Det här var min femte Woolf, för av henne har jag tidigare läst Mrs Dalloway, Mot fyren, Åren och Jacobs rum (i den ordningen). Sistnämnda gick mig till stora delar förbi men de övriga har jag tyckt mycket om.
Orlando sticker ut i mängden. Den handlar som bekant om Orlando, som i början av boken är en adelspojke på drottning Elisabets tid men som under berättelsens gång genomreser över tre hundra år av engelskt samhälle och kulturliv, som både man och kvinna. Det är en självständig person som glider in och ur umgänget med allehanda verkliga och overkliga människor utan att någonsin sluta vara huvudpersonen i sitt eget liv. I det långa tidsperspektivet blir äran och berömmelsen hos de stora poeter hon känt något rätt löjligt, men konsten består. Genom alla århundraden bär hon/han runt på en och samma dikt intill bröstet. Könsbytet ger såklart en klar blick för hur män och kvinnor stängs inne i sina roller och inte heller Orlando är immun mot samhällets tryck. Domen mot det viktorianska artonhundratalet är hård. Dessförinnan har Orlando kunnat förhålla sig lekfullt till förväntningarna på sitt kön, men blir nu tvungen att gifta sig och bli den kvinna hon ses som.
Som för att understryka det galna i premissen är stilen uppsluppen och
nyckfull, med en självmedveten berättare som ömsom tjuvhåller på viktiga
uppgifter, ömsom brer ut sig i fantasifulla sidospår med sirligt
broderade detaljer. Man får hålla tungan rätt i mun för att hänga med
när formuleringsglädjen sväller till, men hon skriver ju så fantastiskt,
och översättningen – så vitt jag vet den enda, av Margareta Ekström –
är toppen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar