Inte bara för nöjes skull (W. Somerset Maugham, utg. 1967)

Jag hjälpte i våras till att rensa ut en farmors lägenhet och ville prompt få med mig något ur bokhyllan.  Där fanns inte så mycket spännande, men namnet W. Somerset Maugham hade jag hört förut utan att veta något särskilt om honom.  Jag plockade romanen Månen och silverslanten och Inte bara för nöjes skull, en novellsamling utgiven 1967 av bokklubben Svalan, som också stått för urvalet.

Månen och silverslanten läste jag först.  Det är en fiktiv skildring av konstnären Paul Gauguins liv, här kallad Charles Strickland, som lämnar Europa bakom sig och drar till Tahiti.  Det är en potentiellt intressant historia som emellertid inte görs särskilt mycket av.  Maugham är så upptagen av sin huvudperson att bifigurerna blir anonyma, samtidigt som denne geniale konstnär görs så mystisk och undflyende att man aldrig får (lust att) lära känna honom.  Den historia som berättas är också alltför enkel för det långsamma tempot.  Stilen är proper, gemytlig och klädsamt ironisk, vilket delvis räddar romanen.

Inte bara för nöjes skull är en aningen ojämn blandning noveller, vars titlar jag kanske till någons glädje här redovisar: "Honolulu", "Lunchen", "Sken och verklighet", "Mackintosh", "Vad en ung man bör veta", "En droppe främmande blod", "Tre korpulenta damer i Antibes", "Turturduvans röst", "P. & O.".  Novellerna är grovt räknat av två sorter.  Den ena är komiska bagateller som gärna förlitar sig på ganska billiga effekter och konstrastverkan mellan normala och burdusa människor: kvinnan i "Lunchen" som låter sig bjudas på dyra maträtter på huvudpersonens bekostnad, den överdrivet egocentriska primadonnan i "Turturduvans röst".  Det är ganska roligt ibland.

Den andra sorten liknar mera Månen och silverslanten, fastän i kortare format, och det är enbart av godo.  Här skildras brittiska män på exotiska platser bland ociviliserade infödingar och samlivet mellan dessa två ger berättelsen liv.  "Mackintosh" sticker ut som den längsta i hela samlingen och är kanske den bästa.  Den handlar om en ilsken kolonialförvaltare på en söderhavsö som styr med list och knuten näve över sina underlydande vildar.  Karaktärsteckningen räcker gott för att bära upp novellen och den överraskar med att mynna ut i en subtil nyansering av förhållandet mellan makt och undersåtar.  "En droppe främmande blod" utspelar sig i brittiska Malaysias avkrokar och handlar om en man som råkar riskera sin kollegas liv.  Hans dåliga samvete över detta förvärras ytterligare av rädslan att bli påkommen som den fjärdedels malaj han är – hur skulle man då inte tolka hans handlande.  Både psykologi och en fängslande miljö.

Maughams prosa är torr, ordentlig och väldigt brittisk.  Inte fantastisk, men trivsam, och jag är glad att jag gav novellerna en chans efter den ganska tråkiga romanen (som kanske hade blivit en utmärkt novell om den kortats ner till en tiondel).  W. Somerset Maugham ska ha sagt sig stå "i första ledet av andra rangens författare" – det är en så sympatisk självbild att jag får lust att tycka om honom bara därför.