Så var det min tur att läsa denna augustprisbelönade roman. Den är uppdelad i tre delar med var sin huvudperson som berättare. Ellinor kommer från landet och gillar slagsmål. Hon åker till Stockholm på nätdejt med kulturkritikern Calisto och blir sedan kvar i hans villa i Saltsjöbaden i veckor eller månader. Max är en medelålders författare som söker inspiration i ett konferenskomplex, där han träffar en receptionist som han ligger med. Lucrezia är en italiensk adelskvinna vars familj får ett omtumlande besök av denne Max.
Ja, historierna går in i varandra och det övergripande huvudtemat är mannens blick på kvinnan. Det blir ganska roligt i avsnittet från Max perspektiv, som är en nästan uttrycklig parodi på Michel Houellebecq (den verkliga person som nämns flest gånger i boken). Slutet, där Max spionerar på den ensamma Ellinor i saltsjöbadsvillan, knyter snyggt ihop säcken. Men överhuvudtaget är boken för mycket en konstruktion för att beröra mig. Figurerna är inga realistiska människor och det är inte meningen, men deras märkliga karikerade drag och häftiga infall gör handlingen slumpmässig och osammanhängande. Att ändå lyckas väva ihop trådarna är skickligt, men jag undrar bara varför man väver med dessa trådar? Mycket sällan känns det angeläget.
Till stilen påminner boken om Christina Hesselholdts Sällskapet, som jag gav upp efter hundra sidor. Gillar man den ena gillar man kanske den andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar