Min stora omläsning av Göran Schildt gick i stå efter Upptäcktsfärd i Sverige för snart tre år sedan. Förvisso har jag haft mycket annat att läsa men det var också det faktum att just föreliggande essäsamling stod (kronologiskt) på tur som kom hela projektet att rinna ut i sanden. Jag mindes den här som osedvanligt torr och abstrus. Men så hade jag också rätt dåliga förkunskaper vid första läsningen. Nu har jag äntligen gett boken en andra chans och får konstatera att ja, den är rätt så torr. Men för den som är intresserad av Göran Schildt som inte bara reseberättare utan som tänkare – och det är jag, ofrivilligt, för ju mer jag läser honom och tänker på honom, desto mer känner jag att vi två är andligt släkt – är det en oundgänglig bok.
Boken består av trettio essäer skrivna under ett tjugotal år plus några nyskrivna sammanfattningar. De är rangerade under tre huvudrubriker: "Hemland", "Jaget och rollerna" samt "Myten om konsten". Den första avdelningen är den mest självbiografiska. Men läsare som föredrar anekdoter från en borgerlig barndom i Borgå och minnen av finska vinterkriget kan stanna på sidan 50, för avsnittets huvudärende är att beskriva (hylla) några landsmän som genom personlig bekantskap präglat författarens tänkande: Elmer Diktonius, Alvar Aalto, filosofen Eino Kaila och författaren Runar Schildt, Görans far. Den andra avdelningen går vidare till en rad viktiga författarskap: Dante, Flaubert, Ionesco, Gide, Valéry... (leta inte efter en kvinna). Den tredje och sista lyfter blicken mot mer abstrakt konstteori och konstens historieskrivning.
Men – och det missade jag nog första gången jag läste boken – det egentliga ämnet för alla texterna är Göran Schildts världsbild. Eller livssyn, för att använda hans ord. Den är på samma gång en konstsyn. Gång på gång opponerar han sig mot dem som vill göra åtskillnad mellan konst och liv. I spetsen för dessa står Yrjö Hirn, ett väl okänt namn idag, men på sin tid och i Finland den främste förespråkaren för en viss estetisk teori som (nu har jag bara Schildts version) reducerar konsten till något vackert att se på. Men konsten ska levas! Schildts ideal är de antika grekernas konst, som var ett uttryck för det praktiskt levda livet. Han påminner gång på gång om att själva begreppet konst, som någonting skilt från annan mänsklig verksamhet, är en uppfinning av romantiken. Först i början av artonhundratalet kom konstnärerna på tanken att betrakta sig själva som punkter på en tidslinje och började skapa för museet istället för konkreta syften. Denna "intresselöshet" har sedan projicerats bakåt på äldre epoker, under vilka dock konsten ännu var vad den borde vara: något som ingriper i världen, inte beskriver den – något som ägnar sig åt "konstruktion och uppfinning i stället för åt återgivande och upptäckt". Konstens utveckling har kommit att betraktas som en serie "modestilar, uttryck för allmänna idéer som de snarare illustrerar än förverkligar". Det här är en huvudsakligen negativ kritik. De spridda motexemplen är mest antika eller äldre, men även en Cézanne nämns, och inte minst vännen Alvar Aalto.
Göran Schildts konstsyn är en del av en större kritik av moderniteten. "Vad är konsten?" är den ena stora frågan; den andra är vad han lite storvulet och med egen kursivering kallar personlighetsproblemet. Därmed avser han framför allt frågan om huruvida individen har en enhetlig och konsekvent personlighet – om jag är något som går att en gång för alla ringa in. Svaret är förstås nej. Alla försök att definiera sin personlighet, för sig själv eller för eftervärlden, avslöjar sig som konstruktioner. Dante, Goethe, Flaubert m fl illustrerar detta med- eller omedvetet. Göran Schildts favoritförfattare är alla sådana som gett upp jakten på människans enda sanna kärna, och istället insett att vi måste göra val: vi måste välja våra mångfaldiga jag, hitta olika subjektiva positioner för olika tillfällen. Åter skallar grekernas tro "att människan av egen kraft kan höja sig till ett slags gudomlig livsnivå, att vi kan leva, skapa, njuta och även lida på ett ädelt och harmoniskt sätt" – förutsatt att vi inte förlorar oss i introspektion:
Likt ett nyfiket barn med älsklingsdockan i famnen har västerlänningen under de senaste seklerna klätt av och plockat sönder människan för att inte låta lura sig, för att finna hemligheten innanför tyget. Till slut upptäckte hon att dockan bestod av idel trivialt material och att det var helheten som var någonting värd.
Den som inte själv bidrar till sin sönderdelning får den gratis av samhället. Den moderna idealmänniskan är en "maximalt disponibel varelse" (intressant ordval), redo att på varje livsområde välja mellan ett standardiserat urval yrken, intressen och fritidssysselsättningar. Vi förmås att glömma att det som gör människan till en individ inte är hennes möjligheter, utan "komplikationerna och engagemangen". Vi måste leva medvetet. Du mußt dein Leben ändern. Schildt ser Apollons torso framför sig men nog hör man där också en mer samtida existentialism. Tillbaka till konsten: för den platta standardmänniskan är det naturligt och bekvämt att konsten "ter sig som en finare underhållning, kunskapen utmynnar i frågesport och livet blir ett dramatiskt spektakel", medan man tills nyligen förstod att "konsten förmedlade kunskap, vilken i sin tur praktiskt omsattes i livet". Han karaktäriserar moderniteten på liknande vis även i reseskildringarna, inte minst i Upptäcktsfärd i Sverige. Sedan dess har det fyrkantiga folkhemmet gett vika för lömskare människofientlighet. Byråkraterna har blivit kapitalister och deras formulär har gömt sig bakom tingeltangel som lurar oss att vi alla är unikum. Jag vet inte om det gör hans kritik mer eller mindre relevant, men den får en viss nostalgisk bismak.
Verkar allt detta lite högtflygande? Det är det också. Schildt anför fler exempel än jag gjort, men bara punktvis. Han föredrar att sväva på den höjd som ämnet förtjänar. Det är nog en högborgerlig instinkt (som han övervinner i sina mer populärt riktade reseböcker), nära besläktad med självbilden som konträr sanningssägare, eller som han säger: "spelfördärvare och obekväm förnekare av allmänt accepterade konventioner" – "fröet till en livslång moralisk konflikt". Det är rent pittoreskt att kunna tala om sig själv med sådan förnäm behärskning och självhögtidlighet på samma gång. För att vurma för det praktiska livet är han underligt (underbart) fastlåst i sin koketta idévärld, och det är kanske den främsta anledningen till att jag aldrig slutar fascineras av honom. Det är delvis mitt eget predikament, och att läsa Göran Schildt är en tröst.
När jag nyligen läste Erik Andersson försökte jag dra några lärdomar om essäkonsten. Även dessa texter kallas essäer. Men jag har mindre lust att lära av Göran Schildts essäistik. Den är tuktad ner till minsta expressivt tankstreck, om det så är av instinkt, vana eller inpiskad disciplin. Givetvis bildad på en nivå man bara kan drömma om själv, men stilen förmedlar inte nyfikenhet och förundran utan respekt mot ämnet. När han blir som mest personlig verkar han åkalla Augustinus mer än Strindberg. Jag tror mig också se påverkan från nära vännen Georg Henrik von Wright, Wittgensteins efterträdare i Cambridge och Skandinaviens kanske främste uttolkare av den logiska positivismen. Schildt må pynta med eleganta formuleringar, men hans argumentation är i grunden logisk och stringent. Genom allt lyser en vilja att klart reda ut och förklara. Hos Erik Andersson uppskattade jag oviljan att göra explicita kopplingar; Schildts essä om Gide och Rilke är en enda lång parad av paralleller. Den slutsats som följer är säkert korrekt, men höjer sig texten till "ett slags gudomlig livsnivå"? Säkert tänker han inte på dessa texter som konst, och inte liv heller. De bara handlar om det.
Och i slutändan känner jag mer än någonsin att jag aldrig kommer att komma ifrån denna Göran Schildt.
