Fanny och mysteriet i den sörjande skogen (Rune Christiansen, 2017)

Den tredje bok jag läser av denne norrman avslutas med en glasklar sensmoral:

Att vara människa, det innebär att man inte kan välja. Att vara människa innebär att man måste älska allt. Vi är dömda att älska allt, så att vi inte glömmer eller förbiser något. Att förbise minsta lilla sak – ett handslag, en mild blick mellan hyllraderna på ett köpcenter, nötväckans fjäderdräkt eller en näbbmus sammetslika päls – att förbise minsta lilla sak, det kan vara fatalt, det kan visa sig vara det samma som att slösa bort allt, kasta allt överbord, förlora allt för alltid.

Samma tanke finns inbäddad i romanen Fallet med den förlorade tidens nycker, den bästa av de tre som översatts till svenska. Men visst hörs något religiöst i citatet? Det stråket är dämpat i Fallet. Normas jakt på mening i allt omkring sig stöter ständigt emot tomheten; allt tycks vara potentiellt irrelevant. Om det slutar med att hon finner sig i ovissheten så är det bestämt något annat än att vända sig till Gud (eller kärleken, hans företrädare).

Alla tre böckerna (även Ensamheten i Lydia Ernemans liv) är realistiska vardagsromaner berättade i ett slags eftersinnande sagostil. Berättaren är trygg i att inget som sker behöver förklaras, ty denna är sagans gång. I Fanny och mysteriet i den sörjande skogen (dessa titlar – men den här får en rätt bokstavlig förklaring) är hjältinnan en ung flicka, sjutton år, som förlorat båda föräldrarna i en bilolycka och nu bor ensam i det stora huset på landet. Hon tar cykel, buss och tåg in till skolan i stan. Både en skolkamrat och en flyktig flirt på stationen ger henne viktiga insikter, men viktigast är vänskapen med Karen, en annan ung kvinna som en dag kommer cyklande på grusvägen utanför huset. Mellan dem utvecklas något intimt som Fanny måste frigöra sig från för att bli vuxen.

Ren och skär bildningsroman, alltså. Här finns också en präst, Alm. Han har bjudit in Fanny att hjälpa till i kyrkan på fritiden, och båda är försiktigt nyfikna på varandra. Alm säger dock inte mycket om sig själv, men skänker Fanny två böcker: Historien om Mouchette av Georges Bernanos och det lyriska prosaverket Tynset av Wolfgang Hildersheimer (inte Jenny Jägerfeld direkt). Hon har knappt läst en bok i sitt liv, men dessa slukar hon nu med en blandning av bekymran och total inlevelse. Sådana är sagotonåringar: blanka blad, beredda att öppna sig för allt, fria från missförstånd, låsningar och omogna fördomar. Världsklokheten är redo, den måste bara fyllas på.

Bokvalen är förstås symboliska, liksom även den spik som Fanny bär runt på och stundom skär sig med eller på, och spegeln där hon ser det barn fånget som hon är på väg att ta farväl av. Säkert cyklarna, grävlingen, hjorten och sjukdomen också. Symbolerna trängs och Fanny hör. Det är vackert så, men jag saknar nervositeten hos Norma i Fallet, hennes delvis redan stelnade vara i världen och den osäkra kampen med att lyssna efter viktiga ledtrådar. Där var fabeln ett pikant element, här tar den överhanden.

Jonas Rasmussen har översatt galant. Förlaget Lil'lit är värda allt beröm för att de introducerar författarskapet på svenska. Två hemläxor dock. För det första, anlita en bra korrekturläsare! För det andra: titeln är satt i ojämnt radavstånd på omslaget. Jag mäter 5 mm mellan "FANNY", "OCH MYSTERIET" och "I DEN SÖRJANDE", men 6 mm till "SKOGEN". Det är en särskild ruta man måste klicka i i Indesign, har jag fått höra.

Röstautograferna (Ulf Karl Olov Nilsson, 2019)

Poeten och psykoanalytikern UKON, som han ju kallas, har förmågan att säga enkla saker på ett lättsamt sätt, men vrida dem ett kvarts varv så att man inte är riktigt säker på vad man hört. Nonsens eller kvardröjande eftertanke kan komma ur det. Här i en bok som är till någon del poetisk men framför allt essä.

Ämnet är rösten: poetens röst, den galnes, den friskes röst, spädbarnets röst, sirenerna i Odysséen – erfarenheter av poesiuppläsningar samsas med exempel från den egna psykologpraktiken och ett antal citat av Emily Dickinson, med flera, allt i korta stycken. Någon gång riktar han sig mer till Lacan än till läsaren (mig i alla fall), men i gengäld är det mesta enkelt och gärna aforistiskt sagt: "Skriket betyder att rösten kommer innan ordet." Man stannar upp, samlar tankarna, skuttar vidare. Framför allt – UKON gör viga tankesprång men går inte i fällan att associera sönder begreppet det är fråga om, utan med rösten menas verkligen rösten, den i talorganen. Föredömligt.

Innehållet är spretigt, läsefrukterna många, anekdoterna roliga och jag tror boken kan fungera bra som referenslitteratur när man någon gång (nu?) har lust att citera en tanke om hickan som en "förtätningskramp [...] en tom betydelsehändelse [...] ett slags röstens studs där tänkandet upphör", eller en underbar scen som denna:

I den trånga hissen upp till avdelningen fick vi sällskap av avdelningsläkaren och halvvägs upp hoppade vi till förvånat när patienten utstötte ett otroligt högt "klopp" och sirligt sa: "Där studsade det ut en grön ängel som jag skulle vilja be att få legitimera mig med."

Jag ska inte sammanfatta allt han säger om högläsningens performativitet eller vad som skiljer poesin från galenskapen. Men något slags kärnidé ser jag artikulerad i liknelsen mellan den psykotiska patienten, som hör röster, och ett spädbarn tilltalat av föräldrarna: "själva upplevelsen av att vara tilltalad utan att riktigt förstå vad tilltalet betyder" (UKON rentav kursiverar detta). Rösten finns både före och utanför språket, både före och utanför förståndet. Den är något i grunden främmande, som vi kan närma oss på egen risk, men aldrig fullt identifiera oss med. Man kan hitta sin röst, förlora den och låna ut den – som ett opersonligt ting; den är varken det som sägs eller den som säger det, utan något annat och tredje. Det är en ödmjuk och lite förskräckt syn på rösten som borde göra gott för både poeter och lekmän.

Petimäter som jag är och vill vara måste jag anmärka på grekiskan. Det är en del begrepp i originalbokstäver men då får man se till att göra rätt. Någon tycks ha skrivit med latinskt alfabet och blott bytt typsnitt till ett grekiskt, därmed producerande absurditeter som κακοπηονψ (kakopēonps) för κακοφωνία (kakofonia). I ett stycke om Anne Carson dessutom – hon skulle skämmas!

Översättarens anmärkningar (Erik Andersson, 2007)

För tre år sedan läste jag Erik Anderssons dagbok från nyöversättningen av Ulysses, och skrev att jag hoppades ramla över den om Sagan om ringen någon gång. Detta har nu hänt!

Om Dag ut och dag in med en dag i Dublin bearbetar arbetets våndor i en sorts personlig långessä är Översättarens anmärkningar alltså en dagbok. Lite lagom efterkonstruerad för att göra lustig följetong av sådant som en egen tappad vigselring. Och avsnittet när han tar in en vikarie från Manpower kan väl inte vara på riktigt? Det är hur som helst datum efter datum, från med tvekan accepterad förfrågan i april 2002 till färdigt manus i juli 2005. Själva dagboksformen för ju med sig en öppenhet – vad som helst kan hända imorgon – vilket går fint ihop med Erik Anderssons förutsättningslösa (men alltmer engagerade!) inställning till arbetet. Hela boken färgas av ironin att uppdraget att nyöversätta Tolkiens episka trilogi har tilldelats någon som bara tagit sig igenom första delen och tyckte det var "pratigt och tjatigt".

Men förlaget visste såklart vad de gjorde, för hos Tolkien vimlar det av sådant som får Andersson att gå igång som en evighetsmaskin, inte minst fornnordiskt inspirerade ortnamnsetymologier. Säkert hälften av anteckningarna handlar om egennamnen. Inte nog med att de måste hanteras konsekvent, man har också att ta hänsyn till Tolkiens egen Guide to the names, där han kanske mer klåfingrigt än hjälpsamt slår fast namnens avsedda klang och konnotationer. Och inte bara författarens spöke utan hela världssamfundet av fans kikar översättaren över axeln. Han verkar ändå ta det med ro. Även tidningars och tv:s intresse.

En liten referensgrupp av hängivna tolkienister bistår med korrektur, kollationering och fyrahundrasidiga listor med förslag och invändningar. Deras intensiva mejlväxling, ofta försvårad av tekniken, är som mellan översättaren och hans överjag (med redaktören som iakttagare). Det hettar ofta till, och experternas ork att argumentera vidare om varenda detalj tycks oändlig. Rivendell kan på inga villkor bli Kleva däld, som Andersson är svag för, möjligen Rivendal eller Rämnedal; på ett nätforum röstar en majoritet för Riftedal, mot en handfull för Klåvedal – översättaren tackar. Men funderar vidare på vad Tolkien själv hade hittat på om han skrivit på svenska, utan ett original att förhålla sig till? Vem vet.

Jag kan undra ibland om han inte gör sig till lite. Andersson vill hålla fast vid Aragorns tillnamn "Vidstige" för att det är "etablerat" (genom Åke Ohlmarks gamla översättning). Om han har känsla för sådant är han nog inte helt oinläst ändå? Men det kanske kommer under arbetet. Man får intrycket att hela översättningen är något slags förvuxet hobbyprojekt, nog så värt att ta på allvar men i grunden ett lättsamt företag. Kanske var det så; att Tolkien inte är "stor litteratur" tycks alla eniga om. Inte som James Joyce. Men säg det uppdrag som Erik Andersson inte kunde ta ner på jorden med sin obotliga ödmjukhet! Han får allt att verka snällt och ofarligt, som om mamma och pappa har lovat att inget kan gå illa. Det är kanske därför jag ständigt sugs till hans böcker.

Några lustiga cameos flimrar förbi, bland annat en ung Malte Persson som tipsar om "vrångt" för "an ill fate" när Erik Andersson sitter och liveöversätter på bokmässan. En liten föraning om senare naturessäer skymtar i ett par kommentarer om kalhyggen.

Regnet (Maxim Grigoriev, 2022)

Ett år efter den mastiga och prisbelönta Europa kom den här tunna boken. 130 sidor i Porto. Passade han på att skriva av sig i skuggan av framgången? Grigorievs annars hårt hållna och på många sätt traditionella prosa får nu ge vika för experiment med lösa repliker, fragment och udda kommatering. Några unga människor med bakgrund i Ryssland, Frankrike, Sverige, Portugal pratar i mun på varandra, mest om gentrifieringen av staden. Något måste göras, men någon är frasradikal, en annan är bara pretentiös. Det talas om fattigdom, ångest och filosofi, och beskyllningar för pseudofilosofi. Den svenska mentaliteten får en släng av sleven. Erfarenheter av asyl och rotlöshet, framförda av konfrontativa exileuropéer med dimmigt vänsterpatos som är ivriga att positionera sig mot varandra.

Det flyger aldrig riktigt, kanske för att Grigoriev – åtminstone i romanerna, jag har läst flera vassa essäer av honom – är en större stilist än tänkare. Eller: det är stilen som vässar romanfigurernas ofta rätt banala tankar och gör dem spännande. Här funkar det sämre. Idéerna om kapitalismen i allmänhet och i detalj är inget nytt; cynismerna och ilskan kunde kompensera, men den uppstyckade dialogen gör dem formlösa. Enstaka fräcka spydigheter: "En gång var det någon som frågade, varför är du så tyst, Romain? Då sade han: Jag är din inre röst." Att allt förmedlas genom en stum och tom lyssnare kallad "jag" krånglar till anföringen: "Hade jag barn? Etelle hade en pojke på fem år, visste jag det?" Stämningen blir vag och skvallrig. Regnet har känts mer närvarande i de tre böcker som inte hetat "Regnet".

Här lyssnar man snarare på ett gäng erasmusstudenter än på vindpinade kosmopoliter med syrlig tunga som i tidigare böcker. Det hade väl inte varit fel i sig om de sagt intressantare saker.

Nu (Maxim Grigoriev, 2016)

Grigorievs första roman börjar lika ambient som novellerna i Städer, med idel beskrivning av berlinsk stadsmiljö (regn, kaféer, S-bahntåg) och vardagliga, till synes intetsägande handlingar. "Efter att ha tvättat händerna går Herman tillbaka till köket och packar upp matvarorna. Det luktar gammal cigarettrök." Men till skillnad från debutnovellernas flyktiga huvudpersoner utvecklar sig denne Herman, en tjugosjuårig före detta filosofistudent av oklar nationalitet, till ett fast och centralt subjekt i berättelsen. Det är en roll han är mycket obekväm med.

Hans flickvän Julia, eller om det är ett ex, har försvunnit. Herman försöker med viss tvekan spåra upp henne genom hennes bekanta, som den borgerliga forskaren Torben i sin smakfullt inredda lägenhet. Själv är han inneboende hos en taxichaufför men blir snart utkastad. Lika bra, studentlivet är över. Filosofistudiernas enda avtryck är en ungdomlig fixering vid begreppet epikuré: han är ju epikuré, minns han titt som tätt, och för en sådan är allt möjligt oväsentligt – lite efter situationens behov. Han tar sikte på Paris, kanske Lissabon. För att klippa banden, sudda spåren, fly minnena som ännu ramar in livet alldeles för tydligt. Dragningen är mot att bli en vagabond, fri, namnlös, utan tid förutom det förvirrande nuet och ett med kvarteren han rör sig i.

Det är en märklig idé om frihet, och jag vet inte om Grigoriev förespråkar den, ironiserar (fast tonen är aldrig ironisk) eller bara visar upp den. Osäkerheten håller mig fast. Särskilt som han visar upp idén så skickligt, med orubblig stilkänsla genom både vardagsrealism och föregivet filosofiska monologer, alltid smutsfärgade av livströtthet. Inés, en tillfällig vän i Paris, som också känner världens tyngd mot bröstet men inte förmår bara dra och skita i allt, förvandlas efter en lång och snårig tirad, riktad lika mycket mot sin egen historia som mot Hermans bekvämlighet, till en "ondskefull karikatyr eller ett missfoster" i hans ögon, med långa hängbröst och kutrygg. Ett monster. Bara en kropp, som vi alla är, tänker han, alla olyckliga. "Sedan känner han att han håller på att försvinna." Är det så det är att inse verkligheten? Snarare att fly från tomheten till en enklare tomhet. Allt är lika banalt. Det är en ganska barnslig cynism, men skildrad så man vill tro på den, som om det inte gick att vara utan den om man också vill tro på centraleuropeiska stationshallar, nattöppna kaféer och regn över parisiska förorter.

Det cyniska tillståndet (Sven Anders Johansson, 2018)

Det här är första delen i vad jag hört omtalas som en trilogi (eller var det triptyk?). Tvåan Litteraturens slut (2021) har jag läst och tyckte väl om, och nyligen kom Till ambivalensens försvar. Den sista ska bli intressant att läsa, för Sven Anders Johansson har ett särskilt konträrt tonfall när han argumenterar, som inte är helt fritt från självberöm. Även om han kompenserar med självkritik. Det är väl också en form av ambivalens.

Böckerna är skrivna i ett slags dagboks- eller tankeboksform, kanske inspirerat av Minima moralia – Adorno är nog den mest citerade tänkaren. Men bara en av många, och jag ska villigt erkänna att en del om Frankfurtskolan och postmarxistisk litteraturteori flyger över mitt huvud. Denna bok är tredelad efter år: 2015 och flyktingkrisen, 2016 och Trump, 2017 och klimatet (och metoo). I reaktionerna på dessa viktiga, allvarliga, förfärliga ödesfrågor ser Johansson en självuppblåst inställning som han kallar cynism. Sin egen inställning, att förhålla sig kyligt observerande och inte "göra något!" åt orättvisorna, utan tvärtom betrakta den påbjudna aktivismen som falsk, kallar han efter Peter Sloterdijk för kynism med k.

Mycket hinner beröras och inte alltid rakt och stringent, vilket inte heller är avsikten. Vissa partier är i dialogform. Prövande, ambivalent kanske, men jag får oftast en känsla att han ändå rör sig mot en avgjord slutsats. Och den är att det verkligt cyniska är att verka inom ett ruttet system, och därtill intala sig själv att man förändrar det, medan en etiskt försvarbar hållning är att vända sig bort från det. Bara så kan man leva som man lär. Men i praktiken lär ju även den inställningen bli rent teoretisk – det erkänner han – när man likförbannat är anställd på universitetet och när man inte kommer undan dessa småborgerliga middagsbjudningar, en av bokens hangups. Sven Anders Johansson gräver där han står och undviker noga att brösta upp sig till frälsare – det är ju sådana typer som är antagonisten här. Men navelskådande är navelskådande även om man är kritisk mot sitt ludd.

De stora argumenten om individualiseringen av samhällsproblemen, om motstånd som gör sig beroende av sin fiende och om övertron på sin egen makt att förändra något, de är välformulerade. Men mycket om new public management, aktivistisk forskning och så vidare har hunnit tröskas ganska många varv sedan boken skrevs och är vid det här laget allmängods; annat, som synen på SD, är passé. Det är, eller var, en bok för sin tid, som nog sex år senare till stor del är över. På gott och ont. Mest ont.

Städer (Maxim Grigoriev, 2014)

Jag tyckte mycket om Grigorievs Europa och har föresatt mig att läsa ikapp hans övriga böcker. Det här är debuten, en novellsamling.

Det är på många sätt som om fonden i Europa här får agera självständigt i tolv delar. (Anakronistiskt betraktat.) Novellerna utspelar sig i europeiska storstäder: Berlin, Aten, Moskva. Ingen hör egentligen hemma där de hamnat, men vad det skulle innebära att egentligen vara hemma är för de här människorna en överspelad fråga. I novellen "Skuld" rör sig berättaren sömlöst genom tider och platser han levt i – Porto, Madrid och Paris – medan han lyssnar på luttrade och bittra främlingar, ofrivilliga bekantskaper som sett och levt Europa. Han tänker att Madrid är ett horror vacui medan chilenaren pratar om att engelsk fotboll är "lika mycket fotboll som att dra en handtralla är att älska". I en annan berättelse konstaterar en bifigur, en gubbe som dricker mjölk direkt ur paketet på sin balkong i Odessa, att sträckan mellan människan och omvärlden är omöjlig att tillryggalägga. Det finns något av den nihilistiska Nina från Europa i alla dessa existenser, men en flyktigare sort, som håller ett par sidor bara.

Det är miljöbeskrivningarna som är bärande, och inte sällan är de viktigare än vad som görs och tänks: regn, betong, fladdrande tidningar, rullande fimpar, kraftledningar. En mor och dotter går runt i S:t Petersburg, dottern har övertalats att raka bort håret för att det ska växa ut tjockt. Det "ser ut att vara höst" men av "flickans kläder att döma verkar det vara vår"; det är endera som mars eller oktober eller maj. Det finns inget prövande i påståendena, trots att de motsäger varandra. Det är bilden som är motsägelsefull. Här finns en början till den bestämda uppmärksamhet som jag gillar Grigoriev för, egensinniga iakttagelser som slås fast bortom diskussion. Ännu har de inte hittat sin fulla tyngd, men flyktigheten hör ju till novellformen.

Människorna lever i ett skört nu, i fuktiga lägenheter och med osäker inkomst i väntan på en vän som kanske aldrig kommer att höra av sig, i länder där man talar deras fjärdespråk. Baksidan av väntan är minnena, som blandar sig in i nuet. Tiden har ingen klar riktning och den oformliga tillvaron hakas upp på städerna, på gator, innergårdar och kaféernas öppettider som får bilda tillfällig stomme. En novell heter "Sehnsucht", men någon verklig längtan har jag svårt att se hos dessa människor. Vad finns det att längta efter när allt är samma blandning av länder och språk och överallt är samma blåst, samma croissanter, samma smala sängar? Det är förstås något uppgivet över det, och kanske är det därför turisten som är huvudperson i "November i Porto" skildras så njuggt och ironiskt. Han har en bekväm väg ut. Vad som håller de andra kvar i det där dimmiga kosmopolitlivet blir förvisso aldrig helt klart, och deras cyniska drag håller medkänslan på avstånd. Jag vistas gärna med dem, men som betraktare.

Astarte (Karin Boye, 1931)

Av någon anledning har jag dragit mig för att läsa den här, Karin Boyes debut, kanske på grund av titeln. En gammal kanaaneisk gudinna som symbol för modernitetens avgudadyrkan... det låter så där ansträngt anspråksfullt. Så fel jag hade!

Boken har samma pigghet och energi som Josef Kjellgrens Människor kring en bro, en annan modernitetsskildring från samma tid. Formmässigt finns också likheter: de nitton kapitlen är ömsom svepningar över storstadens (Stockholms) neonljus och jazzkaféer, komplett med retoriska frågor och utrop, ömsom nedslag i en lös intrig som kretsar kring några unga människor. Britt som är inflyttad från landet, Viola som har plats i en sybehörsaffär och Tage som det går bra för på veckotidningen. Deras vägar korsas på dans och på bio, och då och då i söndagseftermiddagens krassa ljus. Kärleksbryderier blir det, men de är nog mera upptagna med att flyta med stadspulsen åt rätt håll:

Och mareldshavet gjuter sina jubelrop om hårvatten, veckotidningar och bilmärken över alla dem, som för tillfället lyckas hålla en plats där i ljuset. Dropparna driver i strömmen. Vem blir sugen till botten? Inte jag, inte jag! Vem blir slungad i höjden? Jag! Jag! Hela staden ekar av samma rop av hopp och ångest: Jag! Jag! – nu i den brinnande timmen, i rusets ögonblick mellan tomrum och tomrum.

Astarte är namnet på en guldpläterad skyltdocka, lockande för både damer och herrar. Några reklamare presenterar henne i inledningskapitlet. Men någon entydig kritik av konsumtionssamhället blir det ändå aldrig. Det blir något mycket smartare. Om det är något som skildras med allvar så är det just lockelsen, det moderna samhällets alla förföriska illusioner – men inte som något som faustiskt och egentligen mörkt. När en biovisning med en amerikansk filmstjärna liknas vid ett sakrament finns hela heligheten där. Att en nattklubbsdansös ("en elfenbensfärgad sammetsorm") kan få Tage att glömma sin Viola bredvid sig är samtidigt en seger för konsten. Skönhet och ungdom, modernitetens ideal, är ju världens poesi som vi törstar efter.

Men visst finns där också Annalotta, som så formats av läsningen av Hemmets Härd (veckotidningarna har verkligen omätligt inflytande) att hon fäster allt framtidshopp vid sitt utseende. Och detta har anpassat sig självt efter omslagsflickorna. Där finns också ett kapitel om barnarbete som knappast kan läsas apologetiskt.

Det hör till att förbluffas över hur aktuell samhällskritiken är. Låt det vara sagt: förbluffande! Men det har trots allt gått nästan hundra år och det märks också. Veckotidningar och bio har ersatts av annat; det är en detalj. Jag tror att den största skillnaden är själva grundinställningen: glädjen, om än uppskrämd, berusningen, förfäran och entusiasmen – finns några sådana känslor tillgängliga när dagens konsumtionskultur ska skildras? Det närmaste är kanske den sorts postironiska accelerationism som hade sitt uttryck i vaporwaveestetiken för ett årtionde sedan och som kanske ännu (jag vet inte) lever kvar litterärt i alt lit-kretsar. Men det där är en imitation av entusiasm. Boye skriver, i blockcitatet ovan, om "rusets ögonblick mellan tomrum och tomrum". Har inte själva ruset också blivit tomrum för oss?

Och det tomma har blivit ännu tommare. Vår tids reklamspråk är antitesen till konst, medan Boye kan ägna flera sidor åt annonsparodi i form av en mycket vacker beskrivning av ylleproducerande får i skotska högländerna: "Fåren har gamla ansikten, och de är gamla. När de böjer nacken bakåt och bräker, kommer deras bräkande som ett vemodigt eko ur gråa forntider. [...]"

Men som jag önskar att det gick att skriva en sådan här bok idag.

Indialänderna (Erik Andersson, 2015)

Den evige västgöten Erik Andersson sträcker sig här bortom hemtrakterna. Och det är väl typiskt att titelns Indialänder ska förstås så där mytiskt ungefärligt som fjärran land ter sig när man spanar från Falbygden. Mest blir det Centralasien, men lite Turkiet och Mongoliet med (aldrig Indien). En Ingvar Fransson har befarit dessa länder i något slags affärer, och det är rätt uppseendeväckande. Ett tiotal personer, mest kvinnor, antingen ber honom berätta sina historier, återberättar dem själva eller stöter på honom där borta i Baku.

När jag tänker på Erik Andersson tänker jag på trygghet och gemyt: enkla, nöjda människor på landsbygden som påtar med sitt och gärna bläddrar i husförhörslängder till kaffet. Men det där hembygdsmyset är bara ett av hans ben. Det andra är en uppsluppen surrealism som gärna tar sig uttryck i associativa samtal på väg mot ingenstans, som på restaurang Gyllene Gåsen eller hos de fikande damerna i Hemskt osams (som givetvis inte alls är osams – all upprördhet är utesluten i Anderssons värld). Även i Indialänderna sitter folk som heter typ Ragnhild och Härolf och ordvitsar om mötesformalia medan Ingvar Fransson i andra änden möter en byäldste i Turkmenistan. Stilistiskt sett är allting oklanderligt, men scenerna kan i sina stunder framstå som i brist på bättre ord studentikosa (även om det närmaste studentmiljö man kommer är en distanskurs i Skövde). Men ofta skakar berättarlusten av sig den klurigaste utstyrseln och ger ett inkännande porträtt av en vemodig azerisk klarinettist, eller skildrar de dråpliga kulturkrockarna när man ska på toa på en konferens i Kazakstan.

Och som det äts. Och fikas. Att maten förbrödrar är känt, och mycket riktigt sker nästan alla möten med de främmande folken vid bordet. Det är ostar, grillspett, kalvbräss, matvete, svamp och vitkål utan ände, och gärna just rabblat så – här teoretiseras inte om den och den maten eller kostvanor och seder, utan äts, äts, äts. Anderssons romanfigurer kan visserligen ha sina funderingar, men i grunden är de pragmatiker. Och även funderingarna gäller mest här och nu. Som när en av berättarna sitter och lyssnar på Ingvar Franssons resehistorier och inte riktigt kan se om det var en dröm eller bondkaka han just tog från fatet.

Undantag finns. Ett kapitel verkar berättas av någon sorts spion – eller om hen bara inbillar sig vara del av en konspiration. Den personen kan ställa sig frågor som: "Vad finns det i mitten om man skalar en människa som en lök?" Förvisso också jordnära formulerat. Det finns inget som kan få de här människorna att tappa fotfästet i sockenmarken. Även borta i Mongoliet heter det typiskt att det är "inget speciellt med stillahavskusten, det är väl ungefär som Mellbystrand".

Ja, någon kunde tycka det är tillgjort, och jag tycker det väl själv en liten aning, eftersom jag påpekar det. Det finns ju faktiskt en värld där ute som inte är principiellt samma sak som Stora Levene. Men då missar man hur grundad den här världsförståelsen är i språket. Hos Erik Andersson är det djupt betydelsebärande att ett bröd – också i Dagestan! – kan beskrivas som "knaltigt". Kan man äta ett knaltigt bröd i Dagestan så kan inget hörn av jorden vara så obegripligt.

Sokrates: filosofens skepnader (Charlotta Weigelt, 2023)

Jag har tagit mig vatten över huvudet! Ja, jag ska erkänna, jag har inte gjort mitt allra bästa, jag har dumt nog inte gjort understrykningar (men läsanteckningar som alltid), och jag har inte suttit ner och studerat noga kapitel för kapitel. Inte som när jag läste Platon för några år sedan: varje dialog två gånger om, med sidoläsning i ett par olika uppslagsverk och kommentarer och egen sammanfattning i löptext. Det hade förstås bara varit av godo även nu.

Men om man antar att den här boken är tänkt att kunna läsas rätt upp och ner, att det finns läsare som klarar det – då är jag en smula bestört att mina 120 högskolepoäng i filosofi, min ärligt talat ambitiösa läsning av Jan Stolpes Platonöversättning till och med Theaitetos och tre års självstudier i grekiska inte hjälper. Då måste jag verkligen brista i något fundamentalt. Kanske, när allt kommer omkring – det här är min stora fasa – i intresse för att verkligen förstå filosofin på djupet. För jag vill inte skylla ifrån mig på boken.

Med det sagt kan jag övergå till vad jag trots allt fått ut av den. Det är relativt fragmentariska saker. Boken behandlar uteslutande Sokrates som han framstår hos Platon ska sägas, alltså som filosofisk figur och inte historisk person. Det är inte en bok om det sokratiska problemet (vem var den verklige Sokrates?). Men att förstå sig på den platonske Sokrates är intressant (och svårt) nog. Weigelt framhåller hans inre motsägelser, men försöker också att lösa dem. Sokrates vill till exempel inte kännas vid neutral expertis: varje konst och färdighet är inneboende god eller dålig. Men det borde ju drabba även dialektiken, som är en ren metod? Weigelt bemöter svårigheten genom att betona dialektikens bundenhet till det sociala sammanhanget: den är något som försiggår mellan Sokrates och den utfrågade, som en dans eller ett spel efter individuella premisser, inte en patentlösning att tillämpa blint i alla lägen. Just detta är vad Sokrates håller emot retoriken: den är färdigpaketerad och därmed ogenomtänkt och förnumstig. Filosofin å sin sida är retoriskt impotent; den är oförmögen att övertyga utan kräver en välvillig motpart.

Ytterligare några återkommande punkter håller ihop Weigelts analys: moralen är inte kvantifierbar, människans uppgift är inte att följa sin natur utan att upptäcka vad hon kan och bör vara, och en god människa måste vara fri från inre motsägelser. Sokrates användning av liknelser mellan filosofin och hanterverkskonsterna tolkas på olika intressanta sätt, men jag tror att det jag kommer att minnas klarast från läsningen är en anmärkning om Staten. Mycket har ju, och kanske med rätta, sagts om det totalitära i Platons idealstat. Weigelt menar att hela dialogen är ett tankeexperiment "där Sokrates liknelse mellan konst och moral dras till sin spets": vad blir resultatet om man tänker sig att den fullkomliga rättvisan faktiskt kan omsättas i ett samhälle? Det blir ju, som varje läsare kan konstatera, rätt outhärdligt. Och Weigelt skriver:

På så sätt kan Staten läsas som Sokrates mardröm: en förutsägelse om vad som sker när man berövar människor deras möjlighet till självstyre, till att efter egen förmåga hysa omsorg om sig själva och sina liv. Men det som gör Staten så komplicerad och utmanande är att dess mardrömsvision, som vi har sett, springer ur Sokrates själv, det vill säga ur hans egen dröm om en rationalisering av moralen.

Först när jag kommit till sista sidan förstår jag att boken baseras på en seminarieserie på Södertörns högskola mellan 2014 och 2019. Jag vill tro att det förklarar min svårighet att få ett större grepp om innehållet. Kanske var det inte helt lyckat att fläta ihop fem års diskussioner om fyrtiotvå dialoger till en enda bok med anspråk på enhet. Till sammanhållande princip har författaren valt ett citat ur Sofisten, där Sokrates jämför filosofen med i tur och ordning en statsman, en sofist och en galning. Dessa tre aspekter på filosofin får var sin huvudavdelning i boken. Kapitlen därunder är snävare vinklade; under statsmannen behandlas till exempel begreppen självstyre och omsorg och "idélärans etisk-politiska ursprung". Var för sig är det intressant, men det är inte till kapitlens fördel att de också binds samman, men löst, av röda trådar i olika vaga nyanser. Om det är en sammanhängande argumentation som förs är den svårfångad; samtidigt står de enskilda kapitlen inte på egna ben. Vissa av dem tycks driva en tes, andra diskutera en viss dialog ganska förutsättningslöst.

Prosan är inte essäistisk utan så välavvägt torr som man förväntar sig av filosofisk saktext; jag känner igen den från min gamla kurslitteratur. Det är inte endast en förmäten begäran att bli skedmatad om jag önskar en mer publiktillvänd stil. Att stöpa om sina tankar i slagkraftig form är också att sätta dem på prov. Det kunde ta formen av nitton fristående essäer om Sokrates eller en enda lång argumentation utifrån några klart utsagda teser. Föreliggande bok är ett mellanting, som väl från seminarieformen ärver sina noggranna (eller närsynta) resonemang utifrån källtexterna och som styckas upp av referenser till forskning. Nå, det vore dumt att säga att en sådan här text inte har sin plats. Men läsaren bör nog vara en filosof av facket eller någon med motsvarande tålamod.

Ensamheten i Lydia Ernemans liv (Rune Christiansen, 2014)

Den här kom på svenska i år och är den andra romanen av Rune Christiansen på vårt språk. Jag vet inte om det tyder på ovanlig konsekvens i författarskapet eller om det är förlaget som valt att översätta den bok som mest liknar Fallet med den förlorade tidens nycker, men de har påfallande många detaljer gemensamt – sådant som en död mor och dotterdotter med samma förnamn, teaterskådespelare, och i översättningen ordet "fök". Och det är likartad tematik och handling.

Den vilsna unga kvinnan heter nu Lydia och är från Jämtland. Efter studier till veterinär får hon jobb på en mottagning i Norge. Hon åker runt mellan gårdar med skadade och sjuka hästar, grisar och kor och en besvärande stor del av arbetet går ut på att avliva eller dödförklara djur. Problemet är inte att hon är tunnhudad, tvärtom – det ligger "inget ömhjärtat eller uppoffrande i hennes relation till djur", utan hon dras till "det reella, det praktiska arbetet". Men kanske är det kraven på det reella som står i vägen för henne, förväntningen att det reella också är meningsfullt. Därför går det sakta för henne att skapa relationer (hur många groende relationer har någon mening?) och hennes närmaste vän är länge en liten pojke vars hund hon räddat livet på. Trevande och tveksamt accepterar hon så småningom förhållandet med Edvin, som länge varit förtjust i henne.

Lydia är liksom Norma i Fallet en uppmärksam iakttagerska av människor och naturen, och det som en motsats till sin självtillräckliga pappa och självutplånande mamma, ingendera intresserad av "allt det betydande och allt det banala som man ingick i, de små och stora störningsmomenten som bidrog till att göra en härdad, kanske till och med fri". Modern dör och Lydia börjar möta henne i drömmar eller syner. I föräldrahemmet dras hon till hemliga skåp och lönnrum – som åtminstone delvis visar sig dölja ingenting särskilt. Ett sådant sökande efter mening kan väl knappast göra en fri, som vill hitta sanningen genom att avkoda ledtrådar.

Men när Lydia blir med barn vågar hon pröva en annan anknytning till världen. Gott, men jag föredrog Normas ensamma insikter framför livets kretslopp som åskådliggörs här. Det blir alltid lite smörigt när barn ska uppbära existensen. Även denna roman är dock en fin far och dotter-skildring, och, ja som sagt, på nästan alla punkter jämförbar med Fallet med den förlorade tidens nycker. Båda är stillsamma romaner som just därför hinner med att sätta ord på detaljerna, de väsentliga och oväsentliga, som omger och formar oss.

Skriver sjuk idag också. Ska tilläggas att den här boken är dåligt korrläst.

Fallet med den förlorade tidens nycker (Rune Christiansen, 2021)

Jag är sjuk när jag skriver detta, vilket är synd på en bra roman. Det får bli lite kortfattat. Översatt från norska, tydligen stor där, men i Sverige utgiven på lilla Lil'lit förlag.

Trettiosexåriga Norma, teaterskådespelerska, mister sin mor och blir lämnad av fadern till hennes barn. För att återvinna någon form av hållpunkt flyr hon ut på semester till pappa Torstens stuga på en ö. Han är inte mindre frikopplad från de väsentliga sammanhangen; filosofisk på det till intet förpliktande vis som enstöriga gubbar kan vara, en sådan som uppskattar solnedgången och "modererade sig själv med lika stor kraft som han fastslog något som obestridligt". Kan man tro. Men det verkar ligga någon djupare existentiell insikt bakom faderns antydda familjehemligheter, och bakom allt det som sker på ön som han inte kommenterar: en ryttare som syns då och då på kullen och en plötsligt uppdykande flicka som han tydligen känner.

Åtminstone i Normas ögon. Hon är lösgjord från de sammanhang som skapar mening, och på ön, i ensamma promenader, i väntan på telefonsamtal från dottern och i tillfälliga förbindelser med yngre män letar hon efter ledtrådar. Hon söker bekräftelse från Jonathan, exet, och uppvaktas via sms av en kollega på teatern. Något måste betyda något, om inte detta så berghällarna, berusningen, minnena, slumpmässiga möten. Men hon hemsöks av tillvarons godtycklighet. Är ens hennes egna känslor att fästa någon vikt vid – "Var inte hennes egen förtvivlan och förvirring också ett gyckelspel?" Det mesta tycks i slutänden vara av hypotetisk, kuriös betydelse, även det allra mest intima.

Hon tänkte på sitt namn. Hon tänkte på alla namn som man utbytte, delade, skickade vidare upp genom generationerna. Som mammans, Edith, och dotterns, Edith. Det var ganska trevligt. Det var som värdelösa mynt man samlade på och värnade om. Och i sitt loja tillstånd fick hon för sig att även Gud bara var ett namn. Det var en flytande och otydlig fundering, inte mer än en förnimmelse. För vad var Gud? Troligtvis något hon gissade sig fram till eller hittade på, alltså en sådan existens som bara fanns i inbillningsvärlden.

Varje mening är stilistiskt genomtänkt – och betydelsefull! Det gör den här i grunden meditativa boken till en bladvändare (därtill hjälper även de korta kapitlen med suggestiva titlar i versaler). Kanske kommer Normas famlande att haka tag i något avgörande, trots allt? Kanske nästa mening leder framåt? Kanske allting har en betydelse, bara inte hos oss – men med rätt knep kan vi locka det stora sammanhanget nära. Allt pekar till sist mot en ofrivillig insikt: "Nu är jag bara det jag inte vet."

Lempi betyder kärlek (Minna Rytisalo, 2016)

För andra gången i år har jag läst en roman utgiven på Bakhåll som handlar om människoöden i ett grannland under och efter andra världskriget, där kollaboration med tyskarna är en av smärtpunkterna (den förra var Drøbak 1947 av Oline Stig). Nu är vi som det hörs i Finland. Minna Rytisalos debutroman utkom på svenska i fjol, efter att ha vunnit och nästan vunnit ett flertal priser av för mig oklar prestige.

Romanen är en kärlekshistoria i grunden. Lempi betyder verkligen kärlek, men ordboken upplyser mig om att det är ett poetiskt ord – det vanliga ordet är, som man kanske känner igen, rakkaus. (Har svenskan alls något poetiskt ord för kärlek?) Lempi är också namnet på den kvinna vars konturer skildringen ritar, med sinnligt om än inte just poetiskt språk. Men själv talar hon inte; hon är den tilltalade i bokens tre avsnitt, vart och ett i formen av ett brev till henne. Viljami är hennes man, som bara fick några månader med henne innan han blev inkallad till kriget. Hans monolog är en fåfäng och idealiserande vädjan som befinner sig någonstans på slutet av krishanteringstrappan. Han återvänder nu till gården, som Lempi lämnat sedan länge, men där hushållerskan Elli ännu bor. I hennes berättelse är Lempi en högfärdig småborgardotter som inte förtjänade Viljami – det gjorde Elli, och nu får hon sin chans. Lempis syster till sist både ser upp till sitt modiga syskon och beklagar den distans som växte mellan dem.

Det finns något av Christine Falkenlands kvävda kammarstämning i hur handlingen rör sig kring händelser på gården, insignifikanta i sig själva, men mäktiga att sätta mörker i rörelse. Särskilt effektivt är det i den svartsjuka pigans kapitel. Minsta åtbörd blir föremål för klander. Elli, som först framstår som en nykter motvikt till Viljamis drömmar – det är ju hon som sett det vardagliga slitet – avslöjar sig som alltmer beskäftig och manipulativ, medan svartmålningen av Lempi glider mot det orimliga. "Om du aldrig hade kommit hit skulle Viljami ha fått stanna hemma i lugn och ro" säger hon, och glömmer att hennes egen närvaro i huset var en följd av parets giftermål! Elli avfärdar kärlek (står det "lempi" i original?) som något för fint folk; själv är hon ett offer för kåtheten – men hon verkar bara kokett när hon säger det, för på intet sätt visar hon en genuinare egen personlighet. Hur skulle hon kunna det, när allt hon är koncentreras till hat? Ett hat som får textens rum att koka.

Det tredelade perspektivet på Lempi gör henne både gåtfull och komplex. Det följer liksom av metoden. Kanske är det lite för smidigt för romanens bästa; den får liksom spänningsmomentet på köpet, men till priset av att läsaren inbjuds att pussla: har Lempis adoptivson något med Ellis svartsjuka att göra, vem inspirerade vem att först rymma med en tysk officer, osv. Och det bara förstärks av du-tilltalet. Intimiteten blir en ursäkt att anspela på händelser i kryptiska ordalag, som till en redan införstådd. Att inse sammanhangen blir för läsaren en fråga om textuttydning snarare än inlevelse.

Du-formen är ovanlig i romaner, och av goda anledningar. I systerns berättelse blir det tydligast: givetvis vet redan den tilltalade att de "hade likadana sängar, beställda från Möbelfabriken, i betsad björk", och hon behöver inte påminnas om att hon åt i samma matsal som sin syster. Men så fortsätter det framåt genom uppväxten, och tilltalet blir som ett konstigt trick, en vandring med ryggen före genom livet – varför ska man krångla till det så för sig, undrar tredje part? I maken Viljamis avsnitt är duet naturligare, som en åkallan av den förlorade, men den sortens du är granne med sentimentalitet. "Det är konstigt att man inte kan bestämma över hjärtat och lungorna. Hur kan de veta bättre än jag, att de fortfarande måste fungera, hålla mig vid liv, trots att jag inte längre har någon funktion?" Riktat till dagboken eller en anonym läsare är sådant självrannsakan; upptryckt i ansiktet på en förlorad kärlek blir det retorik.

Systerns avslutande berättelse skjuter så småningom Lempi åt sidan för att istället skildra hennes egen landsflykt. Det är märkligt men kanske lika bra. Lempi var ju först som sist en gåta mer än människa.

Bokhandel och bokförlag i antiken (Tönnes Kleberg, 1962)

Kunde inte motstå denna i nyskick på ett antikvariat. Det är en nätt sak på hundra sidor plus noter och källor – och sistnämnda är kanske den största behållningen för den med seriösa ambitioner. Annars är det en enkel introduktion till ämnet, som knappast kräver någon förkunskap utöver det som var allmänbildning 1962. Grekland och Rom behandlas var för sig, Rom något utförligare.

Framställningen går genom anekdoter av antika författare, från Platon och Xenofon till Plinius d.y. och Aulus Gellius, men någon analys finns inte rum för. Man får en rad nedslag i bokframställning, försäljning och inte så lite om förläggande, vilket särskilt i Rom var en väl etablerad näringsgren. I brist på upphovsrätt var vinsten med att låta ge ut sina böcker hos en välrenommerad förläggare inte så mycket monetär som att man garanterade textens integritet. Slarvigt kopierade billigupplagor förekom.

På slutet ett kapitel om papyrus och pergament samt rullar och kodex, med ganska noga statistik över mediernas popularitet över tid. Man hittar också siffror på böckernas försäljningspris, hjälpsamt översatta till nutida kronor och ören. Det är lika obegripligt varje gång! Min upplaga av Herodotos gör samma sak. Men det är naturligtvis helt omöjligt att jämföra penningvärden över två tusen års tid – Daniel Berg och Rasmus Fleischer visade ju nyligen hur svårt det är ens över decennier. Vad baserar man den här växelkursfantasin på?

Förnamnet Tönnes lär förresten vara en nordisk form av Antonius, googlade jag mig till.

Invasion på Mars (Ray Bradbury, 1952)

Jag var ålagd att läsa en science fiction-bok. Det har jag knappt gjort förut, kanske med undantag för J.G. Ballard. Även denna gång blir jag osäker på om det här räknas – hur lätt får man ta på det där med science? Rymdraketer, framtiden, ja, men de tekniska detaljerna är i princip obefintliga och för övrigt helt ovidkommande.

Det är runt år 2000 och människor (amerikaner) har börjat skicka sällskap till Mars, inledningsvis med hoppfulla förtecken. Framsteget vinner ny mark. Men inga nyheter kommer från de utsända, och den ena expeditionen efter den andra antas förlorad. Och är det kanske. Inte kraschade eller ur kurs, men det liv som människorna finner på Mars är inte vad de hoppats. Inom kort börjar de anlända inte som upptäckare, utan på flykt från atomkriget. Snart har även den nya planeten ödelagts. För en svensk går tankarna förstås till Aniara. Det är ingen helt ytlig association, för även här finns en blandning av humor och allvar (fast båda av vardagligare sort) och även här syns katastrofen bara på håll. Till formen är Invasion på Mars också en svit, men av löst sammanhängande noveller, som i många fall redan hade publicerats på annat håll. Det är bara av godo att historierna är självständiga. Varje berättelse är enkel och rak, som de klara fasetterna i ett kalejdoskop, men den sammansatta bilden blir det inte.

Men ett genomgående tema är begreppsliggörandet av det främmande. I de första kapitlen sker dråpliga missförstånd, som i "Sommarkvällen" där fyra nyanlända astronauter förväntar sig ett mottagande med jubel och gåvor, men föses runt mellan nonchalanta marsianbyråkrater. Till sist inser de att de tas för hallucinerande dårar – som påstår sig komma från jorden! Här är marsborna ändå begripliga figurer, ett slags människor med lustiga attribut (gröna gubbar kanske, jag tror inte det beskrivs så exakt). Dock: de bär masker. Silvermasker, blåa masker, guldmasker. Det är viktigt. Det går inte på riktigt att få syn på dem. De verkar anta den skepnad vi ger dem. I "Den tredje expeditionen" landar ännu en raket, och besättningen upptäcker att de befinner sig mitt i just den stad i Ohio som kaptenen växte upp i. Till på köpet befolkad av deras döda släktingar. Men det är förstås de telepatiska marsbornas onda knep mot inkräktarna...

Människorna inser snart att "hur vi än rör vid Mars kommer vi aldrig åt Mars". Och marsborna intar vartefter en mer undanskymd roll – på avstånd, något från förr, från nyss, precis som det man lämnat på jorden. När de träder fram är det inte längre som rymdgubbar utan kanske svävande blå eldklot. Om någon väl möter dem är det en skrämmande erfarenhet. I "Dödsäsongen" ställs huvudpersonen Sam att bäva inför en marsbo vars "mask var hamrad av polerad brons, ögonen var bara tomma, oändligt blåsvarta springor, munnen en öppning ur vilken orden svävade ut i vinden". Det är som att möta en gud, och med en guds outgrundlighet skänker detta väsen – som Sam har gjort oförlåtligt illa – halva Mars i gåva. Vad det nu är värt på en döende planet.

Det är inte bara – nog inte främst – den närmare bekantskapen med marsborna som gör dem alltmer främmande. Det är framför allt människans exploatering av den nya jorden som inom kort har utplånat allt ursprungligt. Marsborna dör ut och människornas kolonier står som spökstäder. Kvar finns bara ensamma individer som drömmer om det som kunde varit eller väntar förgäves på en räddning de inser förlorad. Alltid med en slags skärrad envishet och vägran att helt släppa taget.

Vägran att släppa taget är förresten kanske en nyckel till hela boken. Människan vägrar att ge upp sin framstegstro. Eller som en av de sista överlevande säger i slutnovellen: "Livet på Jorden slog sig aldrig till ro och gjorde något riktigt bra. [...] Man lade tonvikten på felaktiga saker, på maskinerna i stället för på maskinernas skötsel." Det är ju en rätt tydlig konklusion. Och det är mycket som inte är subtilt, vissa avsnitt är uppenbara allegorier om exempelvis koloniseringen av Amerika, många har en sensmoral som knappast undgår någon. Det har nog att göra med att det från början var självständiga berättelser. Men jag kan bara se att det är bra, och jag tror att den enkla slagkraften behövs för att inte ytterligare mystifiera det i sig självt mystiska Mars, det vill säga: det främmande, hypotetiska, ovissa.

Nu har jag sagt lite med många ord – det brukar bli så när jag skriver om bra böcker. Jag skulle vilja börja om och ta fasta på något annat. Men det har jag inte tid med.

Symptom (Isak Gröndahl, 2024)

Novellsamling av en debuterande tjugoåttaåring, som (nu spekulerar jag) fick impulsen att skriva av att läsa Elis Burrau – för denne nämns i en novell och jag har sett dem tillsammans på Instagram. Men att Gröndahl behandlar samma postironiska problem kan ju också vara en generationsfråga.

Nu har förvisso generationsfrågorna varit ungefär desamma alltsedan beatförfattarna och även Symptom handlar om att bli vuxen och finna fäste i en värld som är gjord för de andra. Ibland med sprit och knark – samlingen inleds med en slängig jagskildring av en backpacker i Mexico City. Det är kompetent gjort, men vilsenheten blir en smula kokett: "Aztec drink, magic powers sa du, fast på Wikipedia står det att det enda magiska är en pytteliten mängd alkohol, men jag vet inte om jag tror på det för allt började pulsera, jag menar staden alltså, men det var som om staden hade runnit ned i ditt väsen [...]". Ja, vad skulle menas om inte staden?

Men sällan får jag tillfälle att göra sådana snarstuckna anmärkningar. De bästa novellerna följer härnäst och som på ett debutalbum är det andraspåret som är hitten. En högstadiekille skapar en ironisk Facebookprofil och tillsammans med en annan fejkperson, som han inte känner, bygger han en parallell värld där allt handlar om att jävlas – for the lulz som det väl hette. Det går överstyr och får konsekvenser för en oskyldig kille i Hässleholm. Men det som fulländar novellen är att ingenting till slut har spelat någon roll: fantasivärlden upplöses en dag, och att det som skett på internet har kunnat påverka något IRL framstår som absurt. Den utspelar sig 2012. Var det sista generationen ungdomar för vilka nätet var en annan värld?

Om den novellen – "Simon Berneborg" heter den – var slarvigare skriven kunde den vara ett långt inlägg på Flashback. Flashback nämns i en annan berättelse, om en tonåring som inte kan få stånd och förgäves provar den ena lösningen från internet efter den andra. Trots osäkerheten på sig själv ifrågasätter han aldrig möjligheten att överlista livet. Det är snyggt fångat.

Klumpigare blir det i den räcka historier där Gröndahl försöker hitta en sensmoral, eller åtminstone sätta konkreta ord på sitt ärende. Postironin nämns vid namn och flera figurer tvingas pressa ur sig poänglösa anekdoter som uppenbarligen har funktionen att vara just poänglösa. "Det är som att vårt sätt att prata och skämta inte har något syfte, att det mer bara är snack", säger en. Självmedvetenhet om den saken är inte av godo så länge man inte har någon analys att delge – här stannar det vid konstaterandet, som läsaren kunde ha fått göra själv, och återinträdet i fiktionen därefter blir avslaget. Jag lämnas också med misstanken att den mesta (post)ironi är mindre existensens villkor än slapphet, rätt och slätt: istället för att anstränga sig för att skaffa en världsbild resignerar man inför en obegriplighet som man inte ens försökt förstå. Även denna insikt har författaren haft, och rapporterar den.

Nej, som bäst är det när historierna stannar i det obestämda. En mycket fin novell skildrar en tonårsbror och -syster som för första gången talar på allvar medan de röker en spliff. Det är trevande och med en tvetydig incestvibb. Så subtil kan Gröndahl vara och han är också bra på att skriva fram starka personer: en bullrig, avlägsen släkting till berättaren som kommer och stör hans apatiska sommarlantvistelse, en smått autistisk kompis som vankar runt i pojkrummet och klipper i luften med en barnsax. När de människorna får utrymme glömmer jag att jag läser en debutbok.

Modernista kunde ha hjälpt till genom att rensa bort fler språkfel, stryka några "bokstavligen" och rätta användningen av de och dem. Men det är kosmetiska problem som inte hindrar mina associationer till mer helgjutna novellsamlingar som Johan Esperssons Djuriska och Judith Hermanns Sommerhaus, später.

Samma, mamma (Hanna Rajs, 2024)

Senaste Lyrikvännen har en lång dialog där Jonas Ellerström och Isabella Nilsson diskuterar rim och bunden vers, något som tycks uppleva en viss renässans. Inom särskilda gränser, enligt Nilsson, som säger att "den nya samtida rimmade versen tenderar att utövas och uppfattas som en ironisk kommentar till gamla tiders rimmade vers" och att dagens unga poeter inte är "redo att rimma på fullaste allvar". Det stämmer kanske om Malte Persson (är han ung?) eller Elis Burraus rim (rimmar han?). Det stämmer kanske om Isabella Nilssons egna dikter, vad vet jag om hennes allvar! Lustigt nog diskuteras detta samtidigt som hela två – rimmande – diktsamlingar nominerats till Augustpriset. Och jag uppfattar varken Hanna Rajs eller Linus Gårdfeldts rim som särskilt ironiska. (Återkommer kanske till Gårdfeldt i ett eget inlägg.)

I Rajs fall rimmar redan titeln. Det barnsligt klingande samma–mamma är typiskt; banala rim som bok–klok återkommer flera gånger i samma dikt och ljudlikheter och halvrim får väga lika tungt som helrim. Här saknas all nördig ekvilibristik. Sådan vore också svår att förena med bokens innehåll och kunde rentav bli stötande. Dikterna tilltalar poetens döda mor och använder formen – rim, men också en rusande rytm – på ett mässande sätt, som ett hjälpmedel för att tränga sig nära motivet men inte stjäla uppmärksamheten från det. Lite slarv bara understryker det intima. Jag berörs allra mest av dikten "Något viktigt", som slutar i några rader som går om och om igen: "ditt liv är kort så använd det / hon älskar dig ju oavsett / ditt dumma barn uppskatta det / ovillkorligt använd det / ditt liv är kort så älska det / du kämpar för att glömma det / hon stannar med dig oavsett / hon stannar med dig oavsett" och så vidare. Nötningen är så kraftfull att de mest banala rader pumpas fulla med känsla och mening. Det är upprepningen som gör det. När dikterna rimmar är det framför allt en form av upprepning – till skillnad från ett sätt att mejsla ut en fin struktur, exempelvis.

Det är ganska kaxigt att utan vidare foga in en sonettkrans i samlingen. Några samtida poeter (Olivia Bergdahl, Jonas Gren) har ju stolt gett ut sådana som självständiga böcker. Men så är Rajs "Sonettkrans" inte heller något mästarprov. Rimmen är inga nödrim (bevare mig väl!) men ger ett vårdslöst intryck – kvinnligt här, manligt där, lönlöst får rimma på behövts. Formen är ett sätt att komma framåt, men i denna strängare variant kanske också ett stöd för att tvinga fram sammanhängande tankar: "att sorg är kärlek fast från andra hållet / man blir så generös med sitt förlåt / och älskar lättare genom det sållet / för man ser allting från ett efteråt". Det är fint att hinna med noggrannare betraktelser, men det är till priset av en makligare fart.

Dikten "Ersta" är en svit trioletter (det fick jag bläddra fram i Verskonstens ABC), här den första:

solen lyser upp ditt vita kakel
du lyssnar men du ligger där helt stilla
jag pratar med dig som om du var vaken
solen lyser upp ditt vita kakel
mormor verkar vänta på mirakel
jag är säker på att det går illa
solen lyser upp ditt vita kakel
du lyssnar men du ligger där helt stilla

Det är ett versmått som gjort för Rajs stil. Upprepningarna både manas fram och tvingas på plats av formen. De flödande, gränslösa dikterna som trycker på i flera sidor kan ibland penetrera vassare, men de riskerar också att slinta och snubbla – det hör till, om man vill. Bokens blandning av bunden vers och de mer poetry slam-liknande ordkaskaderna är förstås också en form i sig. Jag har svårt att se en mer passande.

Corian (Peter Thörneby, 2017), Area (Peter Thörneby, 2022)

Jag har ägnat ett par veckor åt att läsa, betrakta och smälta två diktsamlingar av Peter Thörneby, och under processen har jag kommit att tro att jag innerst inne är en "OEI-kille". Det kanske inte är ett etablerat begrepp. Men jag känner tydligt att någonting i denna extremt kantiga och nog för de flesta otillgängliga poesi – typisk "språkmaterialism" (vilket jag förstått är ett skällsord?) – slår an hos mig som ingen kampdikt eller romantisk centrallyrik någonsin gjort. Så är också mitt intresse för språk belagt sedan dagis, det för skönlitteraturen först från tjugo.

Corian gavs ut 2017 på just OEI editör. Area kom 2022 på Relä, ett minimalt förlag drivet av gänget bakom tidskriften Tydningen. Böckerna har mycket snarlik formgivning i orange respektive en elegant mörkblå. Båda är ett slags samlingar av texter – man ryggar för benämningen, kanske "ord"? så korta är de – som publicerats individuellt i olika tidskrifter eller som separata stenciler och lösblad. De bär titlar som "Katalog", "Statyer" eller "Svängningar vid kanten". Sju ryms på ett femtiotal sidor i vardera bok. Så här kan det se ut ("Simultan" ur Area):

en modell av någonting
i monumentalformat
-----------------------------
en fullskalekonstruktion
i egen rätt

Men citatet gör ingenting rättvisa. Böckerna verkar som helheter. Corian läser jag som en fragmentarisk spänningsberättelse, blixtbilder från en hotfull stadsmiljö där "en kvinna är inte anhållen // röster som inte / från läktaren / bara delvis uppfattas". Referenser till vapen, aluminium och "ett skyltfönster i London". De utströdda bitarna bildar ett tiondels pussel, som för min syn liknar en thriller med Julie Christie. Area är lugnare, mer akademisk. (Ja, mer!) Titeln på den inledande sviten "Konstverkets dematerialisering" kanske styr min läsning, men dikterna tycks beskriva konstverk, som en serie ekfraser. Det ryms en viss uppgiven humor i hur hela konstverk ringas in av korta rader som "metronomisk / hon beskriver hur ljuset faller". Man spårar också en kritik av konstens institutionalisering. I den sista sviten "Area" är heldragna linjer mellan raderna, så här:

_______________________________________
fixerad vid golvet
_______________________________________
i samhällets mitt
_______________________________________

_______________________________________
ett genom mångfaldigandet anspråkslöst föremål
_______________________________________

(De första raderna är värdiga en engagerad sjuttiotalspoet!) Här nämns "dessa ljusa rum i vilka vi äter vår lunch" och strecken är som rummens dörrar som stänger ute och särskiljer. Texten är typografiskt konkret även på andra sätt: kursiver ("havets närhet spegelvänd") antyder både verkstitel och betoning – och ställer därmed frågan om konventionen att ange dessa två funktioner med samma medel är godtycklig eller meningsfull.

Enligt förlaget består Area av poesi som "tydligt aktiverar bokens egen arkitektur". Det som främst torde åsyftas är ett utvikbart blad (sviten "Ateljéns funktion") med glesa rader i en heldragen rektangel, där pappersvecket blir en sorts avgränsare mellan vänster- och högerutsagor. Några fraser överskrider det. Dynamiken mellan det som sägs på ömse sidor är subtil – inget i trycket förråder ju gränsen – och på samma gång påträngande: vecket poppar fram i 3D ur arket.

tillverkad, en sak bland andra               hon är en modell               |                    en viss position i en sekvens av bilder

(Strecket motsvarar vecket.) I Corian finns en liknande säregen dikt, tryckt förvisso på ett vanligt uppslag, men som arrangerar några olika ord och fraser omlott i ett rutmönster, där bokstäverna i namnet "FRANCINE" utgör mitten. Det blir i min läsning till klimax i thrillern ("she / looks / too / pretty / try / to / catch / her").

Och det är ju min läsning. Det verkar ofrånkomligt att en så styckad poesi, som rycker loss och gör atom av varje ord och ordställning, tvingar läsaren att skapa sammanhang. Vi är ju gjorda för att se sammanhang. Det blir poesi som å ena sidan bejakar det gåtfulla, och som läsare kan man anstränga sig att stanna kvar i det ödsliga ensamma ordet, men å andra sidan tenderar att bli suggestiv. Något suggereras fram mellan orden. Detta något blir mer eller mindre godtyckligt och individuellt. Hur många ser Julie Christie framför sig i hålrummet mellan orden "salt" och "hon går förbi dem"? Gäller det för dikten att hitta en balans mellan självständig gåtfullhet och inbjudan till gåtlösning?

Någonting som denna mycket handgripligt språknära (jag får väl inte säga "språkmaterialistiska") poesi inte uppenbart arbetar med är rytmen, åtminstone inte på vers- eller radnivå. Kanske konkurrerar typografin och den andra rytmen, den som bildas av de sammanförda sviterna.

Jag har inga slutgiltiga svar, och det hade ju varit tråkigt. Jag kan inte relatera det här till något viktigt eller allmänmänskligt. Jag blir inte berörd. Ändå känner jag att den här poesin vidrör något organ i mig som konventionell begriplighet inte förmår.

Les fourmis (Bernard Werber, 1991)

Alla romaner behöver ju inte handla om människor. Den här handlar om myror. Huvudpersonerna är några röda skogsmyror i staden, alltså stacken, Bel-o-kan, undersåtar till drottning Belo-kiu-kiuni. 327:e hanen, 103 693:e soldaten och ett par till får nys om ett hemligt vapen som dödat en hel bataljon av utsända spanare – kan det vara ärkefienden termiterna som ligger bakom? Deras jakt på gåtans lösning ger författaren många anledningar att demonstrera allt från stackbygge till parning till försvarsmetoder till hur myror uppfattar temperatur, odlar svamp och håller slavar (och ett och annat om spindlar och andra kryp). Parallellt berättas om familjen Wells, som ärvt en lägenhet av en excentrisk farbror. Lägenheten har en hemlig källare där först fadern, sedan mor och son och därefter ett dussintal räddningsmanskap försvinner spårlöst. Allt i jakt på en annan gåtas lösning, som väl har med myror att göra: farbrorn var entomolog...

Jag kan bara utgå från att Bernard Werber är mycket fascinerad av myror och vill sprida sin entusiasm – han lyckades förresten, boken har sålt ett par miljoner exemplar på trettio språk. Den franska Wikipediaartikeln om den är vansinnigt lång men jag skulle känna mig fånig om jag la ut texten för noga; det är en äventyrsroman med touch av sci-fi, och vill knappast vara så mycket mer. Man får lära sig en hel del myrfakta och det är inte så illa. Handlingen hos insekterna är engagerande i sin enkelhet. Det som händer hos människorna är egentligen dödligt banalt (en enda utdragen cliffhanger), men lagom skruvat med tokiga poliskonstaplar och en hundraårig farmor. Båda världarna möts såklart på slutet och sättet de gör det på är faktiskt så det lockar fram ett leende, så påhittigt och tramsigt det är. Och bara namnen! Zoubi-zoubi-kan, Chli-pou-ni, myrorna låter som rymdvarelser.

Men det är de inte, även om den liknelsen görs någon gång. Försöken att inse myrornas annanhet är så ytliga att de knappt är värda att nämnas. De kommunicerar via feromonutsöndringar, som utan vidare kan översättas till mänskliga kursiver, till exempel: "Felet var att vi försökte återskapa de vapen och strategier som våra förfäder i Bel-o-kan använde. Vi får inte härma, vi måste uppfinna våra egna lösningar för att lösa våra egna problem." Klokt tänkt av en liten arbetsmyra! Om boken har någon övergripande sensmoral är den också ungefär så djup. Eftersom ambitionen är undervisande (i slutet står de medverkandes latinska artnamn för den nyfikne) hamnar protagonistmyrorna i flera situationer av typen äta sin egen avkomma eller se tusentals artfränder dö i ett hugg utan att bry sig. Men i övrigt är de mentalt helt som människor, och jag vet inte, det kanske hedrar författaren att han inte försöker lappa ihop det? Det är klart att det inte går ihop, liksom.

Jag funderar under läsningen på hur man skulle närma sig ett riktigt myrskrivande (écriture myrmécéenne?). Det fick väl bli någon form av obegriplig poesi, värre än den Fröding presterade om sniglar och berg om man ska ta in allt som forskningen vet om myrornas nervsystem och annat. Det mest fascinerande i Werbers bok är de insprängda faktabitarna (maskerade som galna farbrorns anteckningsbok). Där antyds till exempel att hela myrkolonin bör ses som en organism och individerna som celler. Eller att känslor hos myror inte styrs av en individs hormoner, utan av gemensamma feromoner som påverkar alla som är nära. Hur skriver man ur det perspektivet??

Sådana frågor är uppenbart överkurs här, och gott så. Nu har jag skrivit långt ändå, men den bästa sammanfattningen står på det svenska pocketomslaget, ett citat ur Expressen: "En bok som väcker tankar och ger spänning i mötet mellan myror och människor." Varför krångla till det.

Ugglans dag (Leonardo Sciascia, 1961)

Tomas Lappalainen beskriver i sin utmärkta bok Maffia hur denna (maffian) fungerar som ett alternativ till staten, ett alternativ som på Sicilien inte sällan väcker folkets sympatier mer än statsmakten gör. I förbigående nämner han den här romanen, som lär vara den bästa av alla maffiaskildringar. Helt i sin ordning att Lappalainen fått skriva förord till nyöversättningen som kom i år (den förra, från 1965, hade titeln Ugglor i solsken). I förordet summerar han sin poäng: "Den moderna staten har förmått prägla sig in i oss till den grad att vi har svårt att tänka oss in i mänskliga medvetanden som inte i grunden är solidariska med den. Vi förstår inte vad det innebär att sakna statsmedvetande."

I de två meningarna har han gestaltat problemet rikare än Leonardo Sciascia gör i romanen som följer. Jag har mycket svårt att se vad som gör denna korta text (knappt 120 sidor) till "rimligen den bästa skönlitterära skildring som överhuvudtaget finns av hur maffian fungerar i det sicilianska samhället". Vilka delar åsyftas? Berättelsens ingredienser är ett mord i siciliansk by, en norditaliensk utredare som vill sätta dit maffian för det, en lokal karabinjär med sviktande lojaliteter, en svekfull informatör och några mafiosi med försänkningar i rättsväsendet och politiken.

En gymnasieelev som kände till dessa fem punkter hade sluppit läsa boken inför hemtentan, så förutsägbar är handlingen och så bekanta är konflikterna – till och med för mig som inte ens sett Sopranos, bara hört fikarumssnacket. Dialogerna är platta som ett UR-drama och följs av figurernas förtydligande tankar (hit förläggs de mer abstrakta slutsatserna om samhället). Av någon anledning har Sciascia en förkärlek för ensidigt skildrade telefonsamtal, där den part som hörs måste upprepa den andres repliker för att läsaren ska förstå ("Jaså, allmänna åklagaren följer förundersökningarna och är överens med Bellodi? Ajajaj, vilken härva, vilken knipa ..."). Det slutar som man anar – nå, det kunde ha slutat med polisens seger, så här får gymnasisten göra en chansning –, men det slutar med att maffian tystar vittnena och kommer undan. Utredaren erkänner sig besegrad men konstaterar ändå "att han älskade Sicilien och att han skulle åka tillbaka".

Denna avslutande sentimentalitet är nog bokens mest talande rader. Det här är en roman för italienare, och särskilt sicilianare, år 1961. Den lär ha slagit ner som en bomb i ett samhälle som ännu förnekade maffians existens – och här kommer en berättelse som på åskådligaste sätt drar ner byxorna på hela systemet! Till slagkraften bidrog kanske att boken är mycket kort. Till läsupplevelsen bidrar det inte, och författaren förklarar för övrigt i sitt efterord att anledningen är att han skurit bort allt som kunde få honom att råka illa ut. Kvar är alltså ett slags deckarskelett som inte borde kunna hetsa upp någon sextio år senare. Läs hellre Lappalainens böcker.

Morfar och den svarte mannen (Maria Gyllenhaal, 2003)

På morfars skrivbord står en svartmålad trädocka och tittar ut över rummet. Han har fem mindre bröder inuti sig. I rummet ser han en prispokal, lådor och hurtsar, mahjongspel och en värja, allt arvegods från morfar, uppsläpat från källaren. Men den svarta dockans sju systrar är skeptiska till arv. "Gatlyktor, spratteldockor, grön papp. Vad talar du om? Vad vill du beskriva? Kan man se en människas själ i hans hem?"

Ja, är Richard Swartz svar i Loppmarknad. Här blir slutsatsen mer svävande, hela stämningen prövande och vag, som det höves en debutbok. Den är ännu författarens enda och tycks ha ansats med omsorg till sina åttio sidor, ofta halvtomma. Men för ovanlighetens skull är det en lustigt originell liten debut. Det beror inte på temat – sökandet efter en släkting, rotande i minnen och artefakter – utan ligger i den välfunna bilden med trädockan på skrivbordet och hans oppositionella "systrar". Enkelt, men den räcker hela vägen! Dockorna fantiserar om sin tidigare ägare och minns rum de tidigare stått i. Den "svarte mannen" är den enskilde drömmaren, systrarna det förnekande kollektivet. De fås att älta med fingertoppskänsla.

Någon gång flimrar en av dem till i dubbelexponering med berättarjaget och då blir det som värst lite Nils Karlsson-Pyssling i något stycke. Morfar själv skymtar fram i osnygg närbild någon gång. Men på det hela är det en förtjusande pärla, som en sådan liten novellfilm i vinjetter som råkar komma på efter Rapport. (Eller kanske gjorde det 2003.)

[London Fields (Martin Amis, 1989)]

När jag ser tillbaka på det senaste årets ej utlästa böcker ser jag en röd tråd: stora, myllrande romaner skrivna av ambitiösa män (Gentlemen, De vilda detektiverna och Sefarad). Börjar jag bli förslappad? Man måste ju ge sig hän... Inte omöjligt. I det här fallet ger jag upp på sidan 150 (av 470) främst på grund av otillräcklig engelska. Det är för svårt helt enkelt. Det är en konstig ursäkt, för The Information läste jag ju med utmärkt behållning och slog gärna upp vart femte ord. Kanske handlingen är rörigare här eller tittar fram bakom just de ord jag inte kan? Jag har känslan av att missa något väsentligt i varje stycke. Eller är jag bara trött på det hårdkokta, skitiga, stilistiskt överlastade, på jargonglekarna (en gång räckte)? Eller är jag bara trött, rätt och slätt? (Förvisso, just idag.) Jag hade sett fram emot att läsa den här boken, men jag orkar inte.

Sorgemusik för frimurare (Lars Gustafsson, 1983)

Lars Gustafsson skrev ett trettiotal romaner och de är säkert mycket olika på det hela taget. Men i det här fallet finns påtagliga likheter med både En biodlares död och En kakelsättares eftermiddag; kanske mest med den förra. Han hade inte minst känsla för titlar!

Det handlar om några personer mellan ungdomens femtiotal och senare, när livet hunnit ikapp dem. (Eller de hunnit ikapp livet? Eller ifrån? Inget perspektiv är självklart.) Jan var lovande poet men rymde från sitt tilltänkta öde till en obemärkt exil i Senegal. Ann-Marie var operasångerska och Hasse, hennes partner under något formativt år, minns inte längre om det var så att hon dog? Själv arbetar han numera som advokat inom kärnvapennedrustning, en strävan han anser helt fruktlös och en uppgift som "liknade en addition av negativa bråk som alltmera närmade sig noll". Och det är denna "fundamentala motsägelse" som gör honom framgångsrik.

På sådana ironier har många romanlustigheter byggts; av Lars Gustafsson själv i Tennisspelarna till exempel. Men det här är ingen lustig roman. Inte särskilt sorglig heller, trots titeln, men eftertänksam i ordets rättaste mening. Gäller det att leva "som om överlevandet var oviktigt" eller tvärtom att värja sig mot värdeupplösningen, att rikta sin vilja mot världen? Är det enda sättet att bli herre över sitt liv att slinka undan från den framtid man förutser åt sig, som poeten Jan? Oavsett väg verkar ingen ha blivit särskilt lycklig. Men det är inte heller säkert att det är där poängen ligger. Persongalleriet tänker och drar sig till minnes, och det inte utan viss kyla – de är den sortens figurer som inför en chockerande upptäckt "skulle ha haft hjärtklappning om han inte var säker på att det hade varit ett löjligt sätt att förhålla sig på", och existensen lyser lika starkt i bakgrunden vare sig man hålls häktad i Afrika eller återvänder efter tjugo år till ett förändrat Stockholm.

Om jag börjar skönja något typiskt Lars Gustafssonskt så är det den fjäderlätta stiliseringen i dialogerna – inte alls teatrala, men filosofiska i ett upphöjt vardagsläge – och de enkla bestyren, som väger lika om det så är motorn som krånglar i Dakar, svåra tennisservar i Massachusetts eller pojkstreck i Västmanland. Kontrasten finns någon annanstans än i det jordiska, kanske i rymden eller något annat science fiction-anstruket. Några sådana inslag finns här, och många små tecken, kanske en "kliande förnimmelse djupt nere i högra delen av underkäken", som blir gränssnitt till det ovetbara.

Jag tänker att det finns stora romaner och det finns små romaner – det här är en liten till formatet. Det finns små romaner som är bagateller, och de som rymmer något stort. Vissa får plats med det stora genom komprimering; då blir det fabel, som Silke av Alessandro Baricco (ett exempel i mängden). Andra rymmer egentligen inte det stora mellan pärmarna utan öppnar bara portarna mot det, och en sådan bok är den här.