När skruven dras åt (Henry James, 1898)

Jag plockade på mig den här vid en utrensning av böcker på jobbet för något halvår sedan.  Det är alltså en nyöversättning (av Ola Klingberg från 2010) av skräckberättelsen som också gått under namnet Skruvens vridning.  Jag har god lust att bojkotta Modernista för deras vansinnigt smaklösa omslag (blotta minnesbilden av deras Drottningens juvelsmycke äcklar mig), men den här har tack och lov begåvats med ett helsvart sådant.

Det rör sig alltså om en skräckroman, kortroman, som väl får klassificeras som psykologisk.  En ung kvinna tar sig an rollen som guvernant till ett föräldralöst syskonpar på ett lantgods, där två hädangångna tjänare verkar spöka.  Det verkar också vara någonting mystiskt med de båda barnen.

Språket är snårigt och förvisso vackert, men omständligt.  Skräck är ingalunda min favoritgenre, och jag tror inte att jag ägnade berättelsen den tid som egentligen behövs för att reda ut alla flertydiga syftningar och de många outsagda förmodanden som ligger i kanske varenda replik.  Följaktligen blev jag heller inte rädd.

Boken är försedd med ett citatspäckat förord av Mattias Fyhr, som förklarar romanens plats i dess samtid, då intresset var stort för gengångare, telepati och andra övernaturliga fenomen.  Jag tycker också att vissa delar av berättelsen påminner om de redogörelser för sådana upplevelser som jag läst i spiritualistiska verk från den eran, till exempel Det stora problemet av George Lindsay Johnson.  Men då bläddrar jag hellre i den boken igen än att läsa den här berättelsen som jag uppenbart är fel läsare för.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar