Det här är en stor bok. Inte så värst till formatet (300 sidor) men till innehållet. När man gått och trott sig lite småkunnig om antiken i allmänhet, om dess filosofi på sätt och vis i synnerhet, läst ett par terminer filosofi för länge sedan och så plöjt halva Platon i ett längre skov av ambition, numera mest som en övning i grekiska, men likafullt – och så läser man den här boken och kan väl knappast därefter se på de antika filosoferna med samma ögon. Det är också en paradoxal bok, på det där sättet att den öppnar ett helt nytt perspektiv och ger nya insikter på var och varannan sida, men ändå lyckas få sin bärande tes att verka så självklar att det framstår som pinsamt att den överhuvudtaget behöver förklaras. Men jag återkommer till det efter en osystematisk genomgång av mina understrykningar.
Pierre Hadot visar här att den antika filosofin, från åtminstone Sokrates till åtminstone nyplatonismen, via stoikerna, epikuréerna, kynikerna och allt vad de hette, handlade om att omdana människan. Den filosofihistoria man lär sig i skolan handlar om olika filosofiska system, utlagda teoretiskt. Den ena skolan förklarade kosmos, naturen och människan på ett sätt, den andra på ett annat sätt. Vad man då ignorerar, säger Hadot, är filosofins själva syfte. Ingen antik filosof eller filosofisk rörelse var intresserad av att klarlägga fysiken eller utveckla en kunskapsteori för blotta vetandets skull. Vad det gällde var alltid att bli en bättre människa. Alla teoretiska spekulationer var endast stöttor åt denna strävan. Filosofin var inte ett tankesystem utan ett levnadssätt, att bli filosof inte en studiegång utan ett existentiellt val.
Filosofi, φιλοσοφία, betyder ju ordagrant "kärlek till σοφία". σοφία brukar översättas med "vishet". Filosofen när ett begär efter vishet och inriktar hela sin livsföring mot denna. Hans eventuella lära tjänar att underlätta närmandet till visheten. Men det rör sig inte om att bli vis i den banala meningen "mångkunnig", "insiktsfull" eller ens "levnadsklok" utan, med Hadots ord, om "ett tillstånd i vilket människan existerar på ett radikalt annorlunda sätt än andra människor, nästan som ett slags övermänniska". Den vise befinner sig i ständig själslig jämvikt, är fri från bekymmer och likgiltig inför allt utom existensens mest väsentliga kärna. Att uppnå detta tillstånd är ett livsprojekt, i princip omöjligt eller nästintill omöjligt, men ändå det enda värdiga sättet att leva. Om detta är i stort sett alla filosofiska skolor ense; de skiljer sig i föreställningen om det yttersta föremålet (för Platon det goda, för epikuréerna den sanna lusten, osv), delvis i metoderna och framför allt i kringverket: teorierna om universums uppbyggnad, kunskapens natur och annat – Hadot kallar det för den filosofiska "diskursen".
Filosofihistorien brukar koncentrera sig på diskursen. Oräkneliga böcker lägger ut Platons teorier om det ena och det andra, utvunna ur hans dialoger. Men avsikten med hans texter är framför allt att demonstrera dialogens konst, rannsakandet av sig själv och andra, ge glimtar av det goda livet riktat mot visheten. Om han också förklarar och föreslår en massa annat så är det sekundärt. Hadot: "Det som räknas är dialogens praktik och den förvandling som den medför. Ibland kan dialogens funktion rentav vara att man ställs inför en apori och därmed inser språkets gränser, dess oförmåga att förmedla vissa moraliska och existentiella erfarenheter." Än mer anmärkningsvärt är vad Hadot påpekar om Aristoteles, den store systematikern. Han och hans skola ägnar sig åt vad vi skulle kalla forskning inom en mängd områden: fysik, astronomi, biologi, matematik, historia, sociologi, etik – men inte av ren kunskapstörst, utan på grund av "en närmast religiös passion för verkligheten i alla dess aspekter" vari man finner "spår av det gudomliga" som leder en närmare "den högsta principen, det högsta åtråvärda och det högsta intelligibla" – mot visheten.
Hadot säger mycket som jag inte kan referera här. Han fäster (nog rätteligen) stor vikt vid andliga övningar: minnesövningar, meditation och annat som återkommer hos de olika filosofiska skolorna. Han talar också om de institutionella formerna: det var ingen slump att rörelserna organiserade sig i "skolor" (i dubbel mening) samlade kring deras grundare. Inslag av personkult var inte främmande, kanske främst hos epikuréerna. Han gör åtskillnad mellan de hittills nämnda dogmatiska skolorna och de skeptiska (pyrrhonister, kyniker) för vilka det gällde inte att förändra utan att upphäva människans värdeomdömen för att nå visheten. Under hellenistisk tid tar systembyggandet form (på filosofins liksom på så många andra områden), man börjar strukturera, klassificera och inte minst ägna sig åt omfattande kommentar till de nu redan klassiska filosofiska texterna. Men syftet är inte att leka med begrepp utan "att i kondenserad form samla de fundamentala dogmerna och knyta samman dem genom en rigorös argumentation, för att skapa en koncentrerad systematisk kärna, ibland till och med komprimerad i en enda kort sats, som därmed skulle ha större övertygelsekraft och vara lättare att minnas". Ännu har man klart för sig poängen med det hela. I förbigående kan man notera hur många moderna självhjälpsfloskler som formulerats redan av Epiktetos eller Seneca (lev varje dag som om den var den sista, livet är det som pågår medan vi är upptagna med annat …).
Hadot är tydligen specialiserad på nyplatonismen och har ett ganska långt avsnitt därom. Han beskriver den som en syntes av platonism och aristotelism, under inflytande av idéer om en uråldrig enhetslära. Den pragmatiska inställning som präglat filosofin under den klassiska eran, såväl till retorik och undervisningsmetoder som till samhälleliga ambitioner, lämnar plats åt utforskandet av den individuella mystiska erfarenheten. (Här är steget till religion inte långt.) Under samma epok, från cirka 200-talet e.Kr., sker större förändringar i de institutionella förutsättningarna för filosofin. De traditionella skolorna dör bort och staten tar över ansvaret för undervisningen, som alltmer liknar skolning i ortodoxi än inspiration till en filosofisk livsstil. Detta får en direkt fortsättning i högmedeltidens skolastik, som till stor del har glömt eller avskaffat den antika inställningen till filosofin. Däremellan kom förstås kristendomen. Men inte enbart för att ödelägga, utan lika mycket för att absorbera. (En gren av) den tidiga kristendomen kommer att förstå sig själv som filosofi, rentav som den enda sanna filosofin, "eftersom de lever i enlighet med den gudomliga Logos". Observera "lever": filosofin har ännu inte blivit ren diskurs. Munkväsendet har många likheter med den klassiska antika bilden av filosofen som skuddar av sig allt onödigt. Först med universiteten på 1100-talet, och återupptäckten av Aristoteles ungefär samtidigt, reduceras filosofin till diskursiv exeges och mutatis mutandis är det där vi står än idag – ungefär, med många förbehåll och omtagningar; slutkapitlet är lite rörigt.
Jag sa att det verkar pinsamt att ens formulera ovanstående. Ja, jag får under läsningen känslan av att det ju knappast kan vara på annat sätt, naturligtvis är den antika filosofin ett sätt att leva! Det hindrar inte att frågorna hopar sig. Boken är översiktlig, och medan den rör sig mellan tider och begreppsvärldar för att hamra in sin huvudtes snuddas mycket vid och blir dinglande. Var ska jag börja. Hadot tycks till exempel hävda att all filosofi, inte bara den antika, egentligen är eller bör vara livskonst. Han exemplifierar med Tractatus logico-philosophicus, kortfattat men kanske riktigt. Låt gå för en vildhjärna som Wittgenstein, men säg, Frege? Russells Principia mathematica, sida upp och sida ner av satslogik? Hadot är kanske för franskt kontinental för att ta hänsyn till sådant. Och han mer eller mindre ignorerar försokratikerna. De förekommer ihop med sofisterna som bakgrund till begreppet σοφία, men nämns aldrig igen efter Sokrates. Ändå representerar väl milesierna en inställning till kunskapen och vetandet som mycket väl går igen hos Aristoteles (eller hur?) och exempelvis Demokritos atomteori övertas direkt av Epikuros. Här måste finnas viktiga dörrar att öppna, som kanske, kanske inte relativiserar Hadots etiska filosofisyn. Han är förresten aldrig särskilt tydlig med hur fysiken eller logiken stödjer vishetssträvandet, in i specifika detaljer, utan talar mer allmänt. Det hade förvisso blivit en dubbelt så tjock och rätt förvirrad bok annars, men jag kan inte låta bli att undra om alla avhandlingar om syllogismer och naturfenomen verkligen skrevs utan ett mått av meningslös forskningsglädje. Gränsdragningen mot religion är en annan återkommande otydlighet; inte så mycket mot antikens traditionella gudatro, som var rätt olik filosofin, men mot mysteriekulter, religiös mysticism och till sist naturligtvis förhållandet till kristendomen.
Nåväl! Allt detta är frågor jag inte hade kommit på att ställa om inte Hadot öppnat mina ögon för dem. Boken lär också fungera bra som behändigt lexikon till de viktigaste filosofiska inriktningarna under antiken, med sina väl avgränsade kapitel. Avsnittet om Gästabudet är lysande. Utmärkt avslutning på det här året!
