Det smälter (Lize Spit, 2016)

På svenska 2022. Jag hade för mig den var tokhyllad, men hittar inte det nu. Kanske mer internationellt.

Eva växer upp i en belgisk bondby runt år 2000 i en dysfunktionell familj. Hennes bästa vänner Laurens och Pim är som pojkar är och har rangordnat traktens alla flickor med sifferbetyg. Sommaren innan högstadiet urartar deras lekar till övergrepp och Eva dras motvilligt med.

Varför är den vuxna Eva på väg tillbaka till byn med ett stort isblock i bakluckan? Vad är det för gåta den unga Eva ställer till pojkarnas oskyldiga offer? (Den som kan sin Bengt af Klintberg anar redan här lösningen.) Det är Eva själv som berättar och hon vet förstås svaren, men hon kan ju inte avslöja något förrän det är dags för upplösningen. Hon vet också till exempel hur Pims bror dog, men säger inget förrän på sidan 460.

Det är skillnad på mystik och hemlighetsmakeri. Mystik är om det finns en dunkel men logisk anledning till att information undanhålls. Om berättaren bara vägrar tala ur skägget skapas möjligen spänning men knappast engagemang. Det blir en netflixrulle med 5,9 på imdb. Och boken är filmiskt uppbyggd i tre korsklippta tidsplan, med tidstrogna miljöskildringar och välportionerad om än onödigt utdragen dramatik ("Tre signaler har nu gått fram i telefonen"). Huvudpersonen är en traumatiserad tjej med en plan. Mamman är alkis och systern har tvångssyndrom av någon anledning. Hör till genren? Mycket av det där med övergreppslekarna och isblockshämnden tänjer på trovärdigheten. Men det är ju bara en film, förlåt, roman...

Som uppväxtskildring då? Jag måste mäta det mot Johan Esperssons Djuriska från i fjol, som så mästerligt lever sig in i tolvåringars surrealistiska maktspel. Världens konturer är ännu förhandlingsbara på rätt absurda sätt i den åldern. Här är vi utlämnade till den vuxna Evas berättarröst, som tränger sig på barnens värld med sin stringens och sina ironier om bybornas inskränkthet. Det blir lätt att förstå och sympatisera rätt. Hu, vilken historia. Mer än godkänd om den vore 90 minuter med en skål chips.

(Återpublicerat från Instagram.)

Albatrossen på däcket (Kjell Espmark, 2008)

Min senaste lunchrumslektyr. Tjugofem essäer om litteratur: något allmänt om litteraturhistoria och diktarens predikament, en hel del specifikt om Clas Livijn, Heidenstam, Södergran med flera, och så ett par texter om Espmarks egen produktion. I den ordningen och, frestas jag tillägga, i fallande angelägenhetsgrad.

Här finns en intressant essä om nyckelromaner, där han allmännare diskuterar romanens förhållande till verkligheten (en "analog" "atommodell", inte en spegling). Tanken återkommer sedan. En text om litteraturhistoriens epokindelning är belysande. Espmark betonar gärna kontinuiteten under de tvära växlingarna. När han sedan försöker leda i bevis att Vilhelm Ekelunds användning av begreppet "scholaris" inspirerats av läsningen av Emerson, när han utreder Gunnar Ekelöfs term "skorr" och faktakollar Artur Lundkvists memoarer mot samtida brev – då blir det väl akademiskt för den som saknar förkunskap och specialintresse (båda krävs). Undantag är ett anfall mot Lars Gyllensten och en lustig minnesruna över E.N. Tigerstedt. De två avslutande texterna, där Espmark citerar ymnigt ur sina egna anteckningar för att underbygga påståenden om sin arbetsmetod och poetik, bör inte läsas av någon som inte dessförinnan gjort sig mer än bekant med författarens verk.

Stilen är klar, tanken vig och resonemangen åskådliga. Retoriken är slipad men saknar det mesta av spiritualitet. När han i ett tal i Svenska Akademien nämner "de pinsamheter som väntar framöver när våra ekonomer och ingenjörer av den nya skolan stampat av sig snön i Europas farstu" verkar metaforen både sökt och återfunnen på sin rätta plats. Boken ska nu återfå sin rätta plats i hyllan.

(Återpublicerat från Instagram.)

Stad i världen (Per Anders Fogelström, 1968)

Femte och sista boken, efterkrigstid. Ättlingarna till första bokens arbetare är nu direktörer, politiker, sekreterare, journalister, tryckerianställda. De kan resa utomlands, de flyttar till Vällingby. Men den frihet man erövrat passar inte alla: några blir odågor och skurkar, andra gör förvirrad ungdomsrevolt. Och några har blivit pensionärer.

Om de tre första böckerna utspelades med ena foten i framtiden är de två sista tillbakablickande. Emelie får leva till åttioåtta års ålder och det går ju knappast att lista alla omvälvningar hon hinner uppleva. Man får unna henne att summera sitt liv några gånger, och för femte gången få syn på den där broderade näsduken hon fick i gåfva af sin fader år 1878. Riktigt så nödvändigt är det kanske inte att var fyrtionde sida sammanfatta vad Allan och Daggan vid denna tidpunkt har för relation till Jenny och Erik och Irene. Inte heller att tvinga den annars intelligente Henning att grubbla sig fram till de mest grundläggande insikter om demokratins skörhet, internationell solidaritet och farorna med romantisering av våld.

Trots seriens alla brister – övertydlighet, ytlighet – är den ju en krönika över ett storslaget århundrade. Läser man böckerna i ett svep får man sig till livs ett ganska gnistrande panorama över skiftande gatumiljöer, levnadsstandarder, politiska värderingar och förväntningar på livet. Eller ska jag säga diorama, för det är alltid lite på låtsas, även om Per Albin Hansson står och ryter i bakgrunden. En desarmerad verklighet. Man rycks med av mänskligt drama ibland – fast vad har Elisabet och Eriks otrohetsaffär med något att göra, när allt kommer omkring? De episoder som sätter fingret på något historiskt viktigt är å andra sidan mer pedagogiska än inkännande.

Nåja. Jag sa gullig i ett tidigare inlägg, jag sa ungdomsbok. Jag står fast därvid.

(Återpublicerat från Instagram.)

I en förvandlad stad (Per Anders Fogelström, 1966)

Fjärde boken, mellankrigstid och krig. Emelie är fortfarande allas snälla farmor, men börjar släppa taget när barnbarn och barnbarnsbarn blir allt fler och sprider ut sig. Inte bara geografiskt i den växande staden, utan också i livsstil: nu finns flera vägar än kroppsarbetet, de unga blir kanslister, studenter, egenföretagare... Främmande för Emelie. Och nya sorters drömmar, karriärer och misslyckanden att berätta om.

Kanske just därför möts vi nu av några komplexa personligheter! Den unga kvinnan Elisabet begär mycket av medmänniskorna, hon vill dem väl men dömer hårt. Övertygade kommunisten Erik kryper till korset och blir sosse och hans översittardrag verkar mjukna med åren – men visar sig plötsligt kapabel att iscensätta en elak hämnd. Fyllot David är faktiskt oförbätterlig men skildras ändå med sympati. Sådana människor har tidigare bara stökat om i periferin.

Men berättandet späs ut över några rollfigurer för mycket, och tiden går fort, så med undantag av ovan nämnda hinner de knappt introduceras innan de blir ännu ett exempel på hur ungdomens livlighet stagnerar och blir bekväm. Det är fortfarande Fogelströms favoritrecept på människokännedom, och även Elisabet får efter en obehaglig erfarenhet reflektera sig till slutsatsen att livet består av "glädje och sorg". Menige Henning (döpt efter han i första boken) hör om Auschwitz och måste bara ställa sig några moraliska funderare om "hur omänsklig en mänsklig varelse kunde bli. Vilken människa som helst? Jag själv? Eller bara en nazist, en tysk?". Det är inte stor filosofi.

Återstår att se hur han avslutar allt i femte boken. Där blir ju historien mindre historisk, ja redan den här boken utspelar sig ju under författarens livstid. Kanske också en orsak till de mer levande personligheterna?

(Återpublicerat från Instagram.)

Minns du den stad (Per Anders Fogelström, 1964)

Tredje boken, 1900–1925. Arbetarnas kamp har vuxit från individuella aktioner till partipolitik. Man förbereder sig för och genomlever en storstrejk, och hur ska Emelie ställa sig i konflikten, som ju tack vare sin flit blivit föreståndarinna på tvålfabriken? Det rivs och byggs, det blir krig och nödår, men hur man än oroar sig blir allting ändå liksom bättre med tiden. Man får bilar, film och radio och uppväxtårens fattigdom verkar så fjärran.

Jag försöker förstå vad böckerna vill vara, för jag tror att de lyckas bra med det. Berättelsen om strejken, som upptar en stor del av den här volymen, är ett stycke levande populärhistoria jämförbar med, säg, Magnus Västerbros bok om svälten för några år sedan. Kanske mindre noga med teknikaliteterna, även om det diskuteras en del taktiska överväganden och annat. Böckerna saknar dramaturgi förutom den som bjuds av tidens gång, och det är väl på sitt sätt realistiskt. Man styrs av tiden mer än vad man formar den.

Men det är otroligt vad det blaskar av snusförnuft! Ingen tänker någonsin en radikalare, vassare eller elakare tanke än "å ena sidan... fast å andra sidan...". Om någon är strejkivrare blir han upprörd när strejken utlyses stadgevidrigt (och får rätt), Augusts fru är inte minsta svartsjuk på hans gamla älskarinna; den enda som dras till fel sällskap blir slummens pålitligaste person. Emelies chef är ovanligt human och förstående för arbetarnas krav, och hon själv kan inte helt välja sida. Varför? Här finns ju chansen att illustrera epokens huvudkonflikt? Besväras Fogelström av att störa verkligheten med sin fiktion, är han, liksom den unge kommunisten Gunnar, "rädd för att verka dum och påträngande"? Den stora, våldsamma historien löper självgående i bakgrunden.

Kvinnlig rösträtt nämns med ett (1) ord på sidan 240. Kvinnornas solidaritet och framåtanda handlar om omsorg, och Emelie som vid det här laget tagit hand om oräkneliga brorsbarn och väninnor är omsorgen personifierad. Men det är ändå märkligt. Boken slutar med att alla försonas utan att egentligen ha varit osams.

(Återpublicerat från Instagram.)

Barn av sin stad (Per Anders Fogelström, 1962)

Andra boken. Har jag missat att det här är ungdomsböcker? Kommer allt på provet? August Palm, Katarinahissen, rusdrycksmonopol, spårvagnslinjer, tågordningen i 1890 års första maj-demonstration... Mot denna kuliss av realia utspelar sig en fiktiv berättelse om några människor. Nu är förstås även människornas förändrade vanor och tänkesätt en viktig kunskap om historien, och för att inte detta ska verka obskyrt får vi klart och tydligt veta vad Emelie, August, Johan, Olof, Bärta och de andra "tyckte" och "tänkte" för yrvakna tankar om allt från rösträtt och solidaritet till reformkorsetter och velocipeder. Se bild 2 och räck upp handen om du känner igen konstverket Olof beskriver.

I första boken kom Henning från ingenstans och Stockholm låg öppet inför hans blåa ögon. Andra generationen lever i föräldrarnas skugga, i en stad som redan är deras. Fogelström leker med ett dockskåp och berättar små historier om figurerna. Det fina med det är att det är ganska gulligt. Berättelsen är trygg och beskedlig. Kärleksmöten och dilemman på jobbet. Allt stök och krångel rätas ut av tiden som käckt tuffar på, och när allt kommer omkring är mänskorna med på tåget och sneglar nyfiket framåt på hus som ska byggas, föreningar som ska bildas, löften som ska infrias...

Hennings barn har gått olika vägar. August blev ju adopterad av en direktör och får nu ärva firman; han är lite av en klassförrädare. Yngsta barnet Olof har målartalang och flyttar in i ett konstnärskollektiv. Han är den första som reser sig ur arbetarklassens andliga dy; materiellt är läget ungefär som förr, men tidsandan drar med sig mod och frihet. Mest huvudperson är Emelie. Hon får ta hand om syskonen när modern dör, och liksom sin far i första boken är hon rakt igenom hederlig. Hon är offervillig och tacksam mot överheten. Ska det här bli ett tema? Palm och Branting och pappdockorna till fiktiva fackledare ser till det där med framsteget, vi vardagsmänniskor gör bäst i att bara leva...

(Återpublicerat från Instagram.)

Mina drömmars stad (Per Anders Fogelström, 1960)

Den första av Stadseriens fem böcker skildrar åren 1860–1880. Henning Nilsson vandrar som fjortonåring in i Stockholm, utan förflutet men full av hopp och arbetsvilja. Han blir inhyst hos en ganska eländig familj och lever av påhugg från säsong till säsong. Flickor intresserar honom fastän han är blyg, tills han träffar sin Lotten och bildar familj, de hyr ett hus på Åsöberget ihop med vännen Tummen och hans fru. Det fasta jobbet i hamnen sliter ut honom medan Lotten håller prydligt hemma.

Det är historisk dramatisering. Jag hör Hans Villius röst läsa kapitelinledningarna. Tjugo år på 290 sidor går förstås undan och när epoken är huvudperson är det naturligt att människorna blir schablonartade – detta sagt endast som genrebeskrivning! Även schabloner kan fyllas med liv. Det är gripande scener när Henning träffar kärleken, när Lotten oroar sig för barnen, när äldste sonen får följa med fint folk på sommarnöje. Kvinnorna utnyttjas rent vidrigt redan från tolvårsåldern. Till det mer skolboksaktigt skildrade hör Tummens agiterande för socialism. Arbetsförhållandena och de osäkra anställningarna är en ständig oro även för Henning, men det konkreta arbetet beskrivs summariskt. Vilka mödorna må vara är de för honom snarare en hederssak än anledning till revolt.

Arbetare skiljer sig från både herrskap och trasproletärer. Man är inte som patron, dock inte heller som stackarna i loppskjulen. Men till och med bland arbetare sticker Henning ut som ovanligt ihärdig och rättskaffens, och hans fru är ovanligt noga med uppfostran och hushåll. Det slår aldrig över i mani, som för Kristina Sandbergs Maj, utan mera idealisering. Arbetarflickan Annika som gift sig fint och själlöst ser mycket riktigt med avund på Henning och Lottens lyckliga fattigdom. Men låt så vara! Fogelströms berättarvilja övertrumfar mina försök till invändningar.

(Återpublicerat från Instagram.)

Vi ses vid världens ände (Miek Zwamborn, 2013)

En rätt så fantastisk bok. Jens är spårlöst försvunnen efter en vandringstur i schweiziska alperna. Hans trogna vandringskamrat ger sig ut på en odyssé kors och tvärs genom Tyskland, Frankrike och England, lika mycket för att distrahera sig själv från oron som för att hitta den saknade. Hon söker upp platser som intresserat honom, naturhistoriska museer, sjöar, berg. Ett slumpartat möte leder henne till en dinosauriepark, eller till en gammal dam som kan berätta om när farfars farfar bodde vid ett slukhål. Men mest av allt fängslar henne Albert Heim (1849–1937), banbrytande geolog, konstruktör av bergsmodeller, ballongfarare med mera.

Forskningen om Heim tar snart överhanden och blir till biografiska sammandrag och fantiserade scener från föreläsningar, vetenskapliga utflykter och familjeliv om vartannat. Det är en trösterik miniatyr av ett liv levt för kärleken till kunskapen. Heim blir en spegel av den Jens hon förlorat, men ännu mer en påminnelse om att det finns något större att vända blicken mot. "Världen är geologi", låter hon Heim säga till sina studenter. Det kallar jag fast mark att stå på!

Saknaden ligger där som ett ackord men träder aldrig i förgrunden, för det finns alltid någon spännande bergart eller mystiskt gammalt vykort att intressera sig för. Och världen öppnar sig för den som är nyfiken. Alla främlingar hon möter på museer, tåg och campingplatser är vänliga och hjälpsamma. Så genomsympatiskt! Om det här är autofiktion så är det den minst självupptagna jag läst, ja raka motsatsen.

Allt rikt illustrerat med svartvita foton på stenar, folk och annat ur texten. Lite som Sebald tror jag (har bara bläddrat lite i honom), inga jämförelser i övrigt.

(Återpublicerat från Instagram.)