Stiller (Max Frisch, 1954)

Min tredje Max Frisch – efter Homo faber och Människan uppträder under holocen – och den längsta av böckerna, jag tror den längsta han skrev.

Romanen har formen av huvudpersonens upprörda anteckningar från fängelset, där han inspärrats i sin vägran att erkänna sig vara den sedan sju år försvunne bildhuggaren Anatol Stiller.  Åklagare, försvarsadvokat och andra ansvarskännande myndighetspersoner fordrar bara den enkla sanningen av honom, men Stiller (för det är Stiller) svarar i invecklade skrönor och fabulationer.  Han sänds på permissioner med hustrun Julika, kontaktas av brodern, och loggboken över fängelsevistelsen glider ut i längre avsnitt som ur flera rollfigurers perspektiv skildrar en otrohetsaffär där Stiller var inblandad.  Man tvingar honom att konfrontera allt fler händelser och människor från sitt förflutna för att förmå honom att erkänna sin identitet.

Stiller gör en resa från bokstavlig självförnekelse till acceptans av det egna jaget med dess fel och tillkortakommanden.  Hela boken är på så vis en allegori över detta huvudtema.  Ibland, särskilt mot slutet, blir det lite väl luftigt och högtflygande.  Men vinklar och variationer på temat bryts ner och gestaltas konkret i de olika scenerna.  Det handlar om omöjligheten att bli sedd av andra som den man person man är inuti, driften att göra sig färdiga bilder av varandra.  Hur våra relationer, även till oss själva, bygger på fiktioner och antaganden, förenklingar som begreppsliggör det som egentligen är hopplöst komplext.  Att vi inrättar vår personlighet och våra erfarenheter i behändiga narrativ för vår bekvämlighets skull.

Stiller envisas med att vara någon han inte är.  Jag är inte säker på att boken visar någon väg ut ur självbedrägeriet, men den bjuder på många fina bilder inifrån det.  Liksom i de två böcker jag tidigare läst av Max Frisch finns ett melankoliskt stråk som tidvis väller fram ur den neurotiska prosan.  Det är vackert hur Stillers och Julikas gräl, deras stumhet inför varandra, målas fram med sådan exakthet i detaljerna trots att stilen ger intryck att vara slafsig och vårdslös.  I andra partier är det flinkt och uppstudsigt, för att glida över i en lång poetisk beskrivning av en solnedgång.  Idéinnehållet är intressant men stilen är verkligt imponerande.  Då och då kom jag att tänka på den enda bok jag läst av Heinrich Böll, men det säger kanske mest om mina begränsade insikter i tyskspråkig efterkrigslitteratur.

Indiana (George Sand, 1832)

Min ingång till George Sand var Un hiver à Majorque, reseberättelsen från Mallorca.  Men hon är ju mer känd för sina romaner, och Indiana verkar vara en av de mest lästa, att döma av min slarviga research på franska sociala medier.

Det rör sig om ett triangeldrama kan man säga, eller om det är någon typ av parallellogram kanske.  Indiana är en ung kvinna uppvuxen på Île Bourbon (nuvarande Réunion), som efter giftermål med den före detta officeren Delmare, en hård och auktoritär man, är fru på ett gods i Frankrike.  Hon föraktar sin make, som bara duger till att befalla men i övrigt saknar aktivt intellekt och känsloliv.  Viss lindring i eländet är kusinen Ralph, som gått vid hennes sida alltsedan barndomen.  Till denna konstellation läggs Raymon, en ung och förslagen societetsman, som i avsikt att förföra husets tjänsteflicka driver denna till självmord och istället förälskar sig i Indiana.  Känslorna blir besvarade, och så följer otaliga turer och vändningar i dessa fyra personers inbördes relationer.

George Sand var som bekant en ivrig förespråkare för kvinnans rättigheter och frigörelse från de bojor som samhället påtvingade henne.  Det syns redan i denna tidiga roman, den första hon skrev under den aktuella pseudonymen.  Indiana är ensam i en värld av män.  Hon är låst av äktenskapet, bunden till en man hon avskyr.  För att stå ut ser hon till att underkasta sig i handling men inte i ord.  Det räddar hennes stolthet och frustrerar maken, men hennes livsrum är lika begränsat för det.   Den enda utväg hon ser är att förälska sig i en annan man.  Hon hoppas bli förlöst av Raymon och hans kärlek, men även gentemot honom är hon utlämnad åt den nyckfulla manliga nåden.  Bakom Raymons vältaliga kärleksförklaringar gömmer sig bara tanken på egen vinning.  När Indiana i någon av deras kärlekshistorias alla dalar anstränger sig att mångordigt förminska honom och bedyra sitt själsliga oberoende, då reagerar han glatt och oberört, som att hon bara visat prov på elegant formuleringskonst.  Det finns i ingen av männens föreställningsvärld att en kvinna kan vara till för sin egen skull.  Även hos Indiana själv snuddar den tanken vid bara glimtvis.  Mestadels är hon upptagen av kärlek och hat till olika män, och den självständighet hon ibland sätter ord på sviker hon på nästa sida när känslorna springer iväg med henne.  Riktig självständighet ligger väl ännu för långt från det tänkbara för att verkligen ta form.

Jag tyckte så mycket om Un hiver à Majorque för den bitska ironin och den jordnära skildringen upplevelserna på ön.  Tyvärr finns här väldigt lite av den elaka tonen och realismen från reseskildringen.  Indiana är en i dubbel bemärkelse romantisk roman, full av blomstriga kärleksbetygelser, enorma känslosvall och en tät intrig som aldrig upphör att blanda om korten.  Det är väl en smaksak, men jag är lika oberörd som av Svindlande höjder.  Här liksom där talas om kärlek och hat, ära och heder som om de vore mynt i en leksaksvaluta som romanfigurerna roar sig med att utväxla sinsemellan när de tröttnat på att spela whist.  De köpslår med olika sorters kärlek, resonerar kring att eventuellt ge den och den sin kärlek av den och den anledningen, bönfaller varandra att älska enligt stipulerade regler, drar tillbaka sina känslor när dessa överträtts.  Historien blir torr och matematisk, ett sterilt flödesschema intryckt i en sirligt ornamenterad form.  Det skimrar till ibland i karaktärsbeskrivningarna och någon gång när författaren tar ordet, men i övrigt var detta tung och ganska tråkig läsning.

Väggen (Marlen Haushofer, 1963)

Det här är en bok som jag antar får räknas som kult och jag hade fått den rekommenderad till mig flera gånger innan jag till sist hittade en finare upplaga än den vanligaste med grått omslag.  En medelålders kvinna följer med till en bekants jaktstuga i de österrikiska bergen och när hon vaknar på morgonen är hon alldeles ensam.  En bit nedåt dalen finner hon en osynlig vägg som inte går att passera och på andra sidan verkar alla människor och djur döda, livlöst stelfrusna.  Kvinnan får klara sig på egen hand i skogen och till sällskap i den lilla stugan har hon en hund, en katt och en ko.

Den dystopiska premissen kan låta lite larvig.  Men det görs ingen stor sak av det där med väggen, och minst av allt handlar det om något sökande efter orsaker eller utvägar.  Istället är det en skildring av kvinnans förvandling när levnadsbetingelserna vänds på ända.  Hon har lämnat människans värld, samhället med alla dess regler, konventioner, fördomar och bestämda roller, och måste nu hantera verkligheten i dess råa form.  Hon lär känna sina och skogens djur och finner sig uppfatta de naturens fina skiftningar som stadslivet vant henne av vid, hon upptäcker talanger som legat vilande och lägger med lättnad bort vanor som blivit överflödiga.  Hon tvingas till ett hårt levnadssätt, men hon reder sig.  Bittert inser hon hur lite hon saknar sitt forna liv.

Livet rotar sig i jorden, men det är ingen källa till större mening.  Det enda som finns där är verkligheten, ren och likgiltig.  Hon slipper samhällslivets tomma seder, godtyckliga regler och begränsade tolkningar av världen, men mister samtidigt hoppet.  Djuren hon umgås med känner ingen långvarig glädje över vunna segrar och när inga drömmar.  Att leva i ett evigt nyckfullt nu är naturligt för djuren men onaturligt för människan, och i brist på mänsklig samvaro upplöses delar av hennes mänsklighet.  Hon fogas in i en krass värld av stum förgängelse och död, där djur hon älskar försvinner eller dör utan mening och där livet snabbt går vidare.  Att mitt i detta vara den enda i stånd att fatta moraliska beslut är ett ansvar som tynger och härdar henne.

Hon säger att kärleken är den förnuftigaste drivkraften men hela redogörelsen genomsyras av nödtvunget kallsinne.  Hon säger sig föredra sitt nya liv framför det levnadssätt som människan skapat sig i trots mot naturen, men naturen känner ingen kärlek.  Hennes roll som herre över husdjuren vilar på hennes högre intelligens, men är inte detta en misstänkt bekväm naturens ordning?  Det ryms en spänning häri som gör romanen oupphörligt fängslande.  En bra roman ger perspektiv på vad det är att vara människa, och den här gör det både tydligt och originellt.  Den förtjänar alla goda ord jag hört om den.