Ravanis är fysiker och idéhistoriker eller har åtminstone examen i bägge ämnena, vilket väl inte hör till det allra vanligaste. Med den här essän vill hon rucka på de annars rätt så stadiga skrankorna mellan naturvetare och humanister. Och mellan naturvetare och vanliga människor.
Kosmos är inte välordnat och prydligt förutsägbart, det har man vetat sedan kvantmekaniken upptäcktes för omkring ett sekel sedan. De allra minsta partiklarna styrs av slump och osäkerhet. Ändå kämpar fysiker alltjämt med att passa in de här kunskaperna i trygga, fasta mallar som rimmar med Einsteins, Newtons och rentav Ptolemaios och försokratikernas lagbundna världsbild. I det rena och enkla finns fysikens både sanning och skönhet. Det är förstås något djupt mänskligt i att till varje pris se mönster i tillvaron. Men det är också mänskligt att leva med osäkerheten.
Och Ravanis menar rentav att det är däri fysikens skönhet ligger. Inte i att den reducerar universum till elegant matematik, utan i att den visar hur världen i grunden undflyr våra försök att fånga den – liksom kärleken, eller stora konstupplevelser. Det här är populärvetenskap, och för att alls ha en chans att låta läsaren förstå vad hon far efter måste hon ägna många sidor åt att förklara grundläggande (men väl så svårbegripliga!) fysikaliska koncept: newtonsk gravitation, allmän och speciell relativitetsteori, icke-euklidisk geometri, strängteori, naturligtvis kvantfysik. Här nöjer hon sig inte med de traditionella bilderna – biljardbollar, ficklampor, tåg – utan kompletterar med erfarenheter ur mänskligt samliv. Hur partikelobservationer påverkar objektets egenskaper liknas vid hur frågan "Är vi tillsammans?" inte kan ställas utan att förändra själva förhållandet. Kvantfysikens osäkerhetsprincip jämförs med outtalade maktrelationer. Allra bäst är förklaringen av begreppet entropi, där hon är teknisk och detaljnära samtidigt som hon verkligen utnyttjar essäformen för att tala om förgängligheten som meningsskapande.
Andra gånger, och tyvärr är det nog de flesta gångerna, är det svårare att motivera de nyskapande metaforerna. Biljardbollarna duger ofta gott. Det räcker bra att förklara värme med atomernas rörelse i is och ånga, och det tillför inte mycket att därtill illustrera med barn på ett dagis, särskilt inte när det leder till stilistiska tveksamheter som: "Barn som snällt står stilla i ett led är lätta att hålla koll på, men barn som springer omkring som galningar är en mardröm för varje förskollärare." (Jag tror nog bägge delarna är vardagsmat för de flesta förskollärare.) Stycken om ögonkast fyllda av åtrå, tiden som krymper i den älskades närhet och annat sådant grumlar ofta mer än de övertygar. Problemet är kanske att boken är för kort. På tvåhundra sidor hinns inte mycket fördjupning, varken i fråga om reda ut vetenskapen eller att presentera och argumentera för en världs- och livsåskådning. Man förstår den ena lite för dåligt för att den ska kunna belysa den andra och jag känner mig till sist lite otillfredsställd.
Ravanis simmar i den kulturella motström som tog fart med Jonna Bornemarks Det omätbaras renässans från 2018: allt är inte rationellt, allt kan inte rutas in, och det är vackert så. Försöken att tvinga vår dunkla, oberäkneliga värld till entydig klarhet bara förfular och banaliserar den. Jag håller helt med. Men man får inte inbilla sig, vilket jag inte tror att Ravanis heller gör, att den här synen på fysiken kommer närmare sanningen om universums struktur än vad de gör som reducerar allt till matematik. Det är mänskliga perspektiv båda två. Om man föredrar den ena kosmologin eller den andra handlar i slutändan om ens syn på sin mänskliga tillvaro. Mer om det kan man läsa i Ulf Danielssons Världen själv, som jag tyckte så där om, men ändå.
