Min omläsning av Göran Schildt har nått till den tredje av de regelrätta reseskildringarna och vad som tentativt kunde kallas hans mogna period, om en periodindelning skulle visa sig relevant. Resan företogs av allt att döma hösten 1955 till våren 1956. Göran Schildt var då trettioåtta år. Den följde direkt på den medelhavssegling som skildras i boken Ikaros hav, vilken dock skulle utkomma först efter Solbåten.
Mona och Göran ligger vid berättelsens början för ankar i Beirut. Om jag vill kalla den här reseskildringen för mogen så är det till stor del en effekt av första intrycket, för det är med mycket van hand Schildt beskriver bestyren med hamnplats, tulldeklarationer, väderprognoser med mera. Den glada naivitet som ännu delvis präglade I Odysseus kölvatten har bytts i erfarenhet och som skribent visar han en större formsäkerhet med pådrivande spänningsmoment redan i inledningen. Äventyret börjar direkt.
De ska alltså segla på Nilen. Man väljer inloppet i Alexandria och utloppet vid Port Said, men resten av rutten dikteras av geografin: raka vägen söderut de 2 232 sjömilen till den ofarbara andra katarakten vid Wadi Halfa och så tillbaka. Det blir av naturliga skäl en mindre frihetsbetonad seglats. Här går inte att kryssa fritt mot nordanvinden till okänd hamn, ibland går det knappt att segla rakt fram: Nilen är grund och bara svårligen framkomlig med kölbåt. Daphne stöter ideligen i sandbankar och de tvingas lirka sig fram med hjälp av list och tjurskallighet eller (oftare) bogserade av en pråm eller på annat sätt assisterade av påpassliga medmänniskor. Men inte bara i navigatoriskt utan i nästan alla avseenden är de utlämnade till andras välvilja eller, i brist därpå, besticklighet. Kloka personer avråder dem strängeligen från den naiva idén att kasta ankar för natten där de råkar befinna sig: här behövs polisbeskydd om livet och deras tillhörigheter är dem kära. Mer än någonsin tidigare har Göran nytta av sitt kontaktnät, som alltid varit märkligt vittförgrenat, och som man får förmoda har vuxit ännu en bit med varje boksuccé. Rekommendationsbrev från ministrar, direktörer och konsuler kommer väl till pass vid var och varannan flodkrök och tack vare ett lyckligt missförstånd av Görans upphöjda ställning beviljas sällskapet polisbeskydd vid varje angöringsplats längs Nilen.
Man avancerar alltså i etapper som alla liknar varandra: avsegling i gryningen, oro för grundstötar, vid nästa by en väntade mottagningskommitté. Denna består i regel av polischef, byschejk och andra viktiga personer med familj, alla lika uppfyllda av stolthet och plikt och inte sällan angelägna att smickra Schildt, som tros om att ha djupa försänkningar hos högsta makten. Det blir rent av ett problem att överallt tas emot som hedersgäster, för de överdådiga middagarna och hektiska eskorterna förbi de lokala fornfynden ger ofta liten tid över att i egen takt bese de minnesmärken som konsthistorikern Schildt ofta vet mer om än hans rastlösa guider.
Förhållandet till lokalbefolkningen blir helt annat här än vid Medelhavets kuster. Den spontana kontakten med byinvånare, inbjudningarna till enkla bondehem som är så vanliga i de övriga böckerna, förunnas dem sällan i Egypten. Lyckas de kringgå myndighetspersonernas gästfrihet så är språket ett hinder. Mycket välbehövlig är därför färdkamraten Idris, en nubisk yngling som kliver på i Kairo och följer med den fortsatta resan. Men det är lättare att tolka arabiskan än att överbrygga det kulturella svalget. Göran får exempelvis aldrig tala direkt till en egyptisk kvinna, lyckas bara någon gång föra en enkel konversation med en flicka genom Idris och Monas förmedling. Samtalen med männen stannar lätt vid nyfiken utfrågning: hur går det till att gifta sig här? hur ser läkarvården ut? finns det en skola? Minst lika distanserande är fattigdomen. I en tragikomisk scen bjuds Göran och Mona in till en präktig omda (byhövding) som till bevis på sin uppburna ställning förevisar dem sina värdefullaste klenoder: en trattgrammofon och en telefon. Telefonen saknar förvisso sladdar, men omdan intygar stolt att den är hans "förbindelse med regeringen och guvernören"... Då kan man bara föreställa sig hur vanligt folk har det – eller lyssna på en annan omda, som tar tillfället i akt att för den inflytelserike gästen rada upp alla de missförhållanden som råder i hans by: 225 skolelever på 60 kvadrat, en halvmil till närmaste bilväg, vilket innebär att läkarna inte vill komma dit för mindre än en förmögenhet, inget rent vatten, inga vallar mot Nilens översvämningar, otillräcklig åkerjord, etc. Inte konstigt att ett par rika europeiska turister tas emot som en skänk från ovan, nog måste de kunna lägga in ett ord hos ministerrådet, eller åtminstone ge ordentliga allmosor...
Folket hyser ändå hopp om framtiden. Gamal Abdel Nasser har genomfört sin revolution och alla tror på löftena om landets modernisering. Även Schildt ser industrialisering och rationalisering som den enda och ofrånkomliga vägen framåt, men han är tvehågsen: egyptierna får inte uppnå västerlandets materiella välstånd till priset av att överta dess andliga rotlöshet. Låt dem slippa sexualkomplex och livsångest, likriktning och inre tomhet! Ingen kan missa vad han anser vara västerlandets brister, men vilka är egyptiernas positiva kvaliteter? Det är svårare att ringa in, och det blir många diffusa ord om "etisk livsinställning" och barnslig sorglöshet. Frågan är vad han kan veta om det. Redan i inledningen hävdar han att det är omöjligt att på allvar förstå en annan kultur än sin egen, och jag tror han har rätt. Schildt förstår sitt västerland, och han förstår de bitar av västerland som trängt in i orienten bättre än orienten själv. Han imponeras av vad britterna åstadkommit av civilisation i Sudan och oroar sig för att Nasser ska vända blicken från "den europeiska initiativanda som dock de facto på ett och ett halvt sekel omvandlat det döende mameluk-Egypten till den betydande nation det i dag är". Så var landar han, måttfull europeisering åt alla? Är det inte en smula fantasilöst?
Den vacklande inställningen bryter tvärt av mot hans reaktion på Sovjet. Också det var en främmande värld, en kultur han medgav sig aldrig kunna förstå, som löst modernitetens problem på helt andra sätt än i väst, men som för den skull förtjänade hans aktning och respekt. Kanske hade ryssarna helt enkelt resurser att imponera med, eller så har det att göra med mentaliteten. Individualisten Schildt kan, med ett höjt ögonbryn, acceptera en underkastelse under auktoriteter så länge den uppvisar produktiva resultat, men ryser inför håglösheten. Islams gudsunderkastelse leder till bedövande fatalism – förvisso även frid, mänskligt samförstånd och följsamhet med naturen, men de överskuggas av den farliga liknöjdheten. I "Ikaros' trots, Kristi tvivel och ångest på korset" ser Schildt "en kraft som skall förvandla jorden". Följaktligen talar han om Egyptens modernisering i termer av västerlandets materiella och moraliska bistånd till de passiva orientalerna: det är angeläget att vi "inlemmar dem i den moderna världen på ett moget sätt", etc. Man kunde annars tycka att Nassers planerade dammbygge vid Assuan indikerar viss handlingskraft... Men Schildt ordnar psykologin över politiken. Hans intellektuella instinkt att identifiera livssystem och existentiella problem genom abstraktioner är till stor del vad som gör honom så spännande att läsa, och han väjer inte för att dra ut konsekvenserna av sina idéer, men ibland blir det väl mycket en tankeövning. Han lockas av analogin mellan den nubiska seden att bygga hus åt sina många hustrur och den nordiska att hålla sig med sommarstuga, när Mona bryter av med invändningar från kvinnlig synpunkt. Fler av hans reflektioner skulle nog vinna på dylik perspektivering. Kanske är jag orättvist avfärdande, kanske söker jag förenkla något som jag bara inte begriper. Jag fattar inte riktigt var han egentligen står i den här boken.
Nog om det. Om muslimerna är omöjliga att förstå är det inget mot de gamla egyptierna. De är ju emellertid inte personligen närvarande längre så några konflikter mellan spekulation och praktisk verklighet behöver inte uppstå. Schildt konstaterar inledningsvis att Egypten är ett till klimat och natur skoningslöst land, vilket de ursprungliga invånarna ansåg sig blott förvalta åt de storslagna gudar för vars skull det egentligen skapats. Människans plats i detta landskap inträngt i den hänsynslösa öknen, lika hotat som befruktat av den brännande solen och flodens översvämningar, är skör och livet är hårt – därav fornegyptiernas dödskult, som snarare var en protest mot döden, livsviljans triumf i den evighet som väntade efter den jordiska förgängelsen. Grekerna var därvid egyptiernas motsats: trygga i en oförgänglig miljö brydde de sig enbart om det här och nu existerande.
Göran och Mona besöker naturligtvis oräkneliga antika monument, varav flera som öppnar sig för dem tack vare de respektingivande rekommendationsbreven. Han har åtskilligt att säga om den egyptiska konsten. Till att börja med det anakronistiska i själva begreppet. Han liknar kairomuseets samling av disparata fornfynd vid "ett flygplan som ramlat ner i djungeln och plockats sönder i sina minsta beståndsdelar av infödingar, vilka inte har en aning om flygkonsten utan tror att alltsammans är prydnader". Detsamma kunde ju sägas om vår blick på forntidens "konst" överhuvudtaget, men i synnerhet Egyptens, som konstruerats i sådan skala och med sådan skicklighet och målmedvetenhet. Den tjänade ett praktiskt syfte. Detta brukar ju Schildt återkomma till och exemplifiera ur den grekiska konsthistorien. Grekerna hade dock tagit det första steget mot en modern konstsyn i det att de hittat på att skilja mellan tecken och sak: en Apollonstaty föreställde Apollon. Deras konst var förmedlande avbilder av verkligheten. Egyptiernas konst däremot avbildade inte verkligheten, den var den; en Rastaty representerade inte Ra, den var Ra, och när man målade gudomliga scener på gravkamrarnas väggar var det ingen dekoration, utan ett sätt att i ett evigt nu få det målade att utspela sig på riktigt. Den moderna icke-figurativa konsten har slutit cirkeln genom att åter skapa konst som inte imiterar utan bara är.
Schildt är mycket gripen, men står inte mållös av vördnad som inför en staty av Praxiteles. Egentligen är det märkligt att han inte omskakas ännu djupare av den egyptiska konsten, som ju mer än någon annan har det oförytterliga samband med livet som han söker och finner i grekernas konst. Det beror väl på den upplevda släktskapen med grekerna, och kanske är egyptiernas konst för teoretisk, för överindividuell. Hans sätt att diskutera den visar hur som helst att den rymmer en större bredd av stilar och variationer än vad man är van att föreställa sig, man tänker sig att den vore statisk och strängt konventionell. Det är dock svårt att visualisera det han talar om utan illustrationer.
Vännerna Maire Gullichsen samt Alvar Aalto med fru följer med en bit på Daphne. Några andra turister finns i princip inte alls, förutom i Luxor. Det här var en av de första Göran Schildt jag läste och jag mindes den med värme. Jag uppskattar den även vid omläsningen, men jag slås av att den sticker ut från den tidigare produktionen genom sin geografiska monotoni och genom den motsägelsefulla och ibland lite störande blicken på den Andre, som jag önskar att jag lyckades bli klok på.
