Den här pocketen har jag haft liggande något år för närmare sjuhundra sidor är ju ett litet åtagande. Att jag skaffade den berodde inte på något särskilt vetenskapligt intresse för psykologi eller ens på önskan att lära mig något om psykoanalysens historia, utan kom sig ganska direkt av Sara Danius essä i Husmoderns död där hon lovordar Freuds litterära talang. Hans fallstudier skulle vara som spännande och stilistiskt drivna noveller. Det är med den ingången jag läst dem.
De fem klassiska (står det) fallstudier som samlas i svensk översättning (är det kanske hans främsta, hans längsta, hans bästa?) är Dora, lille Hans, Råttmannen, Schreber och Vargmannen, ursprungligen publicerade mellan 1905 och 1918. Dora är en tonårsflicka med hysteriska symptom, inte övertydligt just vilka och hur de specifikt yttrar sig. Mer utrymme ägnas beskrivningen av hennes uppväxt och förhållandet till fadern och till en viss herr K – här har nämligen utspelat sig ett rätt så intrikat svartsjukedrama med otrohetsaffärer. Freud måste återberätta långa händelsekedjor och vecklar in sig så djupt i historien att man långa partier kunde tro sig läsa en roman av Tolstoj eller någon annan skildrare av borgerliga kärleksintriger. Och han använder sig skickligt av klassiska romanknep för att bygga spänning och hålla fast läsaren. Alla fallstudierna kretsar kring några avgörande händelser. I fallet Dora är det två tillfällen då herr K gjort amorösa närmanden: en gång lurade han kvar henne i sin butik, fällde ner jalusierna och "drog plötsligt flickan intill sig och tryckte en kyss på hennes läppar" – det andra tillfället är något som omtalas som "händelsen vid sjön", då herr K "hade haft mage att föreslå ett kärleksäventyr", som det heter första gången den nämns. Det låter som ett löfte om att snart få höra mer och man läser lystet vidare, men förgäves, händelsen vid sjön tornar upp sig som något aldrig klart utsagt där bakom hela dramatiken. Det är snyggt gjort och det måste vara avsiktligt.
Lille Hans är en femårig pojke vars mest framträdande besvär är rädsla för hästar. Det kan låta relativt harmlöst men man påminns genast att hästfobi i Wien, eller vilken stad som helst, år 1908 gjorde det nästan omöjligt att gå utanför dörren. Freud träffade pojken bara någon enstaka gång och nystar i fallet nästan uteslutande genom faderns förmedling. Det är han som gör observationer och nedtecknar dem tillsammans med sina egna tolkningsförsök (han verkar inte oinsatt i de psykoanalytiska teorierna); Freud citerar hans redogörelser och fortsätter tydningen. Det blir en levande dynamik. Den mest påfallande effekten av faderns skriftliga rapporter är att lille Hans framstår som ett riktigt kusligt skräckfilmsbarn. Dialogerna mellan far och son återberättas som logiskt sammanhängande replikskiften på vuxet språk, barnet svarar frankt och med förståelse för vart pappan vill nå hän med sina tolkningar, utan skam eller hämningar ens när han blir utfrågad om sina önskningar att döda sin lillasyster – det enda påtagligt barnsliga är hans okunskap i sexuella ämnen och att han kallar penis för "kissmanick" och avföring för "lumpa".
Råttmannen har fått sin pseudonym från sin oro för att någon närstående ska drabbas av vad han kallar "råttsanktionen", en tortyrmetod där man låter råttor krypa in i anus. Det är bara en av många tvångstankar han lider av och vill man förstå hur allt hänger ihop har man ett digert arbete framför sig. Det är någonting om en obetydlig portoskuld som skulle återbetalas på ett mycket specifikt sätt, böner som förkortas till en ramsa för att inte riskera vändas i sin motsats och mycket annat. Att patienten är neurotisk förstår man hur som helst och han är nog den man kommer närmast. Det är delvis tack vare att Freuds originalanteckningar finns bevarade och reproduceras efter den bearbetade fallbeskrivningen. Genom upprepningen av neuroserna, Freuds trevande försök att förstå dem, och genom beskrivningarna av omständigheterna runtomkring (Råttmannen var officer stationerad i Galizien åren innan första världskriget) tränger man tätt inpå både läkare och patient. Många rörande scener, däribland en mycket färgstark händelse när han onanerar till en passage i Goethes Dichtung und Wahrheit.
Fallet Schreber är det tråkigaste. Han var aldrig Freuds patient, utan en ämbetsman som led av vanföreställningar och andra problem under slutet av artonhundratalet och skrev en bok om det; Freud tillämpar sina teorier på den texten. Även i fallet med lille Hans förmedlades ju mycket genom skrift, men där handlade det om brev riktade direkt till Freud, här är det en färdigtuggad självanalys i ganska träig litterär stil som citeras utförligt och med många fotnoter som man lätt virrar bort sig i. Det är förvisso intressant hur man (Freud och han själv) förstår Schrebers religiösa kris som tar sig uttryck i idéer om att han är på väg att bli kvinna – en tolkning i tiden idag vore att läsa honom som transsexuell, men här diskuteras saken helt självklart som en vanföreställning.
Vargmannen kallas så på grund av sin vargfobi och en dröm där han såg fem vita vargar sitta i ett träd. Den centrala händelsen som diskuteras och analyseras är när han som mycket litet barn kom på sina föräldrar med att idka samlag "a tergo" (doggy style) och därvid fick syn på könshår i en viss färg och så vidare. De exakta omständigheterna vänds och vrids på och det verkar väldigt viktigt att komma underfund med minsta detalj, för allt bär potentiellt på den avgörande symboliska nyckeln till fallets lösning. Var det en makaonfjäril han såg vid ett tidigare tillfälle och precis hur gammal var han när han observerade tjänsteflickan på knä som skurade golvet? Den här fallstudien är lång och syftar uppenbart till att mer utförligt få exemplifiera och utveckla vissa teorier om kastrationskomplex och analfixering.
Alla fem texterna har mer eller mindre explicit ett sådant syfte, att presentera och förklara teorier inom psykoanalysen. De berättande partierna omväxlar med mer tekniskt inriktade avsnitt och det skadar inte om man har förkunskap om de grundläggande dragen i Freuds tänkande – mer förkunskap än vad jag har, och gärna specifikt intresse för hans idéer om de olika sexualneuroser i barndomen som ligger till grund för i stort sett alla psykiska problem. Det är egentligen besynnerligt hur stort inflytande en så pass konsekvent reduktiv teori har fått, ja jag antar att modern psykologi har lämnat det mesta av det där bakom sig, men i kulturen. Fast det är förstås något lockande i kunna förenkla varje psykologiskt mysterium till jakten på den utlösande händelsen och dess rätta symboliska tolkning. Många nutida människor bygger ju också sin självförståelse på något trauma de varit med om. Freud är inte fullt så simplistisk, för lika viktiga som individens specifika historia är de generella mekanismer som han tycker sig kunna identifiera: oidipuskomplexet, penisavund, etc. Men varför måste det handla om sex? Och på vilket sätt det botar patienten att man lyckas nysta upp problemets ursprung förklaras aldrig. Det är väl en övertygelse som sitter djupt i människan, att man får makt över något genom att fullständigt kunna förklara det.
Att betrakta människan som en deckargåta, jag vet inte om det blir den vederhäftigaste psykologiska vetenskapen av det, men det borgar ju för spännande litteratur. Det hade förstås kunnat bli tråkigt ändå, han hade kunnat presentera fallen schematiskt och stringent tabellartat, men han väljer att ge dem en levande gestaltning. I fotnoterna citerar han flitigt Goethe och Shakespeare som belägg för psykologiska iakttagelser och vid ett tillfälle ger han patienten en roman att läsa som en del i terapin. Han är ingen klinisk positivist. Det är väl en förklaring till hans populära genomslag.
Det vimlar förstås av tidsbundna tolkningar i alla fallstudierna. Ett
av Doras bestämmande trauman är att hon blev instängd och kysst mot sin
vilja – men inte för att det var ett övergrepp, utan för att det utlöste inre
sexuella konflikter. Man får i förbigående veta hur lille Hans har
försökt krypa upp till modern i sängen och barskt blivit bortföst, hela
hans barndom verkar tämligen kärlekslös, men det är inget problem – att
onanera däremot är aldrig friskt... Freud är inte fördömande, inte ens mot homosexualitet, men det behöver aldrig utsägas vilka sexuella beteenden som är normala och vilka som är sjukliga. Särskilt i fallen lille Hans och Vargmannen är det mycket diskussion om barnets tidiga teorier om könen och fortplantningen: pojken utgår från att alla människor har penis, misstar vaginan för ett sår, tror på storken och kämpar länge med att få konkurrerande föreställningar om könslivets mysterier att gå ihop. Hur många neuroser kunde undvikas bara med hjälp av tidig sexualundervisning?
Mycket mer kan sägas men jag stannar där. Läsvärt! Pocketen med tidstypiskt millennieskiftesomslag innehåller ett kort och ett långt förord och det är behövligt, men kanske inte fullt tillräckligt ändå för den som inte är mer än allmänbildad och vill förstå på djupet.
