Skärvor av en sönderslagen spegel (Christine Falkenland, 1997)

Jag har tidigare skrivit om Falkenlands Vinterträdgården här, en dålig bok, och man gör bättre att läsa hennes första fyra romaner: Släggan och städet, Skärvor av en sönderslagen spegel, Min skugga och Själens begär.  De hör naturligt ihop såtillvida att alla utspelar sig i ett diffust tidigt 1900-tal, i en klaustrofobisk och ångestriden stämning fylld av destruktiv erotik och kristet skuldmedvetande, framsuggererad över cirka 130 sidor.

Här ligger en flicka eller ung kvinna inlagd på något slags lasarett och berättar om sin kärlekslösa uppväxt med en far och en mor som var upptagna med att älska varandra.  I lyriska sjok ger hon uttryck för den tomhet som blivit av hennes liv, sin djupa ensamhet och förlorade gudstro.  Hon är förödmjukad av livets banala fortskridande och existensens meninglöshet, känner sig själsligt urlakad, och måste bli till genom att spegla sig i andra: genom sexualiteten inte minst.  Allt hon gör för henne närmare hennes medfödda ondska.

En skelettartad handling finns inmängd i detta, en blind man och en sjuk flicka som interagerar lite grann.  Den ingrediensen stannar vid ett mellanting och kunde avvaras.  När handlingen måste avanceras genom trivial dialog och sakliga konstateranden punkteras stämningen, som är romanens hela behållning.  Huvudpersonens själsliga smärta skrivs fram i korta, allvarstyngda meningar med gammaltestamentligt klingande symbolik: "Jag är en saltstod. Ingenting kan släcka min törst." eller "Bot är inte möjlig. Men jag skall bota mig, jag skall sätta blodigel på blodigel."  Det är ett dramatiskt och högtidligt självömkande som vinner nerv av att dansa nära pekoralet.  Men om min minnesbild går att lita på är Min skugga ändå bättre, där atmosfären vävs smidigare in i en berättelse och dessutom den bohuslänska naturen får glänsa i mörkret.

I Odysseus kölvatten (Göran Schildt, 1951)

Min kronologiska omläsning av Göran Schildt har nått nummer två av seglingsböckerna.  Det är sommaren 1950 och färden går äntligen till Grekland.  1949 års seglats hade styrt kosan mot Sardinien och Spanien men avsatte ingen skriftlig skildring.

 

Daphne står numera höst, vinter och vår på varvet i norditalienska Lavagna och boken inleds med ett porträtt av denna ort och dess hamn.  Här är det faktiskt den hantverksskolade hustrun Mona, senare mest upptagen med matlagningen, som målar om båten medan Göran sköter småsysslor.  Man känner igen karaktäristiken av italienarna från Önskeresan: hamnjobbarna är naturligt sorglösa människor i harmonisk symbios med sitt arbete, som på kvällen kanaliserar sin brio i gemensam sång och dans på Teresas trattoria.  Men inför paret Schildts reslystnad visar infödingarna samma oförståelse som de dästa engelska lorderna i sina lustjakter.  Man lättar i alla fall snart ankar och rutten går söderut längs stövelns västkust, förbi etruskiska trakter där man besöker samma gravar som en gång D. H. Lawrence; liksom denne lovordar Göran Schildt etruskernas vitalitet, men finner framför allt i deras konst ”någonting strävt och jordbundet, men samtidigt någonting komiskt och pompöst, en antiheroisk och ödesbunden bondskhet”, vilket allt lever vidare i det äktitalienska kynnet.

 

Nåja, därifrån vidare till Messinasundet (mellan Sicilien och fastlandet), där man med viss ansträngning undviker både Skylla och Charybdis, varefter man korsar Joniska havet och når Kefalonia, sedan Ithaka.  Här verkar få saker engagera öborna mer än deras homeriska anknytning, och besökarna förevisas konkurrerande bevis på Odysseus hemmahörande i just den eller den byn.  Daphne styr sedan in mot Korintiska viken, där första stoppet är den föga pittoreska staden Patras.  Här hopar sig tekniska och byråkratiska problem och man blir stående i tretton bittra dygn – fyndigt beskrivet med accelererande ironi – i klammeri med obstruerande tjänstemän medan ”Greklands skickligaste montör” lagar motorn.  Till slut kommer man loss mot Aten och därefter ut bland de Cykladiska öarna.  Här får seglarna för första gången bekanta sig med meltemin, Egeiska havets hårda nordanvind, som mer än en gång hotar att göra tragiskt slut på semestern.  Men de håller sig flytande och betar i tur och ordning av Kythnos, Syra, Tinos, Mykonos, Delos, Naxos, Ios och Santorini.  Sistnämnda vulkanö är särskilt fascinerande och makarna Schildt vandrar sjutton timmar uppför berget för att bese det antika Thera.  Slutligen anlöps Kreta, som blir sommarens ändhållplats – det har blivit september och måsten i hemlandet kallar.  Den sympatiske kaptenen på ett italienskt lastfartyg låter bogsera Daphne med besättning de väl så många sjömilen tillbaka till hennes ankarplats.

 

Det märks direkt att det är en mer erfaren skeppare som ger sig ut 1950 än 1948.  Önskeresan gör en stor sak av alla förberedelser och spritter sedan under hela resans lopp av ett aldrig falnande nyhetens behag.  Den barnsliga glädjen har nu förbytts i ett mognare lugn, den glättiga leken i ett nytt allvar.  Det klär reseskildringen bättre och ger den en tyngre botten.  Det hjärtelunkande hamnlivet i Lavagna skildras så sugande att man liksom resenärerna själva ser med nervös förväntan på avresan, misstämningen ombord utanför Amalfi får ta vederbörlig plats i en oerhört vacker scen mot bakgrund av fyrverkerier.  På väg mot Tinos rycker vinden loss seglen ”som när man blåser på en maskrosboll” och strax dessförinnan har ett läckage varit nära att sänka båten till havsbottnen, då förvisso ”över det hänsynslösa havet och vår arma, rullande båt, välvde sig en molnfri solstrålande himmel som gjorde det omöjligt att innerst inne ta faran på allvar”.  Äventyren skildras med trygg behärskning, inlevelsen är total.

 

Paret Schildt verkar inte längre som främlingar i sin båt utan invanda vid livssättet till havs.  De har tagit några steg mot den resenärens integrering i livsmiljön som teoretiseras flitigt om i Önskeresan – sådana nyfikna spekulationer är påfallande frånvarande här, men platserna de besöker skildras desto djupare.  Och han gör det så friskt och levande!  Det är en lättnad för Daphne att slippa tuffa genom kanaler och få kryssa över öppet hav.  Schildt har också lämnat den något hämmande dagboksformen för ett friare kronologiskt berättande, och det är helt sömlöst som farliga sjöstrapatser flyter in i lyriska landskapsbeskrivningar, festliga möten med bybor går över i medlidande med deras fattigdom, som blir till inspirerade reflektioner om det levande arvet från antiken vid åsynen av statyer, kolonner och vitmenade hus.

 

Alla öar och orter har sin egenart, men överallt möts Göran och Mona av samma nyfikenhet och gästvänskap.  Nästan överallt är de ensamma turister, ibland de första sedan kriget.  Semesterhotell finns inte, på sin höjd ett par kaféer i någon vältrafikerad lasthamn.  Affärer finns i de större städerna, men på de flesta orter får matvaror inhämtas hos lokala bönder.  Cyklarna har bytts mot en Lambretta med vilken makarna puttrar iväg på utflykter inåt land.  Tillfällig nattlogi finner de i lortiga byhotell där man väcks i ottan av åsneskrin från stallet på bottenvåningen.  Inte konstigt i ett sådant land att två nordiska segelturister tas emot som en sensation, för de är ju det.  När de efter en tröttande dust med meltemin landstiger på Kythnos får de finna sig i att bli centrum för en välkomstfest.  Hela byn samlas och bjuder på fikon, källvatten och folkdans; man hetsar Göran att sjunga något från sitt land och hakar ivrigt på med gitarrerna i hans motvilliga ”Helan går".  När de anländer till Itea tränger sig en driftig yngling genast ombord och förmedlar på knagglig engelska den tillströmmade folksamlingens nyfikna frågor till besättningen, om båten, resplanerna och parets familjeförhållanden.  På Ios bjuder öns rikaste man utan anledning in till sin villa.

Jag har en utgåva från 1981, som förutom jättemånga korrfel innehåller ett nyskrivet efterord.  Där beklagar Schildt sin blindhet inför folkets fattigdom och nöd.  Jag tycker han är orättvis.  Han må vara en smula naiv och kanske ser med idealiserande blick på grekernas idyll, men han överskyler sällan deras materiella svårigheter.  Det kommer några gånger till rörande scener, som vid madonnafesten på Tinos, som slutar med att de tar ombord en medellös flicka från bulgariska gränsen, en av alla som vallfärdat dit för att söka hjälp av den botande ikonen.  Liksom i Önskeresan är världskriget i färskt minne; Grekland har dessutom just genomlidit ett inbördeskrig.  Överallt möter de människor som talar nostalgiskt om välståndet innan kriget och vissa av dem talar tyska sedan ockupationsåren.  Annars är franskan det mest gångbara språket.  Marshallhjälpens propaganda ska väl lära dem att tala engelska.

Motivationen till resan i österled är förstås Göran Schildts kärlek till det antika Greklands kultur.  Det kan verka förvånande att han intill denna sommar inte hade läst Odysséen.  Men däri ligger också hans styrka: han är en dilettant, mer än allmänbildad men ingen professor, sporrad enbart av en djupt känd släktskap med den antika livssynen och dess konstnärliga uttryck.  Och han låter sig inte hejdas av brist på akademiska meriter när en storslagen konstupplevelse inspirerar till filosofiska sanningar om människan.  Intrycket av teatern i Epidauros igångsätter så en flera sidor lång utläggning om åskådarrollen, hur deltagarna i Dionysosfesten reducerades till aktiva betraktare av det antika dramat och slutligen helt passiviserats i de moderna biosalongerna, som totalt förnekar närvaron av ett här och nu.  Resonemanget är ett utmärkt uttryck för Schildts konst- och livssyn överhuvud.  Några gånger till finner han anledning att formulera sig utförligt, men för det mesta stannar det vid kortare betraktelser om särskilda konstverk.  Det kommer ständigt intressanta tankar ur hans djärva intellekt men när han börjar dra slutsatser om de antika grekernas själsläggning utifrån en stympad Apollonstaty blir jag försiktigt skeptisk, och när han implicit drar ut linjerna ända till dagens greker går han över gränsen.  Jo, jag nämnde detta i inlägget om Önskeresan, där det också är mer frappant.

Upprymdheten över att äntligen färdas i hellenska vatten får Schildt att se antiken lite överallt, och ta fasta på det passande mer än det opassande.  Grekland är trots allt ortodoxt kristet, orterna har namn efter helgon och man ser fler kyrkor och kapell än antika tempel och gudastatyer.  De österländska kulturinslagen är också påtagliga.  Men allt detta framstår som utanpåverk – Göran och Mona deltar i en kristen procession med efterföljande orientalisk dans och han talar i samma andetag om "denna tidlösa Hesiodosvärld".  Vid seglingen förbi Leukas tycker han sig höra Sapfos dödsrop i ett måsskri, hoppande flygfiskar erinrar om minoiska fresker.  Men vem är man att förmena honom den glädjen.

Jag har mer att säga men ändå slutar jag här och hoppas fatta mig kortare nästa gång.  Allra sist ett vackert citat från sidan 208:

Det är alltid någonting särskilt med arkeologiska utgrävningsplatser, där ting som i årtusenden legat gömda och skyddade åter möter människans blick och nuet.  Genom detta möte blir inte bara det framgrävda återerövrat av nuet, där sker också en motsatt påverkan: nuet smittas av tingen och sjunker med sina stjärnor, syrsor och röster ned i tidens djup, nuet äger plötsligt rum för tretusen år sedan.  Kvällar i arkeologernas hus, varma sommarkvällar i Delphi, på Delos och i Festos, ingenting har som ni lärt mig att nuet är en plats i evighetens landskap, en ort som ibland är trång och kringgärdad så att man bara ser den närmaste omgivningen, men ibland ligger uppe på höjder därifrån man har utsikt både över det förflutna och det tillkommande.

La Maison de Claudine (Colette, 1922)

Jag har svårt att göra mig en bild av precis hur känd Colette är i den frankofona världen, men att döma av förordet i denna utgåva på Le livre de poche så är hon väldigt känd.  Grundfakta om hennes litterära gärning anses inte behöva nämnas medan trettio sidor ägnas åt att reda ut biografiska detaljer, i synnerhet om förhållandet till modern, som också förutsätts vara bekant.

Det här är antagligen inte den mest representativa ingången till Colettes författarskap.  Boken består av ett trettiotal noveller, eller kapitel: korta anekdoter på tre, fyra sidor från hennes uppväxt på landsbygden i slutet av artonhundratalet.  Kåserier är kanske den bästa benämningen, för tonen är så där måttligt tillskruvad, persongalleriet hjärtligt karikerat, hemmet, samhället och tillvaron i stort målade med synligt nostalgiska penseldrag.  Små scener beskriver barnens lekar på stenmuren, giftermål i grannhuset, lokala kufars uppgång och fall.  Mycket utspelar sig i och omkring huset, där mamman är huvudperson – ständigt uppjagad, okuvlig, strängt värnande om uppförande och god moral, men bakom fasaden öm och begiven på skvaller.  Den benamputerade pappan figurerar ibland som lättsam kontrast, där han stapplar fram på kryckor och sorglöst skojar bort hustruns bestörtning inför till exempel en maläten sjal.  Poängen i historierna blir sällan snärtigare än så, men tagna som en helhet bildar de små scenerna några fina karaktärsporträtt.  Beskrivningen av modern är kärleksfull nog att väga upp det puttenutt som vidlåder själva genren, men i kapitlen mot slutet där olika hundar, katter och andra djur intar huvudrollerna blir det smetigt i överkant.

Allt sagt med förbehållet att jag behövt kolla upp glosor i snart sagt varannan mening ibland, för här är en herrans massa blommor, insekter och gammaldags klädespersedlar i alla möjliga och omöjliga sammanhang.  Den som kan läsa detta helt flytande får säkert mer ut av det för jag tror att språket är vackert.

Titelns Claudine är helt och hållet ett försäljningsknep: så hette huvudpersonen i hennes genombrottsroman, men här finns ingen med det namnet.

Den svenske ryttaren (Leo Perutz, 1936)

Jag tror konstigt nog det här är den första boken jag läser från Nilsson förlag (som verkligen borde kosta på sig ett genitiv-s).  Också den första av Leo Perutz, en österrikisk-judisk författare som jag inte visste någonting om.

Historien utspelar sig i tysk-polska gränstrakter under tidigt 1700-tal.  En tjuv och en svenskättad officer möts på landsvägen, den förste på flykt undan lagen, den andre deserterad ur den sachsiska armén i hopp om att få ansluta sig till Karl den tolftes ärorika här.  Tjuven sänds att be om hjälp hos adelsmannens släkting i en närbelägen herrgård, men väl där förälskar han sig i svenskens kusin.  Han känner sig förutbestämd att inom kort få gifta sig med flickan och ta hela godset i besittning.  En identitetsrockad tar vid: tjuven upphöjs genom att anta den svenske ädlingens identitet, denne å sin sida slungas ner i en formlig helvetesvistelse som fjättrad arbetare i biskopens järnhytta.  Jämte dem figurerar – för varje återkomst i förskjutet perspektiv – tjuvens nemesis Skarprättarbaronen, en möjligen inbillat död mjölnare och medlemmarna i ett rövarband.

Eftersom identiteterna är rörliga, bara tillfälliga roller, flyter berättelsen i en osäkerhet när flera verklighetsuppfattningar ständigt överlappar.  Verkligheten blir mångfaldig, potentiell.  Också i det lilla blandas sanning och fantasi, som i tjuvens återkommande visioner av sin dotter, eller i scenen när han första gången försöker ta sig in i herrgården och för varje smyglyssnad replik gör sig en ny bild av vem som är vem och deras inbördes mellanhavanden.  Men den snirklande historien visar sig till sist vara sinnrikt flätad så att allt löper tillbaka i en cirkel liksom en gång fastställt av ödet.  Förvandlingskonsterna är i slutändan fåfäng möda inför den naturliga ordningen.

I baksidestexten står pikaresk och den genren är jag inte så inläst på.  Jag associerar till folksagans rolltyper och stiliserade element.  Åtskilligt är uppenbart symboliskt – allra mest järnhyttans infernaliska brännugnar och den därtill hörande mjölnarvålnaden, eller vad han är – och en allegorisk läsning av det hela verkar påbjuda sig, men det undflyr mig just vilken.  Det kan väl vara sak samma, för stor behållning gav mig den självmedvetet absurda premissen, de fantasifulla drömscenerna, intrigens lekande vändningar och inte minst den svårfångade men alltid så närvarande huvudpersonen.  Man skönjer en tung, demonisk botten men historien travar oförväget ovanpå intill det mörka slutet.