuftsstyrda samhället, men mer jordnära hållen.  Inte minst blir det en skildring av folkhemmet, rent konkret förankrad i beskrivningar av interiörer, stadsbilder, tonen i dialogerna och allra påtagligast i beskrivningarna av det enligt vetenskapliga principer organiserade kontoret där Solange jobbar i första delen.

Språket är mästerligt och jag tänker inte försöka beskriva det närmare.  Varje ord och varje fras manar fram bilder bara genom sitt ljud, mening skapas genom referenser och blandningen av stilarter, alldeles oavsett den bokstavliga innebörden.  Det är väl det som är poesi, fastän detta nu är prosa.  Stämningar byggs upp och punkteras med sådan precision.  Luften går ur ett eländigt kallprat när Solanges trotsiga replik "ramlar ur munnen på henne som en bjällernarr med krympta ben".  Att man vågar skriva så, och att det fungerar.

Det är en kort berättelse och man läser den på en kväll.  Det är ju bra, så kan man lätt läsa om den.