En odyssé (Daniel Mendelsohn, 2017)

Den antika litteraturen talar till oss alla på det sätt vi lyssnar. Av de många böcker som skrivits om Odysséen har jag tidigare läst Sven Delblancs Homerisk hemkomst; han understryker tydligt att den blinde barden är en kollega till honom själv, och ett geni naturligtvis – liksom även vem? behöver man inte fråga. Detta säger väl en del om Delblancs temperament. Föreliggande En odyssé är skriven av en amerikan. Daniel Mendelsohn är antikforskare men också, om jag förstår det rätt, en i New York-media välbekant kritiker och krönikör med flera personligt hållna essäböcker bakom sig.

Hans bok följer den terminslånga seminariekurs om Odysséen som han undervisar i på universitetet. En vårtermin begär hans egen far att få sitta med på kursen. Det är dags att ta igen att han avbröt latinet i high school. Och det får han, om han bara lyssnar. Medan Daniel undervisar sina ungdomar sitter åttioplussaren på en stol i ett hörn bakom katedern. Men han avbryter! Redan när de talar om diktens första rader hörs en barsk röst: "Ja, jag tycker åtminstone inte att han är någon stor hjälte!" Så fortsätter det, sång för sång, medan de diskuterar Telemachos expedition, Odysseus äventyr, Penelope och friarna, gästfrihet, ärlighet, äktenskap; hemkomsten till sist, återseendena, uppgörelsen, freden. Studenterna är skärpta – en är lättrörd, en är skeptisk, en är kaxig, men intresset är otadligt som i Döda poeters sällskap – dock unga; gubben har ett liv bakom sig och hans klumpiga invändningar kommer ur erfarenhet; professorn försöker duktigt parera, och samtidigt sätta fingret på de viktiga ögonblicken i dikten.

Undertiteln är "en far, en son och ett epos" – vilket bättre epos att utgå från än ett som börjar med en son som ger sig ut på jakt efter sin försvunna far? Textnära läsningar av enskilda ställen i dikten omväxlar med (längre, tror jag) partier där Daniel Mendelsohn försöker komma sin far nära. För denne är av den äldre skolan, en sträng och förtegen man som biter ihop, ser livet i avgjorda kontraster och världen som en hård plats; en sådan far bär på många hemligheter. Sonen, professorn, pekar på detaljer i Odysséens komposition, hur de stora strukturerna återspeglas i det lilla, hur diktens böljande rytm illustreras av Penelopes upprivna väv, iakttagelser som hur friarnas ledare Antinoos just är i färd med att ta en klunk vin när han träffas i halsen av Odysseus pil (symboliskt för snyltandet han ägnat sig åt sedan början). Några mindre stringenta hyllningsord till grekiskans grammatik får också plats. Han hade kunnat bygga en rik och intressant analys på sådant enbart. Men det står klart att de nördiga detaljerna är underordnade. Det viktigaste är på ett annat plan, det som engagerar och berör: hur huvudpersonerna i berättelsen tänker, känner och agerar mot varandra – och där finns ju parallellerna till hans fars liv.

Så kan varje diskussion i seminariesalen utan vidare avlösas av en anekdot om fadern. Om fadern ifrågasätter Odysseus hjältemod följer en historia om när han själv låg i armén, där inga män grät. Om fadern är skeptisk till Odysseus skryt minns författaren genast hur han reagerat likadant vid en släktsammankomst på sextiotalet. Och stället om Odysseus sår i nittonde sången, som visar att han lärt sig något av livet, ger anledning till en längre utvikning om faster Claire och farbror Howard i Queens, som nu på äldre dar berättar för Daniel om faderns äktenskap, om bristen på närhet i deras barndom, om polio, kärleksnyp och hårt arbete, och efter sex sidor kan allt mynna ut i den kursiverade insikten att fadern – han också – "har lärt sig någonting av livet". Ju längre seminariet går, desto mer visar sig eposet handla om att lära av livet: Telemachos, Odysseus, Penelope, alla. Men inte minst hans egen far. Och Daniel själv, ju mer som nystas upp av faderns hemligheter (han blev inte alls biten av en rabieshund den där gången, avhandlingen gav han inte alls upp på grund av barnen).

Precis som han har castat studenterna till en handfull användbara personligheter har författaren gett sin far rollen av en butter äldre man som döljer ett varmt inre. Själv tar han på sig att spela den småpräktige professorn som sakta blir varse sitt begränsade perspektiv. Allt gestaltas i exakt återgivna dialoger och med målande vardagsdetaljer om frisyrer och kaffepreferenser. Alla viktiga slutsatser – om Odysséen så väl som om fadern och om livet i stort – byggs upp genom en rad smärre insikter fram till (man känner crescendot) den stora epifanin. Nytt stycke. Personlig anekdot om baseboll. För de mindre rönen räcker det att få syn på något i faderns ansiktsuttryck och "i den stunden slog det mig att..."

Det är en lärorik bok, och det just tack vare tyngdpunkten på det allmänmänskliga. Mendelsohn visar på ställe efter ställe hur subtil och komplex psykologi som döljer sig i hexametrarna, och jag kommer att återvända till åtskilliga scener i Odysséen med helt andra ögon. Men det är en i högsta grad amerikansk bok, och det är väl en acquired taste, men gud vilket hyckleri. Skildringen ska vara personlig, men den blir det genom dramaturgisk formpressning. Var och varannan händelse och biperson är magisk och enastående men ingen av dem finns i sig själva, bara för berättelsens behov. Resultatet blir som en rödvinssås som består till hälften av majsredning. Naturligtvis avslutas boken med ett flersidigt tackord.

Översättningen är bra, även om det är väl många faktum, och här och där har man begått oskicket att bearbeta Björkesons Homerosöversättning så att den blir ometrisk. Men det är småsaker i sammanhanget.

Echolalia: att glömma språk (Daniel Heller-Roazen, 2005)

En samling av tjugoen essäer av en amerikansk litteraturvetare. På olika sätt kretsar texterna kring språklig glömska. Vad det ska betyda är inte nödvändigtvis självklart, och glömsketemat måste också mer eller mindre återuppfinnas i varje kapitel, med lite olika innebörd varje gång. (Vilket är bra och berikande.)

Ett antal kapitel uppehåller sig vid språket som studieobjekt i egen rätt och framför allt språkets gränser. Det jollrande barnet kan frambringa alla möjliga ljud – bokstavligen – men den verkliga språkinlärningen tar vid först när det glömmer alla dem som inte ingår i modersmålet. Interjektioner och ljudhärmande uttryck är lagbundna inom ett språk, men lyder under andra lagar än resten av det. Med Dante (en återkommande referens) vill Heller-Roazen se utropet som ett koncentrat av språket självt. Givande tanke! I språkets gränstrakter mot icke-språket finns mycket att hämta. Återigen är det Dante som hävdar att "ett språk är dött när man inte längre har rätten att begå fel i det" och författaren ägnar ett helt kapitel åt ett välmotiverat ifrågasättande av metaforen "döda" och "levande" språk. Han verkar särskilt kunnig om hebreiska, vars moderna form i ett intressant kapitel beskrivs som semitiserad jiddisch – ett slags genealogiskt styvbarn.

Litteraturvetenskapen mår bra av att befruktas av lingvistik, men det är också farligt lätt att blandningen blir mystisk och förvirrande. Heller-Roazen rundar inte alla skär. Det är ofta oklart om han talar om bokstäver eller språkljud. Kapitlet om H handlar än om den glottala konsonanten, än om den ofta stumma bokstaven (med delvis helt andra funktioner). Så där gör förvisso nästan alla språklärde från antiken till tidigmodern tid; den moderna lingvistiken är ung. Men historiskt medvetande är ingen ursäkt för att sätta vetenskapens rön och distinktioner efter 1850 inom parentes. Författaren är medveten, får man anta, om att äldre tiders språkvetenskap i regel är föga mer än kvacksalveri. Det skulle bara stärka resonemangen om han erkände det också, och det skulle inte förhindra honom att ändå hämta insikter ur exempelvis judiska traditioner om bokstaven alef eller föråldrade teorier om språkförändring. I avsnitten om just språkliga förändringar är han onödigt obenägen att låtsas om nollhypotesen: att de inte alls behöver ha någon specifik yttre orsak.

Senare kapitel rör sig mer mot litteraturen: Elias Canettis säregna mångspråkighet, arabiska klassiker, Ovidius, även Freud. Även ett par historiska anekdoter, som den om barn som kunnat tala fastän de förlorat tungan (och en tunga som fortsätter tala när kroppen har dött, hos Edgar Allan Poe). Där talaren tar slut finns språket kvar.

Jag kan beskriva så här men har svårt att reflektera intelligent över det hela. Dels för att det är en tyngre bok än essäformen kanske lurade mig att tro, särskilt bitarna om Freud och annat där jag är mindre insatt. Allt är också skrivet i den ordrika amerikanska stilen, med långa bestämningar och expressiva synonymer, en egentligen konstig blandning mellan akademisk exakthet och essäistisk fantasi som kräver sin översättare. Att det flitigt citeras från tyska, franska och latin gör det inte enklare. Jag är rädd att resultatet lämnar något att önska. Man kan mäta kvaliteten på en översättning från engelska på hur ofta ordet "faktum" förekommer ("det faktum att" är nästan aldrig god svenska) – här är det vanligt. "Human beings" är inte "mänskliga varelser", "lingvistisk kapacitet" heter "språkförmåga" och det går nog att hitta ett bättre uttryck än "praktiken av interlingvistisk transposition". När dessutom tempusval, ordföljd och syftningar följer engelskan och meningarna här och där förlorar sig i felaktig adjektivkongruens drar sig det som redan från början är snårigt mot ett onödigt svårforcerat fikonspråk på sina ställen. Att terminologin ibland skevar kan någon gång skyllas på översättningen ("utandade" konsonanter kallas även på svenska "aspirerade") men nog oftare på författaren, som gärna använder obsoleta fackuttryck istället för de moderna. (Eftersom jag inte utsätter översättarens namn i normala fall gör jag det inte heller nu.)

Rent spontant efter läsningen känner jag mest att jag får lust att läsa Dantes De vulgari eloquentia, och det är väl inte heller ett underbetyg.

Påträngandet (Ariane Koch, 2021)

Den unga kvinnan bor ensam i ett alltför stort hus i en småstad. En gäst dyker upp. Han får sova i ett rum där hon förvarar ”dammsugarsnablar”. De talar inte samma språk, men gör någon det egentligen? Hon för gärna ordet oemotsagd, och gästen – som än tycks vara en hund, än ett barn eller en älskare – blir provdocka för kvinnans fantasier om makt och kontroll. Han ”trivs för bra”, han behöver munkorg. Han tar sig väldigt bra ut i hennes röda jacka. Det kan vara hans fel att hon måste begrava akvariefiskarna i trädgården.

Ariane Koch är född i Basel. Kanske vet schweizarna bäst hur svårt det är att nå fram till varandra, tänker jag när jag läser hennes debutroman. De dras med sina tyska dialekter – ”ett muntligt, knappt noterbart språk” som ”till och med egna landsmän” inte förstår. Kvinnan är en främling i sin småstad, som förutom hennes hus mest verkar bestå av ett ölhak, och främmande även för sig själv. Hon ”har aldrig ansträngt [sig] för att slå upp” sitt efternamn och berättar om sina barndomsminnen som om de utspelat sig i ett dockskåp.

Texten bågnar av infall men hålls ihop av den absurda humorn, som på sätt och vis är ett med kvinnans blick på världen omkring sig. Vardagliga föremål och fakta plockas upp och undersöks som en lek, stadens bar och dess gäster kan hon ”lyfta upp i handen, vrida runt och betrakta från alla sidor”. Det är något mysigt med den här lätt nonsensartade stiliseringen av det bekanta och jag kommer att tänka på danskan Amalie Smith. Hon gör något liknande i den muntra romanen Marble, vars nyfikna huvudperson flyter runt som ett par ögon utan kropp i en värld av koraller och gips. Hos Smith har perspektivet en naturvetenskaplig sida, vilket på ett befriande sätt relativiserar berättarens individualitet. I Påträngandet är jaget sannerligen påträngande. Kvinnans betraktande av gästens beteende vänds till bisarra misstankar. Alla iakttagelser landar till sist i henne själv, och det skapar en kvavare atmosfär.

Jag vinnlägger mig om att inte läsa uttolkande, inte reducera gästen till en entydig metafor och bena ut handlingen. Det här är en bok som följer poesins logik mer än romanens. Koch är bra på slagkraftiga formuleringar (och Ebba Högström bra på att översätta dem): ”Ibland bestämmer jag mig för att dö och vet sedan inte vad jag menar med det.” Eller mindre subtilt: ”På det hela taget är det aldrig fel att ställa till med en flammande eld med fekalier.” Kan man tala om aforismens logik? Max Frisch (en annan schweizare) har jämfört aforistiken med barn som plockar blommor: bara kronbladen, inga rötter eller jord som ger näring. Även en berättelse riskerar att ge samma intryck, om den låter varje mening armbågas med sina grannar.

På slutet skruvas tonläget ner. Kvinnan bryter upp från sin stad och blir själv en gäst i ett främmande land. Jaget tar ett steg tillbaka inför intrycken av sandstränder, lastbilar och hotellrum. Puh, säger jag, och unnar henne nya perspektiv. Men jag själv är inte heller oberörd av hennes sjungande dammsugarsnablar.

(Också publicerat annorstädes.)

Pengarna eller livet (Birgit Vanderbeke, 2003)

Jag kör ett minimaraton med Vanderbeke. Även denna är en drygt hundrasidig bok som springer på i snabba meningar. Och förvisso börjar det också här med en västemigrerad östfamilj vars ena dotter för ordet. Det tycks vara sextiotal och pappan jobbar på fabrik. Han tror på framsteget, eller som det uttrycks, på "hästkrafterna". Av sin klassfröken får flickan lära sig att misstro kapitalismen, men låter det nog inte spilla över på borgarbarnen i klassen. Tiden går, på universitetet idkas "gräsrotsdemokrati", pappan skaffar "plastkort", fler och fler får kabelteve och lär sig "symbolisk kommunikation" (genom klädmärken).

Texten håller på ytan samma intensitet som hennes äldre böcker, och den gör det genom att häva sig fram på sådana där glosor, upprepade med viss ironi. Men jag tycker inte att det räcker. Greppet får inte fäste, och det beror dels på det ansträngda tilltalet. Den här gången handlar det inte om stämningen i en familj utan om att karaktärisera en hel samhällsutveckling under trettio år, men ändå är berättarrösten blåögd som ett barn; låt gå de första tjugo sidorna, men när en uppvuxen kvinna förklarar att "maten förgiftades av alla dessa hästkrafter som fanns i luften" och hör talas om aids i en sådan här formulering: "då fick jag veta att det fanns en dödlig sjukdom och att man kan smittas av den på olika sätt och faktiskt också genom att man sprutar in droger med smutsiga sprutor i armen" – då blir det inte gulligt utan någon sorts avig förställning. Därtill är analysen för grund. Kritiken mot kapitalismen fastnar i den sortens karikatyr man kan se i "smarta" barnprogram som vill blinka till föräldrarna.

Jag misstänker att Vanderbeke är bäst när hon håller sig till den dysfunktionella barnfamiljen.

Fredliga tider (Birgit Vanderbeke, 1996)

En lika tunn bok som Musselmiddag och även denna handlar om en orolig familj i skärningspunkten mellan öst och väst (-tyskland). Debutromanen var en sorts anklagelseakt mot en frånvarande far och den intensiva stilen, meningar som går på utan att stanna, motsvarade familjens disharmoni. Språket är ungefär detsamma i denna roman, men representerar nu snarare det kaotiska barnintellektet: deras ivriga kamp för att förstå föräldrarnas nyckfulla vuxenvärld.

I centrum står inte längre fadern utan modern, en tragiskt nervös kvinna som upprepar att hon ska dö ung, och en gång – vilket bränt sig fast i barnens minne – varit helt nära att köra bilen ner i Rhen med hela familjen i. Ett av de tre syskonen berättar, men subjektet är snarast kollektivt. De vill alla tre minimera sin gemensamma skuld för mammans förestående död. Det saknas inte glädje heller. När föräldrarna kommer hem från en krogkväll (barnen har klarat sig ensamma hemma) längtar de efter att få höra fadern uttala "vår favoritmening": "Det måste du erkänna, Irene, att även om du är spiknykter kör jag bättre än du någonsin gjort i livet när jag är full som en alika."

Det är sextiotal. Familjen har flyttat från öst till väst och syskonen anstränger sig att förstå skillnaden. De hakar upp den på några uppsnappade detaljer: taggtråd, partisaner, amerikaner som delat ut tuggummin till nazister. Andra världskriget är ständigt närvarande som en obegriplig bakgrund, "ungefär som ett läskigt rykte". Liksom Musselmiddag är det här en roman om Tysklands öde, men det den excellerar i är barnperspektivet. När syskonen med mycket möda sätter ihop en sammanhängande världsbild är föräldrarnas neurotiska våndor och fixa idéer pusselbitar av samma art och värde som fakta om Vietnamkriget eller vilken blomma som visades i en scen i viss biofilm. Det är hundra sidor andlös prosa som nästan endast är logiska slutledningar: uträkningar för att lista ut varför mamma inte ska dö ikväll, vad hon menade med en obegriplig kommentar om systerns mens, vad hysterektomi betyder, varför de kanske slipper uppleva ett krig i sina liv. Och detta:

[Mor] sa: Tyskland är överhuvudtaget ett vackert land, det vackraste land jag vet, Tyskland har de allra vackraste landskapen ett land bara kan önska sig, andra länder har inte lika många olika vackra landskap som Tyskland och sedan fortsatte hon: Barn, tänk bara på alla de vackra landskap vi redan har sett. Jag tänkte ganska intensivt på mattpiskställningen bakom huset.

Det är snyggt fångat. Inte pyrande stämning så som Musselmiddag men en minst lika bra bok.

Novaja Zemlja-effekten (Gunnar D Hansson, 2023)

Ännu ett litet häfte som den närsynte lätt förväxlar med Nervösa nationer av samma författare. Fyrtiofyra sidor "osorterade noteringar", uppräknade från I till LVII, följda av några svartvita bilder på stenhällar med åtföljande frågetecken kring några fornnordiska diktrader.

Nu har jag några Gunnar D Hansson under bältet. Han söker sig här som alltid till Bohusläns klippor och fiskare, till Snorre Sturlasson, Wordsworth och obskyra 1800-talsavhandlingar i geologi. En världsmedborgare i historien inklusive nuet. Vetgirigheten är uppenbar men skrivs aldrig ut, istället kommer ett slags vemod främst. Det tycks vara permanent solnedgång. Poetiska dagboksnedkast: "Husen står kvar fastän tomma. Karlsvik (58° 32' N / 11° 15' E). [...] Musikanläggningar på sommarverandor för att hålla det förflutna på avstånd. En intighet i lyckoskepnad. [...]"

Även när han uttryckligen skriver essä blir det tvära kast såväl över genre- och språkgränser som mellan det privata och det opersonliga. Då kan man föreställa sig hur det blir i en ännu friare form. Han har nära till citat (Camus, landsarkivet, Beowulf, "Svenska stimnamn" (Nysvenska studier, vol. 40, 1960)), ibland utan källa, ofta utan kommentar. Det är väl missriktat att klaga på slapphet i det, för han behandlar sina läsefynd och -hågkomster som intrycken av hav och björnbärsbuskar och låter dem kroka arm. I kontrasten mellan den tunga historien och nuets flyktiga mödor glimrar det ofta till, här om släktforskning: "ambitionerna att utöka familjekretsen bara växer, ett slags arkivbulemi [...] Allt är mycket konkret och ändå vagt på ett sätt som barnpassning inte är."

Man kan nog läsa det mesta av Hansson som ett pågående försök till poetik. Dessa ting ska uppmärksamheten riktas mot. En rätt disparat samling ting förvisso. Man får nog inte söka sammanhang i dem utan bara ta emot dem som poesi. Hur det än är kan jag inte komma ifrån att något i stilen stöter bort mig; den utstuderade spontaniteten som jag såg i Garbo går iland kanske. För visst är det något konstruerat i att kursivera en ordförklaring i ett föregivet nedklottrat hugskott? Godtyckliga koordinatangivelser och frikostiga citat ur sina egna diktsamlingar? Jag är nog snarstucken i överkant, ogint inställd till fragmentuppräkning, men undrar också hur jag ska gå till väga för att få permanent uppehållstillstånd i GDH-land.

Territoriella anspråk (Frans Wachtmeister, 2023)

En årsgammal bok som jag minns entusiastiska recensioner av. Eller kanske bara Victor Malm, som vanligt. Det är en debutroman skriven av en svensk trettioåring som bott i Japan i tio år, allt exakt som huvudpersonen Hans. Denne jobbar som enda utlänning på ett konstmuseum, överbetald för att översätta texter som en AI klarar nästan lika bra. Den tyske gästforskaren Max Weiss anländer till museet. Max är entusiastisk japanofil, har pluggat språket och sederna och vill inget hellre än att bli accepterad som en japan bland andra. Hans är också förtrogen med språket och kulturen, men han är luttrad: inget hjälper, det går inte att assimileras. Sist och slutligen har man fel kropp. Han har lärt sig att dra nytta av utlänningens privilegier: att ignorera artighetskoder, bära hawaiiskjorta på jobbet, blända med sin exotiska uppsyn. Max försök att upptas i gemenskapen är fruktlösa. När de båda efter några förvecklingar på arbetsplatsen skickas på roadtrip till Kyushu gör Hans det till sitt uppdrag att lära Max sanningen.

Jag har aldrig läst någonting som är så nära Houellebecq utan att vara han. Titeln låter houellebecqsk, handlingens huvuddrag påminner starkt om dennes debutroman och berättaren är en cynisk och livstrött man som kan yttra saker som: "Globaliseringen är bara en expansion av egots domäner". Likheterna sträcker sig även till bristerna: en lite klumpigt konstruerad intrig som vägs upp av spektakulära dråpligheter på hotellrum – vilket man har överseende med om det i första hand rör sig om en idéroman. Hur funkar Wachtmeisters bok som idéroman? Till att börja med har den centrala idén andra förtecken än fransmannens. Hos Houellebecq är globaliseringen reellt genomförd och kvarvarande kulturskillnader är antingen ytliga klichéer (engelsmän är bröliga, tyskar är ordningssamma) eller abstrakta system som vem som helst i princip kan anamma; tydligast med islam i Soumission. Där finns också alltid en dröm, om inte strävan, efter överskridandet av det individuella eller mänskliga (genom sex, religion eller olika former av transhumanism). Detta sista tror jag är avgörande för att svartsynen inte ska helt vippa över i nihilism.

Idén i Territoriella anspråk är enkel – inget fel i det – och är pigg som idé i något femtiotal sidor, som gestaltad i ytterligare hundra. I en av flera välfunna miniatyrer väntar Hans med Max namnskylt på flygplatsen; när tysken kommer anfalls han av ett överentusiastiskt tv-team som frossar i hans banala lovord om landet och dess kultur och han bugar rentav oklanderligt på japanskt vis. Det är allt japanerna drömmer om hos en utlänning! Japanernas överdrivna försynthet kan plötsligt bytas i plumphet – alltför raka frågor eller en pung "som en klockkläpp" i ansiktet på badhuset. Påminner det inte rätt mycket om hur svenskar beter sig? Älskar vi inte också att prata engelska med amerikaner fast de kan svenska? (Det är min reflektion; boken tiger om svenskar.)

Romanen är kul, den har fart, den är spirituell till en viss grad. Kanske för att den börjar så starkt blir jag lite besviken efterhand, för den blir aldrig helt tillräckligt idéroman – vilket jag tror att den vill vara, mer än handlingsdriven. Cynismen växer inte in sig som den borde utan får en tendens till malplacerad aggression. Det finns många saker att ironisera över, men är Japans välbevarade urskog en av dem? En hel kapitelcliffhanger byggs av den förmenta omöjligheten att sova på tåg i Europa, på grund av risken att bli "plundrad och misshandlad". Det presenteras som något alla vet och skäms över. Jag är oförstående. Hos Houellebecq vore det i karaktär, men det kräver också ett gediget tankearbete runtom för att fungera i en romanhandling; det krävs fingertoppskänsla för att överdriva. Jag ser inte riktigt prov på det här. Men mycket möjligt i författarens nästa bok!

Vidjemunken (Inga Ābele, 2014)

Som ett led i min baltiska fortbildning grep jag tag i denna tegelsten, som breder ut sig över Lettlands historia från 1864 till 1926. Det är födelse- och dödsår för huvudpersonen Francis Sebalds, en fiktionaliserad version av en viss Trasuns med samma förnamn. Låt oss kalla honom Sebalds. Och därtill vara noga med att hans hemland är Lettgallen – idag Lettlands östligaste region, då ett ingenting, egentligen. En del av det tsarryska vojvodskapet Vitebsk. Avkrokens fattiga bondebefolkning talade (och talar delvis fortfarande) en lettisk dialekt som skiljer sig väsentligt från den i Livland och Kurland. De är dessutom katoliker, inte protestanter som de mer tysk- och svenskpåverkade letterna i väst. Men ännu vid slutet av artonhundratalet är regionen så kulturellt efterbliven att ingen känsla för nationell särart väckts till liv.

Francis Sebalds kommer att bli en centralgestalt för att forma den lettgalliska identiteten. Uppväxten i arma men karaktärsdanande förhållanden och en lyriskt beskriven natur formar honom; han utbildar sig till präst och blir en figur att samlas runt. I den hemliga Lettgalliska föreningen sjungs folkvisor och han håller predikningar på lettgalliska. Efter ryska revolutionen verkar han för Lettgallens införlivande med det självständiga Lettland – tydligen ingen självklarhet – och fortsätter bedriva opinionsarbete, som vi skulle säga idag, i sin egen tidning och i predikstolen. Men får fiender, blir exkommunicerad och dör som en bedrövad man. Fast i Jesu famn då.

Jämte honom finns där också Jezups, flygarpionjären. De båda har relationer till Zuze, Maria och Terese, självständiga och -uppoffrande kvinnor som kommer och går genom berättelsen, genom årtiondena, i Kolnasola, Riga, Petersburg och Moskva. Jag gissar att dessa är mer fiktiva. Kloka gumman Edarčane är en stor del av deras uppväxt, hon med de tama huggormarna. Det finns tydliga drag av legend. Är inte Zuze lite älva när hon "höjde handen för en viskning, och så sprang hon ut i det violetta, ångande gräset. [...] Hennes vita nakna kropp dök upp och försvann i den silvriga daggen som en flygfisk"? Personerna möts och korsas i tablåer, allt poetiskt inramat men för den skull utan storromantisk svulst. Nej, tiden går framåt, Francis avancerar, Jezups kämpar på flygarskolan – det stämningsfulla är där mer som ett glitter mellan scenväxlingarna än som episk resonanslåda. Men som det glittrar, och det är inte kattguld heller, för Inga Ābele har gjort sig mer än ytligt förtrogen med äldre tiders bondebruk, med sälg och rallarros och midsommarfester.

Det är vackert skrivet, och jag måste berömma översättningen (av vår mesta lettiska och sorgligt framlidna översättare Juris Kronbergs). Jag har inte samlat på mig några exempel. Men det är fantastiskt idiomatisk svenska där man inte hade trott det möjligt. Vackra formuleringar är nu inte allt, men de höjer romanen ett antal snäpp över Fogelströms stadserie, en annars inte långsökt association. Människorna, så mycket kött de än får, är till för att illustrera den verkliga historien. Författaren har fått dem att interagera, och gärna genom överraskande återseenden. När Sebalds verkligen kommer igång med sin politiska verksamhet fylls sidorna allt tätare av sakupplysningar om förvaltningsreformer och lettgalliska sånger; här går det inte att inte tänka på en annan lettisk patriot: Francis Balodis. I efterordet gör Inga Ābele klart att hon är mycket stolt över sina hjältar till landsmän. Förlagan till flygaren Jezups "är erkänd som den främste bombflygaren i världen och som en av världens främsta flygare" tillägger hon efter att ha listat hans bragder och utmärkelser.

Inget fel i det, antar jag. Det blir aldrig en dålig bok heller, även om sex hundra sidor är i tyngsta laget. Men läsaren får lov att vara nyfiken på Lettlands historia, och i synnerhet Lettgallens. Själv visste jag inte att det fanns, men nu kan jag lite om såväl språk som kultur och självuppfattning där. Jag lär nog minnas det bättre än några personligheter.

Faraoner och människor (Torgny Säve-Söderbergh, 1958)

Mera Torgny Säve-Söderbergh. Det verkar vara de här två han skrev för en populär publik. Om förra boken var en sorts avskalad men ändå systematisk introduktion till det gamla Egypten är denna mer av en gottepåse. Råmaterialet är radioföredrag, och i text får det väl kallas essäer.

"Historiska bilder" är det största partiet. Det är tacksamt att ställa individer i centrum, och med tanke på källäget blir det gärna kungarna. Men även ett par drottningar! Hatshepsut är bekant. Utgrävningen av Hetepheres grav kände jag däremot inte till – ett äventyr i paritet med Tutanchamon, om än inte samma fynd i guld mätt. Fältherrarna Thutmosis III och Ramses II och III får träda fram, och givetvis Echnaton. Relationen till Sudan ges ett eget kapitel. Nubierna var egyptiserade ungefär som vi är amerikaniserade eller värre, och det förhållandet stod sig även efter att Egyptens politiska makt dalade.

I avdelningen "Ur den egyptiska litteraturen" behandlas sådant som skrivkonsten, vishetslära och medicin. Här vetter det stundtals åt citatparad, en fara för en författare som associerar sig fram, men någon större skada är det inte. Ett kapitel koncentrerar sig på religionen och får mycket sagt om dess uppkomst och utveckling, delvis med samma ord som i Egyptisk egenart, men fördjupat. Säve-Söderbergh är inte rädd för att erkänna när egyptierna är fullständigt främmande för oss. Och på sätt kommer han faktiskt nära att förstå. Att katter eller babianer kan dyrkas som gudar, skriver han, kan man kanske begripa, men "att välja ett så vidrigt djur som en krokodil till en älskad och avhållen skyddsgud [...] – där slutar ändå vår förmåga till känslomässig inlevelse". Det må vara sant eller falskt; att gudaläran är märklig får man erkänna. Men kan man bara knacka bort ett par förutfattade meningar – som att sanningen vore känslig för logiska motsägelser, eller att religiösa dogmer står över politiken – så börjar man ana det egyptiska tänkesättet. Ett kapitel som skildrar västerlänningen Herodotos möte med Egypten åskådliggör också just det där.

Även i denna bok framställer Säve-Söderbergh egyptierna som praktiker – inte alls några mystiker, som eftervärlden velat ha dem till. Där religionen verkar dunkel är det för att vi gör det svårare än det är. Gudasystemen var anpassningsbara och djupast ner låg förmodligen en känsla av vördnad för den gudomliga helheten – och om det gudomliga var motsägelsefullt till den grad att samma gud kunde framträda som ond och god i samma berättelse, så desto mer att bäva inför. Förhållandet mellan politik och religion syns förresten inte bara i det att överguden varierade efter vilken stad som var mäktigast. Det vi ser som propaganda – när Ramses II egenhändigt mejar ner sjutusen femhundra fiendesoldater vid Kadesh är det kanske grövsta exemplet – är inte bara maktens lögner, utan på ett sätt uttryck för en djupare sanning. Idealet – att ordningen besegrar kaos – var sanningen, allt annat lättviktigt flimmer.

Jag slutar innan jag har parafraserat mig igenom hela boken. I mitt ex ligger en urklippt BTJ-recension som kallar den för "populärvetenskap av högsta klass" och jag har svårt att inte instämma. Rak på sak, personlig, dråplig och inte alls fixerad vid detaljer. De hade stått i vägen. Tre avslutande kapitel berättar om Egypten i kristen tid, och det är väl också intressant på sitt vis.

Egyptisk egenart (Torgny Säve-Söderbergh, 1945/1968)

Nysatsning på mitt egyptiska intresse, delvis påkallad av fyndet av denna och en annan bok av Torgny Säve-Söderbergh, som jag inte läst förut. Jag har läst andra och ganska viktigt reviderade upplagan, varav den dubbla årsangivelsen.

Det är en tunn och tilltalande pocket som ser ut som en allmän introduktionsbok till det gamla Egypten överhuvudtaget, riktad till den ovetande nyfikne. Så är inte riktigt fallet. Man bör ha en allmän orientering i geografin, epokindelningen och gudavärlden för att få ut allt, även om det ingår ett par kartor och en kronologisk tabell. De fyra kapitlen är till täckningen snarare ett slags essäer, fast skrivna i klassisk fackboksstil.

Först "Egyptens förhistoria", ett område jag inte sett behandlas i mina andra egyptologiska böcker. Stenåldersbakgrunden ger tacknämlig kontext till högkulturen, särskilt som det egyptiska samhället var extremt konservativt, men det blir en väldig massa termer och beteckningar som nog ingen dödlig kan förväntas hålla reda i. Avsnittet "Egyptisk teologi" är mycket intressant. Det diskuterar inte, som annars är vanligt i populärlitteratur, gudarna som något slags självständiga entiteter att memorera, typ "Ra var solguden", "Osiris var dödsguden", "Thoth var kunskapens gud". Det är ett helt inadekvat sätt att tänka på Egyptens gudar (i något större utsträckning kanske det lämpar sig för de grekisk-romerska, men inte riktigt där heller). Säve-Söderbergh beskriver religionssystemens uppkomst – plural, nota bene! – och utveckling. Det hela träder fram som något mycket pragmatiskt inrättat och intimt förbundet med politiska fejder, där olika städer tävlade om makten och försökte framhäva sina lokala gudar. Ett arkaiskt system efterföljdes i tur och ordning av det heliopolitanska (med Re som övergud), det memfitiska (Ptah) och det thebanska (Amon), och:

Motsättningarna mellan de olika lokala gudasystemen rör sig huvudsakligen om denna fråga, vem som var urguden, och man kan likna den religionspolitiska utvecklingen vid en pyramid, vars spets betecknar gudafadern och de äldsta gudarna. Varje nytt system, som får primatställningen – eller i varje fall gör anspråk på den –, övertar den tidigare konstruktionen men lägger ett nytt skal utanpå och bygger på en ny spets.

Så kunde Re absorberas i Amon-Re utan större besvär. Det mesta kunde fogas in och bli aspekter av vartannat så länge det passade den politiska stabiliteten. Sak samma om det innebär att inbördes motstridiga myter knyts till samma gud: "Ju flera förklaringar på samma fenomen desto bättre"!

"Konstens grundproblem" förklarar bättre än jag läst någon annanstans (bättre än Göran Schildt) hur den egyptiska konstsynen skiljer sig från vår, med både argument och väl valda illustrationer. De egyptiska bilderna ska läsas som en text, där varje element – en hand, ett ansikte, en offerskål – har en enskild funktion och står oberoende från de övriga, inte som en helhetsbild. Bilderna utgår inte från ett subjektivt perspektiv, utan från ett objektivt idealbetraktande av varje del av innehållet. Det verkar naivt med vårt sätt att tänka; det är så barn ritar. Men det hänger helt samman med egyptiernas betoning, genom hela kulturen, av det ideella, intill det i de flesta sammanhang totala utplånandet av individuella särdrag. Detta är fokus för det sista kapitlet "Individ och samhälle", som på tjugofem sidor inte riktigt lyckas täcka in ett så ofantligt ämne – det är förlåtet. Slutordet sammanfattar egyptierna som "helt inställda på det praktiska", vilket jag tror en bra tanke att hålla kvar i för att förstå något av denna så väldigt främmande kultur.

Rikligt illustrerad, men inte alltid bästa bildkvaliteten.

Påträngandet (Ariane Koch, 2021)

En schweizisk debutant, i övrigt konstnär, vad jag förstår. Det är inte en lätt bok att möta, denna roman, men handlingen är i alla fall enkel. En ung kvinna som bor ensam i ett stort hus i en småstad vid ett berg får en gäst, som hon låter stanna kvar tills vidare. Tillståndet betraktas genom kvinnans liksom cyklopartade blick, med en sorts absurd humor eller snarare humorliknande absurditet, och gästen tycks än vara en främling, än en vän, än ett barn eller en hund, men är också alltid en vuxen man vars lemmar växer ut och fyller hennes tio rum. Hans madrass trängs bland hennes "dammsugarsnablar" och i trädgården är en fiskkyrkogård. Kvinnan tar sig för att skriva ett "regelverk" till gästen, för att något bemästra sitt förhållande till honom, och förstå honom.

Någonting i tonen som slås an på första sidorna får mig att associera till danskan Amalie Smith: den självmedvetna individen omringad av objektiva föremål och fakta, som hon på ett lekfullt sätt navigerar genom, plockar upp och undersöker. Berättaren sitter på en bar och iakttar människor, brödsmulor och berg, och själva baren kan hon "också utan problem lyfta upp i handen, vrida runt och betrakta från alla sidor". Den milt nonsensartade stiliseringen har något mysigt över sig; huvudpersonen flyter fritt i en igenkännlig värld, utstyrd med vardaglig rekvisita, men utan vardagens förpliktelser. Som en Mr. Bean, om jämförelsen förstås, fast utan slapstick? Hos Smith har det här perspektivet en naturvetenskaplig sida, även när blicken vänds inåt, vilket på ett befriande sätt relativiserar själva berättarens individualitet – stenar, tänder, marmor är alltid närvarande som flyktväg. Hos Koch har jaget en mer framträdande plats. "En misstanke växer i mig: Gästen har sugit ut syret ur fiskarna." Observationerna reflekteras tillbaka mot den som uttalar dem och det skapar en slutnare, kvavare stämning.

Kanske är det instängda ett viktigare tema än den fantasifulla stilen förleder en att tro. Det utspelar sig i en småstad som kvinnan hatar "så mycket att jag ska hämnas på den genom att aldrig riktigt bryta upp från den". När hon faktiskt gör det, bryter upp, på de sista sidorna, möter hon på den främmande orten en landsman som beklagar sig över den språkliga ensamhet som är schweizarnas lott (om jag tillåts förtydliga den outtalade geografin): bara hemma i sin lilla dialekt, trots den förmenta gemenskapen i högtyskan. Finns det ett särskilt schweiziskt lillebrorskomplex som yttrar sig i reflektioner över individens förhållande till gemenskapen? Max Frisch tänker jag främst på.

Ariane Koch är bra på oneliners som håller läsaren på tå. Ett kapitel (de är många och korta) inleds: "På den tiden förtjänade Laurenz att jag gjorde en teckning av hans gravsten." Ibland är hon mindre subtil: "En gång laminerade jag för övrigt en levande skalbagge." Jag vet inte om jag ska studsa till eller också förstå något. På ett annat ställe heter det: "Att leva är att stämma av med bekanta", en aforism som kanske avslöjar något om berättarens skeva förhållande till de andra människorna. Visst gör vi både mer och mindre än så med varandra?

Jag anstränger mig att inte falla in i en exegetisk läsning, inte tvinga gästen att vara en metafor. Kanske anstränger jag mig förgäves. Det är en svår bok att ringa in. I just det här fallet har jag åtagit mig förväntningar att lyckas formulera litteraturkritik, inte i det här blogginlägget men annorstädes, och det besvärar mig en aning. Men jag ska läsa boken en gång till. Bara att associera fram det här inlägget väckte fler tankar, och som ofta sker med böcker som vid läsningen kändes otillgängliga har jag redan, genom att skriva om den, skapat om min bild av boken och tror att jag gillade den på sätt och vis. Ja herregud.