Jag blev nyfiken på Ellerströms förlag efter Johanna Frids så uppmärksammade Nora eller brinn Oslo brinn förra året. Marble är alltså utgiven på samma förlag, men är dansk i original.
Det handlar om marmorskulpturer, 3D-modellering, infrarött fotografi och att dyka efter svamp på havsbottnen. Huvudpersonen Marble reser till Grekland för att se på statyer och reflektera över hur de tedde sig i sitt bemålade ursprungsskick, över förhållandet mellan färg och form och renässansens konstsyn. Parallellt följer en berättelse om skulptören Anne Marie Carl-Nielsen, som i början av nittonhundratalet åkte till Grekland för att göra gipskopior av antika skulpturer, inklusive autentisk brevväxling med hennes inte alltid uppmuntrande man. Marble lär sig om hur koraller blir till marmor under årtusendens tryck, om utvinningen av olika pigment, föreställer sig olika sätt att betrakta marmorns och gipsets yta och insida. Hon är inte så mycket en person som en tänkande entitet som flyter runt bland föremål och idéer sida vid sida. Det är uppfriskande nyfiket och lekfullt, särskilt partierna där Marble och en 3D-animatör skapar virtuella modeller tillsammans i datorn. Det tvingar fram en utifrånblick på verklighetens former och är en snygg modern kontrast till de antika skulpturerna.
Jag förstår det som att författaren är konstnär i första hand och jag skulle kanske kalla det här för ett textkonstverk snarare än en roman i gängse mening. Jag kan inte låta bli att tänka att texten behandlar sina ämnen på liknande sätt som ett visuellt verk i en konsthall kunde göra, vänder sig till intuitionen snarare än intellektet. Resonemang som kunde utnyttja ordets förmåga att förklara och reda ut nöjer sig istället med att rikta ljuset mot en intressant idé, utan att formulera den vidare. "Försöker man avgränsa ytan så blir den tunnare och tunnare till dess att den förlorar sin rumsliga utsträckning och bara blir idé. Ytan tycks röra sig mot det immateriella." Ja, så är det ju, men... sedan då? Mera! Jag blir frustrerad av den undanglidande känslan. Men kanske är det ämnet som lurar mig att vilja tolka med förståndet det som bara kan uppfattas känslomässigt. "Det är ytorna jag längtar efter", säger Marble. En sådan intellektuell abstraktion, kan den vara föremål för längtan, för en känsla överhuvudtaget? Kanske är det här en roman om känslans och förnuftets gränser?
Hur det än är med den saken så ska sägas att pagineringen är intressant. Sista sidan i varje kapitel är onumrerad och följs av en tom sida, följd av första sidan i nästa kapitel, där numreringen fortsätter där den slutade. Texten på det nya kapitlets första sida börjar i höjdled på samma ställe som texten i det förra kapitlet tog slut. På så sätt visar numreringen antalet fulla sidor text sammanlagt och inte det faktiska antalet papperssidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar