Grekisk lyrik (Emil Zilliacus, 1911)

Vad ska jag göra, jag har köpt på mig en massa Zilliacus. Den här boken (som jag läst i sannolikt reviderad upplaga från 1945) presenterar några av de viktigaste lyriska poeterna: Archilochos, Tyrtaios, Theognis, Alkaios, Sapfo och Anakreon – samt, på slutet och lite oegentligt, gravepigram. Urvalet verkar helt subjektivt och boken är inte upplagd som en diktantologi, utan som en essäsamling med insprängda citat av hela och delar av dikter. En och annan parafras också.

Den lyriska genren florerade strax innan den klassiska epoken i strikt mening, på 600- och 500-talen. Archilochos är den tidigaste vi har något av. Med honom har vi också "världslitteraturens första rent subjektiva skald", som till skillnad från de homeriska sagorna eller Hesiodos allmängiltiga visdomar söker "det rätta och träffande ordet, det konkreta och åskådliggörande uttrycket" för en personlig känsla och erfarenhet. Här föds alltså det vi än idag tar för givet när vi tänker spontant på poesi. Archilochos friska och fräcka små stycken står i skarp kontrast till Tyrtaios, här sammanförd med Theognis i kapitlet "Elegi". Spartanen Tyrtaios skrev om krigaredygd; Theognis lika tunga moraliserande täcker fler ämnen, men knappast den simpla lyckan. Som motsats till honom nämns Solon, som står för "det ljusa, rena och upphöjda i det hellenska lynnet".

Med dessa nedslag tycks Zilliacus vilja ringa in den grekiska livssynen i dess olika aspekter och skepnader, och lyckas ganska väl. Svårare får han det med lesbierna. Nå, Alkaios går väl an, som representant för natursinne och "sydlänningens heta vinglädje". Angående Sapfo däremot ser han sig nödgad att ägna halva det långa kapitlet åt att vederlägga två envisa rykten: att hon skulle ha dött genom att kasta sig från en klippa (varken den ena eller den andra klippan, faktiskt), och att hon vore lesbisk, i modern mening alltså. Alls icke var hon någon "karlavulen kvinnotyp, behäftad med de mindre tilldragande egenskaper som vi i dagligt tal sammanfatta under benämningarna blåstrumpa och emanciperad" – hon erbjuder tvärtom en "älsklig och mångsidig bild av sann kvinnlighet". Det älskliga och mångsidiga i hennes dikter illustrerar han förvisso med den äran, låt vara om det kvinnliga överbetonas. Att han verkligen beundrar fragment 96 kan ingen ta miste på.

Även rörande Anakreon går ett antal sidor åt till att undanröja ett missförstånd, nämligen att den antologi med dryckesvisor som sedan medeltiden gått under namnet anakreontisk vore äkta. Den är naturligtvis imitation och det har man egentligen alltid vetat. Sådana här snurriga exkurser är vanliga i äldre populärlitteratur om historiska ämnen. Det gör mig alltid lika perplex (och lite uttråkad). Gick gemene man runt med bestämda missuppfattningar om Sapfo och Anakreon? Varifrån då? Boken är ju i övrigt helt introducerande och förutsätter inte mer än den allmännaste kännedom om antiken. Visserligen kan han också slänga in en latinsk fras utan översättning. The past is a foreign country …

Om det skylls Zilliacus epok eller personlighet ska jag låta vara osagt, men hans bild av den grekiska antiken bär drag av idealisering (där det arkaiskt manliga står högst). Intrycket beror nog delvis på den rapsodiska, för att inte säga kåserande, dispositionen, som inte ger mycket utrymme åt längre resonemang. Fast även korta resonemang hade ju kunnat fånga kuriösa detaljer, och fästa sig mindre vid att Archilochos "i fullaste mått [ägde] rasens hela intellektuella rörlighet och smidighet". Det stämmer kanske i någon mening, men att påtala sådant blir i längden ganska pompöst och utstrålar varken nyfikenhet eller ödmjukhet – två egenskaper som min epok eller personlighet uppskattar hos en essäist.

Samtliga översättningar är metriskt korrekta och låter som Zilliacus gör: poetiskt lyhörda och ganska högtidliga. Kapitlet om gravepigrammen, ja – det är delvis identiskt med förordet till Grekiska epigram. Men längre och fylligare, så att dess främsta svaghet väl är att epigrammen själva är starkare.

Rebecca (Daphne du Maurier, 1938)

En brittisk klassiker som lär vara mycket klassisk där: filmatiserad flera gånger, framröstad till århundradets mest älskade och sådant. För att ringa in ryktet, vad kunde vara en svensk motsvarighet? Utvandrarna? Svårt att jämföra, för det här är en roman ur en mycket engelsk tradition, man får väl kalla den gotisk.

Berättaren, en ung, namnlös kvinna, är sällskapsdam åt en äldre amerikanska. Under en vistelse i Monte Carlo träffar hon och blir förälskad i den lätt gåtfulle medelålders mannen Maxim de Winter. De gifter sig plötsligt och flyttar hem till Manderley, hans gods i södra England. Där konfronteras den unga hustrun med makens förra fru – inte personligen, för Rebecca är död sedan ett år, men hennes minne kastar en lång och mörknande skugga över huset (med de omgivande rhododendronbuskarna, dammen, månskenet). Berättaren tassar runt mellan blindskär i en stämning av skuld och förtegenhet, en sorts gaslighting. Tjänstefolket antyder små detaljer som håller henne på tå, förutom den förskräckliga Mrs Danvers, som lurar henne att göra bort sig inför alla.

Jag läste någonstans att du Maurier beundrade Wilkie Collins. Rebecca är inte 1800-talsmässigt ordrik som The Moonstone, men visst ser man likheten. Efter inledningens miljöbeskrivningar konstrueras stämningen genom intrig. Till genren hör planteringar och lägliga sammanträffanden, liksom att handlingen i stort sett består av att huvudpersonen råkar tjuvlyssna på viktiga repliker och får syn på saker i olika rum. På det sättet frammanas ett mysterium som är först dunkelt och ganska spöklikt, sedan alltmer komplicerat, tills det är ready for takeoff och flyger iväg på egen hand de sista hundra sidorna. Då blir det kammardeckare – spännande sådan (vem genomskådar vem?), jag sträckläste!

Bra bok, men jag har svårt att motivera mig att gå på djupet i den här typen av romaner. Man läser för att man undrar hur det ska gå, och det som inte är handling är läckra effekter. Att hitta symbolik och uttolka figurernas personliga motiv är frestande på något plan, men känns lite som när man satt och grottade ner sig i texthäftet till sina favoritskivor. Ihåligt, när allt kommer kring? Nej, det är naturligtvis jag som har en lucka i själen just här, men gott så.

Au Bonheur des Dames (Émile Zola, 1883)

Det känns som jag läst flera Zola, men det är bara den lilla Thérèse Raquin. Desto mer har jag förstås insupit i andra hand, för det går ju liksom inte att runda honom i litteraturhistorien. Hans huvudverk är de tjugo volymerna Les Rougon-Macquart, varav detta är nr. 11. Svitens tema lär vara en släkts öden såsom determinerade av ett knippe på förhand givna karaktärsdrag – Thérèse Raquin gånger 20 – men åtminstone den här boken är helt läsbar fristående, och för övrigt så begeistrad av sitt eget ämne att något annat knappast märks.

Det fanns ju gott om stoff att gå igång på för den som ville skildra, eller som Zola närmast vetenskapligt inventera, tidens samhälle i romanform. Järnvägen knöt samman världen, Haussmann var igång med sin ombyggnad av Paris. En mäktig symbol för denna modernitet var de stora varuhus som grundats på 1850-talet och sedan bara vuxit. Colette Beckers förord i min upplaga från 1971 redogör fint för Zolas ingående studier av de verkliga Au Bon Marché och Le Louvre (ej att förväxla med museet) – drag för drag förebilder för hans fiktiva Au Bonheur des Dames.

Här beskrivs nydanande affärsmetoder: lockpriser, temaskyltningar, öppet köp, möblering som får kunderna att irra bland hyllorna – till och med ett läsrum och gratis buffé för att hålla dem kvar! Olika typer av shopparpsyken inkarneras. Vi får lära känna de anställdas villkor: tretton timmars arbete, inackorderade i vindsrum som de inte får besöka under dagtid, massavsked under lågsäsong. Vi får se hur småhandlarna i grannskapet hukar och går under i den växande kolossens skugga. För att göra roman av allt detta inför Zola en ung och kysk huvudperson: Denise.

Tjugo år gammal kommer hon från landsorten till huvudstan. I romanens första mening kliver hon av tåget från Cherbourg med sina två yngre bröder i vardera hand, och det första de får syn på är glittret, färgerna, de hundratals tygerna i Au Bonheur des Dames stora skyltfönster. De blir stående som i trans. Men det är till sin onkel de är på väg – deras far har dött och nu hoppas de på jobb i släktingens tygaffär. Den ligger på andra sidan gatan. Nu ägnas lika många sidor åt att beskriva vilket mörkt och dystert lopphål affären har blivit sedan varuhuset öppnade och började stjäla kunder. Monsieur Baudu avskyr varuhuset!

Det är svårt att inte le åt författarens rättframhet. Ämnet är alldeles för viktigt och fascinerande för att riskera att tappa bort läsaren i undertext. Och så fortsätter det. Denise får förstås jobb på varuhuset, vars olika aspekter åskådliggörs genom henne i fjorton kapitel som kunde vara avsnitt av en tv-såpa. Man erinrar sig Varuhuset (1987–89), fast den har jag inte sett, eller varför inte Rederiet: ett mikrokosmos där berättelsen smidigt kan röra sig mellan direktörsrum, butiksgolv, kassor, logi och personalkantin, med naturlig plats för drama i form av vänskap, kärleksaffärer, rivalitet mellan säljare och skvaller om kunder.

Att figurerna faktiskt blir riktiga, avrundade människor måste vara en bieffekt av skickligt romanhantverk. Den verkliga huvudpersonen är varuhuset, som återkommande liknas vid en maskin, arbetarna vid kugghjul. Men vilken fantastisk konstruktion, som bara växer och växer! Det tycks som en naturlag satts att verka så fort man slagit upp portarna: för varje år allt större omsättning, utbyggnader, hela kvarteret köps upp, reklamkataloger går ut i hela världen, kunderna blir som tokiga, det finns ingen hejd! Dagskassan dumpas i klirrande kontanter på chefens skrivbord. Om det finns en baksida av utvecklingen – att arbetare far illa av villkoren och att småhandlarna slås ut (och dör och körs i liktåg förbi varuhuset) – så är det inget mer med det. Ah, framtiden! För vissa går det ju bra också, Denise till exempel, som halkat in rätt i mekanismen och slutar som avdelningschef. Man spårar någon enstaka gång ett frö till tvivel: är inte maten väl dålig? Det inser snart chefen att man jobbar bättre välnärd. För övrigt verkar den där naturlagen se till att de anställda liksom trivs bättre och bättre, utan att tänka på kamp eller organisering.

Alla centralgestalter – Zola, Denise och varuhusets högste chef, Octave Mouret – är eniga om att ta parti för maskinen (i "instinktiv kärlek till logiken och livet", som det sägs om Denise). Det är på ett mer allegoriskt plan man kan hitta en motbild. Mouret har redan första dagen fått upp ögonen för Denise. Medan hon avancerar från tafatt assistent växer hans ömhet till kärlek och till brinnande passion – men förgäves! Hon, Mourets egen skapelse, nobbar hans inviter och avböjer hans anbud, och det sägs till och med att hon hellre flirtar med sin kollega Deloche, "den nedrigaste och klumpigaste av dem alla". Mouret får dras med sin gamla älskarinna Henriette, en representant för det föråldrade, tröga och ingrodda. Den unga, rena och djärva framtidsflickan trippar just utom räckhåll. När så försäljningen uppnått en miljon franc på en dag så känner Mouret bara tomhet. Kapitalismen är ett jagande efter vind …

Fast på sista sidan går hon med på att gifta sig. Är det lärdomen? Vinningen är en olydig älskarinna, man måste lova bort sin själ för att behålla henne? Det bäddar för en faustisk fortsättning på sagan. (Någon direkt fortsättning verkar Zola dock aldrig ha skrivit.)

Det är en häftig roman, barnslig på sina sätt, som en Balzac som inte förstår ironi. Zola har elden, han har skärpan och överblicken också, men han rör sig på ytplanet. Där behärskar han alla sina medel. Och det behöver väl inte sägas att det är en underbar tavla över 1860-talets Paris, eller ja ett hörn av det, fyllt av glimrande sidentyger med namn jag slutar slå upp efter ett tag. Det verkar för övrigt som att ungefär hälften av omsättningen är råa tyger, även om det också säljs konfektion. Och inget självplock i hyllorna, så inte konstigt att det går åt ett par tusen expediter!