Alberte och friheten (Cora Sandel, 1931)

Här är då del två i Alberte-trilogin, som inleddes med Alberte och Jakob.  Alberte har flytt den instängda småstaden och kommit till Paris.  Uppbrottet från familjen berättas i fragmentariska återblickar, enstaka glimtar bara.  Hon har nu redan bott sju år i Paris, förment för att studera franska men i praktiken driver hon bara runt, bor i vindskyffen, försörjer sig på pantlån eller lyckas sälja en artikel till en tidning ibland.

Hon har bytt en utsatthet mot en annan – i norr var isolationen och den kvävande borgerligheten, nu lider hon istället av brist på pengar och skyddsnät.  Som kvinna måste hon alltid vara på sin vakt, mot främmande män men framför allt mot de som står henne nära och kan utnyttja hennes svaghet.  Den fri- och självständighet hon erövrat är ständigt ifrågasatt och även i Paris verkar alla krafter mot giftermål och underordning.  Utvägen är tystnad, motsträvighet och dagdriveri, för alternativet är att fastna i det hon rymt från.  Det slutar dock inte helt entydigt och jag förväntar mig någon form av lösning i tredje delen.

Det är bra, men det var lättare att tycka om den förra boken, kanske för att dramaturgin var tydligare: en ung kvinnas kamp för att slå sig loss.  Det är på många sätt samma kamp här, men riktningen är diffus och sökande.  Men det är ju livet.  Den största boven är nog att håglöst strosande i ett solgassande bohem-Paris är en romanbakgrund som kan bli rätt tröttsam efter ett tag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar