Ett impulsköp, men inte utan förkunskap om författaren, som är en av våra bästa översättare och som dessutom låtit väldigt sympatisk när jag hört honom i radio.
Ina Ljung kommer ny till redaktionen för Varas Värn, en dagstidning i Västergötland med anrika traditioner. Redaktionens geografiska ansvarsfördelning följer de gamla västgötska bona (en skralt källbelagd administrationsform från tidig medeltid) och man har en lokalkorrespondent i vart och ett av landskapets 31 härader. Utbölingen Ina åker runt i bygderna och lär känna västgötarna. Det är för det mesta beskedligt folk, men missnöjet gror. Samhället bryr sig inte om den strävsamme bonden och man vill inte sälja sin potatis till Stockholm längre. Det kanske sker någon form av uppror, men det blir liksom inget mera med det för det man helst av allt vill är att diskutera ortnamnsetymologi, fornminnen och gamla kyrkor. Man fyller församlingshem och spaltmetrar med debatter om gånggrifter på Falbygden och vilken sjö som gett byn Hemsjö dess namn.
Det är en lätt surrealistisk bild av Västergötland som målas upp, en sövande berättelse i allt sitt repetitiva och makliga lugn. Den skildrar ett samhälle som inte nåtts av samtidens allt utslätande historielöshet, där fundamentet går djupt ner i jorden och långt bak i tiden. Tänk om man fick leva i en sådan värld, förankrad i sin omgivning och dess förflutna, delaktig i ett ofantligt sammanhang – och att det fick vara precis så futtigt och tråkigt som det ville, eller viktigt och intressant, bara det i slutändan gjorde tillvaron så mycket rikare. Ja det är min fundering, men boken är mer tvetydig än så. Den är rolig och ibland lite förvirrande och fylld av trevliga och egensinniga människor.
För den som är bördig från Västergötland har boken säkert dimensioner som jag inte kan uttala mig om. Jag måste bara avsluta med ett utdrag som var så fint (s. 82f i den inbundna utgåvan):
Plötsligt fylldes synfältet av en jättelik hög. Vad var nu detta? Jag stannade bilen.
En skylt i ett buskage upplyste om att det var Skalundahögen, som enligt analyser av organiskt material hade uppförts på 800-talet e.Kr. Jag gick över en stätta och började traska uppför den branta gräsbacken. En vid utsikt öppnade sig över Kållandsslätten. I väster låg Vänern grå under molnens täcke. Det började regna, och jag småsprang ner till skylten igen. Vem kan komma på idén att göra en sådan här gigantisk tuva mitt på ängen?
Den frågan hade skylten inget svar på, men genom en provborrning hade man fått reda på hur den var konstruerad. Gravhögar kan bestå av stenskravel eller större bumlingar som man sedan klätt med grästorvor. Skalundahögen var däremot torv rakt igenom: torva på torva som lagts med grässvålen nedåt, miljoner torvor som till sist bildat en storhög. Lapp på lapp men ingen söm. Man skulle kunna skala högen som ett kålhuvud eller en lök och bara hitta mer och mer av samma sak.
Tydligen hade högen blivit rovgrävd på 1700-talet av en ivrig ung ädling som hoppades på att finna ett frisiskt mynt eller någon kunglig knota i dess mitt. Jag tittade på högen igen. Jag kände mig alldeles övertygad om att man inte kan skriva historia kring enstaka fynd. Historien är den kringliggande jorden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar