Poetens liv (Ellen Mattson, 1999)

Någon torr tysk, sa jag efter Hundra år av ensamhet, men det blev den här gamla månpocketen istället. Ännu bättre! Jag tålde ju inte García Márquez temperament. Det här är en roman som handlar om just temperament, och om att vara fångad i det temperament man begåvats med.

Berättaren Jan, en medelålders och delvis framgångsrik författare till några välresearchade biografier, försöker att skriva en bok om sin ungdomsvän Dorotea. De träffades i gymnasiet, hon var kaxig, mystisk, spontan och destruktiv – han var duktig, besinnande och korrekt. (Några scener liknar Martins och Gustavs möte i Samlade verk.) Hon inspirerad, han ihärdig, hon nyckfull, han saklig. Dorotea gav sedan ut några hyllade diktsamlingar och dog ung. Hon blossade upp och brann ut, som en riktig poet! Hon har blivit en myt och det stör Jan, som vill hitta ett sätt att nå fram till den verkliga Dorotea. Som ju inte heller han på allvar kände.

Det är en dynamik som erbjuder mycket. Ellen Mattson tar vara på den med en särskild snits och dubbeltydighet. Till att börja med stilen: hennes stil har kallats drömsk, och det stämmer bättre om Den svarta månens år; här vill jag framför allt säga behärskad. Med det förstås att det finns något undertryckt som måste behärskas. Jan, hennes språkrör, är sval och skicklig och förtegen om det irrelevanta – hans eget (lyckliga?) äktenskap, till exempel, får man höra om bara i bisatser bakom det riktiga ämnet. Allt betraktas genom ett filter av måttfullhet. Inte ens måttfullheten går för långt. Han vet, som en övad biograf, hur man levandegör historien om de där avgörande åren med de rätta detaljerna, zoomar in på vändpunkterna och lyfter blicken när det krävs. Det kan verka ligga något bedrägligt i hans insisterande på sin egen alldaglighet, något kokett i att inte veta varför Doroteas bror "söp så förskräckligt" men skuffa undan det som "något som ligger utanför min ämnessfär". Men man tror honom. Han vet vad han skriver om och vad som är viktigt. Ändå är han ju inte bara sådan.

Ett andra lager är de tre, fyra kapitel som är utdrag ur Jans lite vildare, spekulativa skrivprojekt som han tillåter sig mellan de vederhäftiga fackböckerna. Sidohistoriens huvudperson är en flortunt maskerad Thomas Mann – ämnet för Jans kommande biografi – som förbereder sig för en återträff med en hyllad författarinna han varit bekant med som ung. Det är ynkligt, förmätet och uppriktigt bra berättat på samma gång! I en smått pedantiskt realistisk stil som han behärskar till fullo, men fantasin står stadigt i historisk verklighet. Och han djärvs underförstått jämföra sig själv med en nobelpristagare, samtidigt som han gör Doroteas spegelbild till en bedagad dussinförfattare. Som han likväl porträtterar generöst!

Han vill vara öppen och sann, men ändå sipprar det fram något outsagt. Det är inte bara Dorotea som är mångsidig, han själv är det också – mer än vad han erkänner för sakens skull. Han är för smart för att spela på myten om sig själv, som hon gjorde; han ifrågasätter sin person, vill lära känna den han verkligen är. Ändå börjar han att försvara sitt eget temperament mot Doroteas. Sin enkelhet, sin rakhet. Även han har ju något av Dorotea i sig, för det har vi ju alla, men så mycket av hans liv har bestått i att definiera sig gentemot henne och det är frestande bekvämt. Och om han ska kunna vara hennes motsats, då måste ju också hon förbli vad hon är.

"Du sollst dir kein Bildnis machen" som Max Frisch brukar påminna om. Båda huvudpersonerna har skapat avbilder av varandra och sig själva, och romanen handlar om den enes försök att göra upp med det. I viss mån lyckas han. Men den handlar också, och inte minst, om en spännande, enigmatisk person som läsaren sakta får veta mer om. Vore hon inte en myt fanns ingen berättelse. Det är kanske den slutgiltiga ironin.

Jag har gjort mig anledning att fortsätta tänka på den här boken, så kanske lyckas jag formulera något mer begripligt i annat sammanhang. En riktigt solid roman. Mer fantasifull och stilistiskt svängig än den ger sken av med sin dova framtoning.

Hundra år av ensamhet (Gabriel García Márquez, 1967)

Jag misstänkte att den här boken inte skulle vara riktigt för mig, och det var den inte heller. Helt omöjlig att recensera, om jag hade haft den ambitionen, för jag inser att det är stor litteratur och förstår varför, men vissa saker är bara bortom ens gränser.

Sju generationer Buendía och oräkneliga bifigurer i den lilla colombianska byn Macondo. Allt händer, hela tiden. Kringresande cirkusar, prostituerade, underbara uppfinningar, brutala massakrer, blomregn, fjärilar, trettiotvå förlorade inbördeskrig, ett rum där tiden står stilla, en kvinna som hänger tvätt flyger iväg för gott med sitt lakan i vinden, en annan blir hundrafyrtio år gammal och det kan regna i fem år i sträck. Det är fantastiskt, bokstavligen, fullt av överdrifter, också bokstavliga. En av alla män som heter José Arcadio återvänder till jubel från en lång bortavaro, lägger sig och sover i tre dagar, vaknar och äter sexton råa ägg för att sedan bryta arm med fem män samtidigt och vinna. Allt är så tvärt och drastiskt att det verkar stiliserat, på ett jäktat vis, mer än spektakulärt. Och Macondo, landsortshålan med sin bokligt obildade befolkning, som lättare accepterar rent magiska händelser än en modern biograf eller järnväg, framstår som en sorts samhällsspegel i miniatyr – jag kommer att tänka på Barbro Lindgrens absurdistiska barnbok Vems lilla mössa flyger?. Fast i grällare färger.

Det är underhållande, det är friskt och häftigt, men det fastnar inte i mig, och efter två hundra sidor tappar jag taget. Ensamhet, det står i titeln. Familjen Buendía är drabbad av ett "ensamhetens öde". Jag försöker greppa vad det betyder. Här finns en förfallsberättelse, från det välmående unga Macondo där "ingen ens har dött en naturlig död" (eller hur det står formulerat) till den härjade, luttrade byn som möter moderniteten och omvärlden. Män ger sig ut i krig och kommer tillbaka förändrade. Nästan varenda person har någon bisarr mani som i någon mån gör dem obegripliga för sina medmänniskor. Men medmänniskorna är ju ändå där, hela tiden, gemenskapen är helt påträngande närvarande från början till slut. De sviker och överger varandra, men på storslagna sätt, och framför allt förlorar de aldrig sitt sammanhang. Om det är ensamhet är det en annan innebörd av ordet än den som gestaltas av i stort sett alla moderna författare som skildrar individernas alienation och känsla av meningslöshet. Här är allt så mättat med mening att man storknar. På ytan kan det påminna om Boris Vian eller Italo Calvino, med sina lustiga manicker och långsökta premisser, men utan deras garderande lager av ironi. Och just där förlorar García Marquez mig.

Jag har läst den här klassikern i Lina Wolffs nyöversättning. Jag har också hört hennes sommarprat som handlar om det arbetet. Ska man förstå den spansktalande världens sätt att se världen så måste man läsa den här boken, vill jag minnas att hon sa. Det jag framför allt förstår är hur djupt främmande den världen är. Inte särskilt lockande heller. Jag känner mig i nästan ingenting befryndad med människorna i Hundra år av ensamhet och förstår nu kanske också lite bättre varför jag har så svårt för även kritikerhyllade latinamerikanska filmer med konstigt överspel. Nu känner jag mest hur jag får lust att varva ner med någon riktigt torr tysk.

Generalerna (Per Wahlöö, 1965)

Min första Per Wahlöö – dvs. jag har inte läst Beckböckerna. Generalerna gavs ut samma år som den första av dessa men är fristående och handlar om något helt annat. Jag har läst den i Piratförlagets pocket från 2006, den med det infantila omslaget (googla så får ni se).

En liten ö har brutit sig fri från en kolonialmakt. Befrielserörelsen inrättar ett slags utopistisk anarki eller frihetlig socialism, utan lagar, val eller tvång. Ett visst mått av hyckleri (som en ekonomi baserad på sexturism) förtar nog ändå inte de goda avsikterna. Men en reaktionär fraktion gör militärkupp som följs av ett inbördeskrig och nu står en av de centrala figurerna i det gamla styret, korpral Erwin Velder, inför krigsrätt. Romanen har formen av 350 sidor transkriberad militärrättegång, om det kan hetsa upp någon.

Det är rätt snitsigt hur alla figurer har namn som klingar spanskt, tyskt, engelskt, rumänskt och mer därtill om vartannat, vilket baksidestexten av någon anledning förenklar till att landet är latinamerikanskt. En bit i taget vecklas historien ut genom vittnesanföranden från den åtalade och åklagarens uppläsningar av brev, kommunikéer och andra dokument från båda sidorna i konflikten. Ja, jag kan inte låta bli att sympatisera med de kanske övermåttan naiva men välmenande socialisterna. Eller vad man ska kalla dem; det de står för är något mer nyanserat än ett ord kan göra rättvisa. Och det är just det allt hänger på: till skillnad från den regim som åtalar honom erkände Erwin Velder och hans likasinnade nyanser. Han är den enda i rummet som uttrycker mänskligt komplexa känslor, han är ärlig med sin och sina vänners tvekan, sviktande lojaliteter, oklara viljor och vagt definierade roller i den lösa samhällsordning de skapade. Sedan, när inbördeskriget blev allvar, gav sig de samvetstrognaste idealisterna av, och det som varit en fråga om visioner kom alltmer att handla om rå makt. Hur det än är, krigsrätten har slagit fast att Velder är och hela tiden har varit soldat och dömer alla hans handlingar därefter: vanan att dela på överbliven proviant är nu stöld, en spontan fotbollsmatch är vårdslöshet i tjänsten.

Den kontrasten är helt avgjord. Nyanser mot svartvitt. Man kunde tänka sig att författaren lånade lite av nyanserna till sin egen gestaltning av konflikten, men istället har han skapat en rad farsbetonade karikatyrer. Major von Peters framhärdar med dödlig (hjärndöd?) envishet i sina klagomål på den åtalades ordval, löjtnant Bratianu skriker fram sina anklagelser med oförändrad uppbragthet och ordförande överste Orbal slumrar ofelbart till under longörer men piggnar till vid sexualförbrytelserna. De är inga cyniker eller opportunister, knappast hjärntvättade heller, utan bara rätt blåsta. På ett trots allt roligt sätt, måste jag erkänna. Stackars Velder själv tvingas stå i givakt och läsa upp sina långa vittnesmål. För att underlätta för minnet har man funnit att "kirurgiska ingrepp [...] har en viss förmåga att stimulera viljeansträngningen", nämligen "fem amputationer, en ögonoperation och en partiell kastration". Det är rena Monty Python! Samtidigt haltar dialogformatet en aning. En femtedel av texten är käbbel om formalia och det måste till några konstiga bortförklaringar för att förvandla förhörssituationen till en något så när löpande återberättelse av handlingen.

Till syvende och sist kanske boken framför allt vill vara underhållning. Den seriösa handlingen blir ren krigsaction mot slutet, med truppförband och haubitsattacker och sådant. Men det är en charmig bok; en smula lättsinnig kanske, men kul, och berättad med energi. Utgåvan bifogar motiveringen till SvD:s litteraturpris 1965, som tar det hela på fullaste allvar. Så vad vet jag.

La symphonie pastorale (André Gide, 1919)

Det kändes rättvist mot mig själv och bokhyllan att läsa om den här boken, som alltså var min första Gide en gång för länge sedan. Jag skrev i inlägget om Les Caves du Vatican att det måste ha varit för mycket katolicism i denna; nej, för huvudpersonen är protestant. Och bor i Schweiz. Vad nu det har för innebörd, å andra sidan.

Pastoralsymfonin är en kortroman i form av en dagbok – först återblickande anteckningar, sedan i takt med handlingen – förd av en man som försöker tvinga på världen sin snäva förståelse av den, vilket får tragiska konsekvenser. Däri påminner den till det yttre om Doktor Glas, även om jämförelsen inte bör dras för långt. Berättaren är en landsortspräst som finner ett hittebarn, en blind och stum flicka i femtonårsåldern, som han mot sin hustrus ogillande släpper in i sin familj. Han uppfostrar henne, lär henne tala och lär henne om världen. Han kallar henne Gertrude. Hennes blindhet är hennes stora lycka. Det finns bibliska belägg för att den som inte kan se är utan synd, och mer än så: Gertrude är så ren att hon kan höra på rösten när en människa far med osanning, hon är vetgirig, uppmärksam och nöjer sig inte med dunkla idéer om tillvaron.

I sin entusiasm över att ha funnit något så obefläckat gör prästen Gertrudes lycka till en avgud. När hans egen son fattar tycke för flickan sätter fadern ner foten: hennes rena själ får inte grumlas. Hon är liksom fåglarna, vilkas "enda funktion är att känna och uttrycka naturens vidsträckta glädje". I sin alltmer desperata läsning av evangelierna, för att hitta bortförklaringar till sin egen förbjudna kärlek till Gertrude, finner han att "glädjen, som förhindras av vårt tvivel och våra hårda hjärtan, är för den kristne ett påbjudet tillstånd ... Varje varelse måste sträva mot glädjen".

Det är kusliga utsikter för människan om hennes villkor är så kringskurna. Om glädjen och lyckan förminskas till tomma axiom. Det inser också Gertrude, som börjar ana att prästen undanhåller henne allt det fula, svåra och tvetydiga i världen. Vad är det att önska åt någon annan? Berättaren kan läsas som en religiös fanatiker – av den mindre utstuderade sorten, som bedrar sig själv mer än andra – eller som en tyvärr alltför ordinär man med ty åtföljande hämningar. Hans fru visar tvekan, irritation, förbittring, uppgivenhet och mycket annat inför skeendena, men han förebrår hennes brist på enkel glädje istället för att försöka förstå hennes rikedom av mänskliga reaktioner. Han svarar bara inför Gud.

En helt annan bok än Les Caves du Vatican, men lika bra – tänkte jag säga; nej, det är den väl inte riktigt. Men bra. Religionen kan återigen förstås mer som etik än som någon särskild dogm och liturgi. Inga mässhakar här.

Les Caves du Vatican (André Gide, 1914)

Även om jag varit säker på att han är bra har jag varit lite rädd för att ta mig an André Gide. Dels för att jag fick min första erfarenhet av honom med La symphonie pastorale för tolv år sedan och antagligen knappast fattade mer än att det handlade om katolicism, vilket kräver mycket vana innan det slutar kännas som att läsa om utomjordingar. Dessutom är Gide Göran Schildts stora husgud, som han ägnat många essäer (som jag läst) och en hel bok (som jag inte läst) med lovord av den där högtflygande existentiella sorten som var vanlig under efterkrigstiden, och som på mig brukar väcka intresse på ett så abstrakt plan att det snarast avskräcker.

Men, hur som helst, nu har jag läst Les Caves du Vatican, av ingen bättre anledning än att det var den jag råkade komma över på Myrorna i Västerås. Och det har varit ett nöje! Det tjänar inte mycket till att referera handlingen här, för den är snårig – jag skulle säga snårig mer än décousu, som det står på franska Wikipedia, dvs "lös i sömmarna". De hundratio år som gått har sett snurrigare saker än det här, säg Paul Auster; Gides lek med formen håller läsaren alert mer än den förvirrar.

Huvudspåret rör sig kring en fejkad komplott som gör gällande att påven rövats bort och blivit ersatt av en dubbelgångare. Några oskyldiga, borgerliga torrbollar – en fantasilös romanförfattare, en ängslig handelsman – dras in i något hemligt och allvarligt strax bortom deras horisont, medan den undanglidande figuren Protos (≈ Proteus kanske? han har många skepnader...) drar i trådarna utan uppenbart syfte, som en helmänsklig mefistofeles. Från sidan träder Lafcadio in, en yngling med omöjligt brokigt förflutet och lika osannolikt äkta son till en central figur. Han rör sig fritt genom handlingen, råkar stöta samman med de andra personerna och kastar rätt vad det är historien i en ny riktning – uttryckligen utan anledning.

Meningslösheten som tema (rentav det meningslösa brottet) känns igen från Camus, men det är trettio år senare. Jag ska inte göra några jämförelser, för det var länge sedan jag läste Främlingen. Den omotiverade, slumpmässiga handlingen står här i kontrast till den fjättrande konvenansen. Julius, författaren, avser att skriva en roman om just ett omotiverat brott – men är för fast i logiken för att tänka tanken till dess konsekvenser. Ryktet om påverovet både upprör och piggar upp dem: stabilitetens garant är rubbad och nu hotar kaotiskt tvivel, men det är också lite spännande, och kan till och med vara en tröst. Om påven är falsk är jag fri, avbördad en sträng auktoritet – men jag behöver inte ta ansvar för min frihet, så länge bara några få är införstådda med hemligheten. Det absolut sanna och rätta både finns och inte finns som det passar bäst; så rysligt bekvämt.

Gide kan vara elak mot sina romanfigurer på ett närmast brittiskt vis, hör (och stå ut med min snabböversättning):

Julius de Baraglioul levde under de förlängda verkningarna av en provisorisk moral, samma moral som Descartes underordnade sig till dess att han slagit fast de regler efter vilka han därefter skulle leva och föra sig. Men Julius temperament talade inte med sådan envishet, och inte heller hans tanke med sådan auktoritet, att han hittills funnit några större besvär med att inordna sig efter konvenansen.

Det är hjälplösa och löjliga människor, vilket bara understryks av författarens självmedvetna drift med trovärdigheten; han kan låta en figur plötsligt agera serietidningshjälte eller försätta honom i en serie av alltför billigt påhittade trångmål. Men även det kan ju hända. Fantasin har tillåtelse att vara löjlig, godtycklig och fri. Kanske går han någon enstaka gång över gränsen till det väl tramsiga. Namnen signalerar skoj: Amédée Fleurissoire, Lafcadio Wluiki, M. Defouqueblize... Men i slutändan är det inte entydigt vem som vunnit: den förstockade katoliken eller frifräsaren.

Religionen skulle alltså visa sig tämligen central i berättelsen, men det har nog aldrig tidigare i en fransk roman berett mig så få svårigheter som här. Kanske ger han religionen en ytligare roll än Stendhal och Balzac mfl. Romanen står i någon sorts realistisk tradition, men visar tydligt mot den kommande modernismen med sitt intresse för människans villkor utan Gud, och den låter till och med problemet återspeglas i berättandeformen på ett sätt som väl få dessförinnan brukade göra.

Mycket bra!

Varors värde: kvalitetsvärderingar i konsumentprisindex under 1900-talet (Daniel Berg och Rasmus Fleischer, 2023)

Jag låter undertiteln ingå i rubriken för att direkt visa hur oemotståndligt intressant ämnet är. Omslaget pryds av ett maskinskrivet utdrag ur en äldre förteckning över delundersökningar i KPI, med punkter som "Tvättmaskinsreparationskostnadsundersökningen" och "Spik-, skruv- och nubbprisundersökningen". Utlovat är alltså ett stycke folkhemsbyråkratihistoria värdigt att ställas jämte Lennart Börnfors Bankmannen och Charlie Järpvalls avhandling om standardiseringen av pappersformat.

Men med lika mycket bäring på nutiden, särskilt som inflationen ökat på senare år. Den mäts ju med konsumentprisindex. En vara som kostade 100 kr för ett år sedan kanske kostar 110 kr idag. Naturligtvis förändras inte alla priser i samma takt, så indexet måste representera ett medelvärde. Men det vore omöjligt att följa prisutvecklingen för varenda enskild vara, så i praktiken tvingas man välja ut ett antal representativa varor, vilka antas motsvara normal konsumtion. Redan här uppstår flera problem (som inte är bokens huvudämne), som vilken idealkonsument man föreställer sig och hur varorna viktas i varukorgen (det är mer kännbart om potatispriset dubblas än priset på, säg, passionsfrukt).

Den här studien, och det är en vetenskaplig studie med hundratals fotnoter till såväl myndighetsprotokoll som filosofer, koncentrerar sig på kvalitetsproblemet. KPI är ett så kallad konstantnyttoindex: det mäter hur mycket mer (eller mindre) det kostar att leva idag än igår, med bibehållen levnadsstandard. Därför räcker det inte att jämföra varornas pris; man måste även mäta kvaliteten. Om priset på korv är stillastående men köttinnehållet blivit stadigt mindre, bör inte det indexeras som en prisökning? Och omvänt: om priset står still men kvaliteten ökar – som exemplet med datorer, som kostar ungefär lika mycket idag som för tjugo år sedan – innebär inte det i praktiken att man får mer för pengarna, alltså att prisnivån sjunkit? Här finns också problemet med vad som är samma vara. Datorer lanseras ju i ständigt nya modeller som strängt taget är nya produkter varje gång. Hur ska man bedöma prisförändringen mellan fjolårets modell och årets? Hur viktar man processorkraft och hårddiskutrymme mot ett högre pris? Om det alls ska bedömas som samma vara, eller en ny och väsensskild att plocka in i varukorgen (eller inte).

Hur man resonerat teoretiskt kring sådana överväganden presenteras i ett par inledande kapitel, varpå det praktiska arbetet exemplifieras i tre fallstudier: mat, bilar och kläder i svenska KPI (och dess föregångare LKI, levnadskostnadsindex) från 40- till 90-talet. För mat ansåg man det länge lämpligt att bedöma kvaliteten efter energivärdet. När dyrare, men fetare, wienerbröd blev mer populära än de gamla småkakorna kunde det ändå räknas som en prissänkning, eftersom konsumenten fick fler kalorier för pengarna. Värderingen av bilars kvalitet genererar en lång och utdragen debatt mellan Indexnämnden och Byrån för allmän socialstatistik, som författarna följer genom PM och protokoll, och som då och då kompliceras med ett remissvar från Motormännen eller Biltekniska provningsanstalten. Det är underbart vilken möda våra myndigheter har lagt, och förhoppningsvis fortfarande lägger, på att provköra bilar, intervjua mekaniker och filosofera över vindrutetorkarnas attraktivitet för konsumenten, för att sedan dokumentera sina tvister om resultaten i hyllmetrar av arkivalier. Det är teknikoptimistiska män som bedömer bilar under efterkrigstiden. Varje ny årsmodell betraktas som nästan definitionsmässigt bättre än den föregående, vilket återspeglas i ett index som förmodligen undervärderar inflationen.

Jag har som läsaren märker inte hunnit smälta den här boken och kan därför inte mycket mer än referera innehållet, och det ganska omständligt. Det beror delvis på att boken själv är analytisk i första hand; den slår lovvärd knut på sig själv för att tilltala lekmän, men frångår aldrig sina vetenskapliga ambitioner. Och det är berömligt: jag är tacksam att en sådan här pionjärstudie – vilket den är även i internationellt perspektiv, om jag förstår det rätt – publiceras på svenska. Den tredje och sista fallstudien om kläder är mer pedagogiskt förklarande än de föregående och jag blir inte helt klok på varför den inte placerats först.

En omistlig bok! Och upphov till många tankar som jag inte har tid att bena ut just nu. Att prosan ställvis är kantig och att de bägge författarna inte riktigt lyckas tala med gemensam röst spelar mindre roll. Men jag vill göra en kvalitetsvärdering av själva trycksaken. Gammal hederligt högtryck kommer naturligtvis aldrig tillbaka, men det är ändå för tråkigt att så många böcker nuförtiden har text som flyter ut i kanterna och påfallande ofta, som här, med en irriterande förskjutning som löper tvärs genom var och varannan sida. Det är subtila saker, vilket gör det desto mer irriterande, eftersom jag inser att de allra flesta läsare aldrig skulle komma på att önska en förbättring.

Au plaisir de Dieu (Jean d'Ormesson, 1974)

Ibland tar läsning tid. 600 sidor över en upptagen julhelg tog visst tre veckor. Ibland kan det vara bra – man hinner bo in sig i bokens värld – men det kan också göra intrycket utspätt; omvänt kan en snabb läsning ge tydlig överblick men också proppmättnad.

Med dessa tvetydiga förbehåll: det här är veterligen den enda bok av Jean d'Ormesson (1925–2017) som översatts till svenska (Gud till behag på Coeckelberghs förlag 1979). Här har han alltså aldrig slagit igenom men i Frankrike är han en fixstjärna, av Instagram att döma populärt uppskattad för att ha levererat smöriga livsvisdomar i tv (typ "tack livet för rosorna och törnarna"). Han var länge ansiktet utåt för Franska akademien och bokomslaget stoltserar på franskt vis med ett litet "de l'Académie française" efter hans namn (tänk om det stod så på Per Wästbergs böcker!).

Han var också adelsman av gammal ätt och därav ämnet för romanen. Jag avstår från att spekulera i hur nära den lägger sig det självupplevda, men konstaterar att dess anonyma berättare är född 1904, alltså en knapp generation innan författaren, enligt det utvikbara släktträdet. Överst på detta tronar den halvt mytiska anfadern Éléazar, född på 1000-talet. Bokens första kapitel gör ett svep över generationerna fram till revolutionen, för att sedan uppehålla sig vid artonhundratalet. Här träder romanens centralfigur in i historien: berättarens farfar, född 1856. Död 1951. Med honom som återkommande fästpunkt skildras hundra års samhällsomvälvningar, krig och världspolitik, men framför allt den successiva förvandling av människornas livssätt och självuppfattning som leder till (post)moderniteten och familjens slutliga upplösning.

Specifikt den här adelsfamiljens alltså (ej namngiven). Den är den verkliga huvudpersonen. De flesta verb böjs i första person plural och imperfekt: vi gjorde, vi tyckte, vi behövde... Med fullständig självklarhet kan berättaren säga att "vi ansåg" det eller det om något som ägde rum under Ludvig XIV. Familjen är en monolit. Den är vad den alltid har varit, precis som allting är vad det är – det är kärnan av den sanning de lever efter. Allting utanför familjen är mindre väsentligt, nästan overkligt, och kan bara ha som syfte att tjäna tingens eviga ordning. Förtjänst och skicklighet, nyfikenhet och kunskap är fientliga ting som rör sig i förbjudna marker. Pengar likaså: man köper inte, man säljer inte, man har. Man tror inte på nationen – men på kungen, som familjens garant. Man tror på Gud, för Gud har alltid tjänat släkten väl. Förhållandet till Gud liknar mer de antika religionernas ömsesidiga utnyttjande än from underkastelse. Är det inte underbart formulerat (min övers.):

Sanningen hade inget att göra med vad observationer, erfarenhet, vetenskapliga instrument eller dialog kunde frambringa. [...] För oss var sanningen historien, så som Gud skulle ha gjort den – med vår hjälp, naturligtvis – om inte människorna i sin förvirring hade ägnat sin tid åt att störa och irritera honom.

Det förflutna är allt, nuets uppgift är att införlivas i det förflutna, framtiden finns inte. I ett av romanens mer målande partier beskrivs urmakarens veckovisa besök hos familjen för att dra upp deras många klockor. Berättaren, som pojke, följer fascinerad efter och ser på hur hantverkaren "inom sin blygsamma domän återställde den ordning som önskades av Gud, av min farfar och av honom själv". Det är en till hälften moralisk, till hälften estetisk njutning: tidens gång som ett dekorativt faktum och absolut inte orsak till utveckling. Man följer traditionerna och föredrar "svar utan frågor" framför "frågor utan svar". Individen måste inrätta sig under kollektivet, eller kan egentligen inget annat, lika lite som ett finger eller en tå kan frigöra sig från kroppen. Men eftersom familjen är evig gör det också individerna odödliga. Ja, det är först när man förpassats till det förflutna som man verkligen börjar existera.

I det sammanhanget kan man förstå familjens inställning till Dreyfusaffären (min dåliga övers. – och lägg märke till att detta är något decennium innan berättarens födelse!):

Att vi kom att eldigt försvara den förväntade sidan när Dreyfusaffären slet landet itu berodde inte alls (som vissa ytligt tänkande människor felaktigt vill tro) på rabiat antisemitism, utan på att vi ville försvara armén. Nu råkade det vara en jude som utgjorde hotet mot den. Vad kunde vi göra åt det? Vi påstod inte ens att han faktiskt var skyldig. Det visste vi ingenting om. I våra ögon handlade inte affären om skuld eller oskuld. Vi ansåg helt enkelt att individen måste låta sig utplånas av samhället. Det var ju tråkigt. Det återstod endast två ännu intakta hierarkier i Frankrike: kyrkan och armén, och en obemärkt kapten framhärdade utan öra för förnuft i att rasera den stadigaste av våra traditionella institutioner, med den löjliga ursäkten att han var oskyldig.

Beskrivningen av den här livsformen är bokens stora förtjänst. Den är inte koncentrerad endast till de tidiga kapitlen, utan fortsätter när historien löper framåt. Men den tunnas ut. Det som händer är det som måste hända: en farbror gifter sig med en nyrik borgardotter, som dock kommer att accepteras av familjen. Det har trots allt gått ett sekel sedan 1789 och man har just börjat vänja sig vid borgerskapets uppgång. Detsamma med liberalismen, som från att ha varit fienden blir något att motvilligt klamra sig fast vid för att stävja än värre idéer. Familjen sitter kvar i sitt slott medan världen vidgas omkring dem; för en presumtiv köksa eller trädgårdsmästare är nu Plessis-lez-Vaudreuil, som slottet heter, bara en arbetsgivare bland många och sällan den mest lockande. Även familjens yngsta dras till äventyret, ser sig om i världen. En blir fascist, en blir kommunist eller kanske frireligiös, en blir så småningom filmstjärna. Känslan av vi försvagas och blir alltmer teoretisk. Historien förvandlas sakta från sanning till rosig nostalgi och retorik och blir en snart omöjligt tung börda att släpa på. Men de släpar på den. Familjen ser ut att mosas under dess tyngd snarare än slitas isär av tidens gång, men dödsstöten kommer när man tvingas sälja det vanskötta slottet. Kollektivets garant har upphört och släktens medlemmar får leva bäst de kan i det nya samhälle där endast individerna finns. Och det är bara den äldsta generationen som gör det med kluvna känslor.

Det är historien om en ynkedom som gärna basunerar ut sin storhet. Det traditionella livet är slutet, trångt, okunnigt och statiskt och de anpassningar som tiden tvingar fram sker motvilligt med hundra års eftersläpning. Eftersom allt är givet av Gud i evighet är de blinda för sina materiella privilegier. Och eftersom evigheten faktiskt inte kan stå emot tidens gång lever de i ständig självförnekelse. Intellektuellt är det omöjligt att tycka synd om adelsfamiljen som först på 1900-talet drabbas av att allt fast och beständigt förflyktigas, och med bibehållet välstånd, när samma fast värre skedde för vanligt folk minst ett århundrade dessförinnan.

Men man måste läsa boken som en idéroman. Mot en gammal tid som blickar bakåt och förnekar framtiden ställs en ny tid som ilar framåt och föraktar sitt förflutna. Farfadern står och vajar som ett sjögräs däremellan i nittiofem år. Trots det enorma persongalleriet och en handling som spänner över sekler är Au plaisir de Dieu ingen episk släktkrönika à la Buddenbrooks eller ironiskt drypande förfallssaga som Leoparden; här finns knappast några miljöbeskrivningar och personporträtten begränsar sig till deras signifikativa handlingar och uttalanden. Anekdotiska händelser illustrerar idéer och skiftningar i tidsandan, men dras ut av berättaren som hela tiden lyfter blicken upp till de längre och mer abstrakta perspektiven. Och han gör det bra, är aldrig banal eller ointressant. Men effekten blir samtidigt att människorna aldrig blir riktigt levande och att inte heller deras levnadssätt blir kännbart gestaltat eftersom de praktiska detaljerna saknas – avsnittet om urmakaren är ett undantag. Bröderna Claude, Philippe och Pierre representerar var sin politisk strömning under mellankrigstiden och sista kapitlet om 68-revolutionären Alain är skrivet alltför nära händelserna för att behålla sin relevans. De långa, smått träiga avsnitten om de Gaulle ska det kanske en fransman till för att uppskatta. Ska man skriva stiliserat, vilket är berättarens uttryckliga avsikt, så måste man nog suggerera fram lite kött och märg för att ha något att abstrahera bort. Annars blir det mänskliga i berättelsen inte mycket mer än utfyllnad.

Ungefär så kan jag sammanfatta vad jag läst. Jag uppskattar boken och tror inte att jag läst en historisk roman med ett så tydligt kollektivt subjekt förut.