Äntligen blev det dags att läsa den här nyutgåvan av fyra noveller av Thomas Mann ("Tonio Kröger", "Tristan", "Döden i Venedig" och "Mario och trollkarlen"). Av någon anledning inte i översättning av Ulrika Wallenström utan Linda Östergaard, och med jättefint och elegant omslag av Nina Ulmaja.
Av Thomas Mann har jag tidigare läst de tre tegelstenarna Buddenbrooks, Bergtagen och Doktor Faustus, och de först- och sistnämnda hör till mina absolut största läsupplevelser. De här kortare berättelserna har förstås inte samma storslagna dimension, men de teman och drag som återkommer i alla hans verk – konflikten mellan utlevande konstnärskap och disciplinerad borgerlighet, en diabolisk, ödesmättad underton, virtuos ironi – finns här koncentrerade, så läsningen ger en klarare bild av författarskapet som helhet. Detsamma ger också det mycket bra efterordet av Björn af Kleen.
Jag önskar jag inte läst ut den än! Personporträtten i "Tristan" är Mann när han är som roligast. Den obehagliga "Mario och trollkarlen", som utspelar sig i det fascistiska Italien, får mig på grund av högst personlig förläsenhet att tänka på Göran Schildts skildringar av möten med medelhavsfolken (men de slutar förstås inte lika illa). Nu hoppas jag bara på ännu fler nyöversättningar av Thomas Mann, kanske kan jag inte hålla mig utan får ge mig på de gamla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar