La Peau de chagrin (Honoré de Balzac, 1831)

Jag inledde min Balzacläsning med Le Père Goriot, har därefter läst La Duchesse de Langeais (jämte La Fille aux yeux d'or), och nu La Peau de chagrin.  Det är en av hans tidigaste romaner och enligt franska instagramkonton en favorit hos somliga.  Pappa Goriot är väl den enda Balzac som kan sägas tillhöra svensk allmänbildning, och då kanske inte mycket mer än till namnet – men även denna ska finnas i en åldrig översättning, med titeln Chagrängskinnet.  Vilket är ett slags åsneläder, men franskans "chagrin" betyder framför allt "sorg" – så kan den hugade räkna ut ordleken.

Raphaël de Valentin är en ung man i det tidiga 1800-talets parisiska societet.  Det innebär – som man vet om man läst några rader av Balzac – att oupphörligen konfronteras med stadens alla frestelser och hot i form av nöjen, utsvävningar och hänsynslös kamp om makt och pengar.  Tack vare sin kloke faders omsorger motstår Raphaël allt sådant intill tjugoårsåldern, om så spelhallarna må vara lockande.  Efter faderns död isolerar sig sonen i en stilla tillvaro ägnad åt studier, men förälskar sig hopplöst i en fjär femme fatale.  Påhejad av vännen Rastignac (huvudpersonen i Le Père Goriot) trasslar sig Raphaël allt värre in i salongslivet, vilket till slut gör honom ruinerad och eländig och han beslutar att ta sitt liv.  Då stöter han emellertid på en antikvitetshandlare av vilken han köper det omtalade chagrängskinnet.  Detta besitter den magiska egenskapen att förverkliga sin innehavares alla önskningar – men för varje önskning krymper det en liten bit, tills både skinn och ägare går under.  Stor glädje för Raphaël, som med dödsförakt begär alla tänkbara förlustelser, erhåller ett ofantligt arv och sin älskades kärlek (en annan flicka nu).  Snart blir han dessvärre mycket ängslig och vågar inte önska sig mera, men då är det för sent.  Både han och den maliciösa talismanen skrumpnar bort, i storslagen förtvivlan för hans del.

Jag tror det är en rättvis resumé.  Sammanfattningar brukar utelämna hela händelseförloppet innan han köper skinnet, men faktum är att denna tillbakablick upptar en god tredjedel av romanen.  Men visst är historien med det djävulusiska skinnet mer spännande.  Jag föreställde mig en dunklare air av mystik i den här boken jämfört med den högspänt realistiska stil jag annars läst hos författaren, men det var en ganska missriktad förhoppning.  Temat är Balzacs oförtrutna: det makt- och pengahungriga moderna samhället.  Antikvitetshandlaren varnar Raphaël att "viljan bränner oss och makten förstör oss", bara kunskapen kan bromsa förfallet.  Raphaël försöker leva ett lugnt och upphöjt liv med sina böcker, men högmodet driver honom in i karusellen, och vare sig han sedan söker lyckan i hjärtat av vimlet, i kärleken eller i trygg avskildhet så är han dömd redan när han tagit det första fatala steget.  Amuletten mest understryker detta och berättelsen hade strängt taget kunnat skrivas utan den.  Vill man ha ordentlig djävulspakt kan man läsa Doktor Faustus.

Det känns nästan som att någon föresatt sig att komponera ett skolexempel på artonhundratalsroman.  Realistisk samhällsskildring med exakta angivanden av adresser och penningbelopp: ja.  Romantiska naturvyer och känsloutbrott: ja.  Tron på vetenskapen blir Raphaëls hopp när han förtvivlar över det krympande skinnet; varken biologen, fysikern eller kemisten lyckas vända förloppet men får gärna referera de senare årens landvinningar inom respektive domäner.  Här finns också den där matematiska kärlekssynen som jag skrivit om i tidigare inlägg.  Den känns alltjämt lika främmande, men jag undrar om den inte är helt logisk hos Balzac, som ju beskriver ett samhälle där allt i slutändan är reducerbart till pengatransaktioner.

Det blir tjock läsning, med drag av korsordslösning, när symboler och karaktärstyper nystas om varandra i en ton av uppjagad vältalighet.  Några präktiga scener (orgien, antikaffärens interiörer) rycker tag, men mer än romanen själv uppskattar jag författarens engagemang och outrotliga tilltro på litteraturens förmåga att uttrycka sanningen om sin tid.  Även om han beskriver dess baksida är Balzac stolt över sin storslagna historiska epok, det går inte att ta miste på.  Kan man minsta franska ska man inte slösa tid på att jaga upp en hundra år gammal översättning utan läsa originalet i utgåvan med Jacques Martineaus kommentarer.  Flera noter på varje sida förklarar obsoleta referenser och sällsynta ord.  Det är en fröjd som läsare, jag förstår inte svenska förlags rädsla för fotnoter.

Romulus der Große (Friedrich Dürrenmatt, 1956)

Jag har visst läst tre romaner av Dürrenmatt tidigare: Kommissariens löfte, Domaren och hans bödel samt Misstanken.  Då har jag läst på svenska men nu har jag vågat mig på att klämma en originaltysk.  Den här är ännu tunnare än de andra, för det är ett teatermanus.  Jag har i princip aldrig läst dramatik tidigare, men det gick ju utmärkt bra att hänga med i, och språket är lättare än en normalsvår roman eftersom det mest är ganska korta repliker.  Bra språkövningsknep.

Pjäsen, med undertiteln "ohistorisk historisk komedi", utspelar sig under Romarrikets sista dygn och huvudpersonen är den siste kejsaren, Romulus Augustulus.  Germanerna är i antågande och alla människor omkring kejsaren manar honom bestörta till handling – motstånd eller flykt – men han knaprar torrt vidare på sin frukost.  Han är inte intresserad av några nyheter om imperiets sönderfall, för faller sönder gör det ändå, och han "vill inte störa världshistorien".  Han avböjer en handelsmans erbjudande att friköpa riket från germanerna till priset av hans dotters hand; det vill säga, i valet mellan "kapitalism eller katastrof" väljer han tveklöst katastrofen.  En i sammanhanget absurd men klart mer rakryggad hållning än prinsens sorgliga ambivalens i Leoparden.  Romulus fatalism visar sig omsider bottna i oviljan att försvara ett fosterland vars storhet vilat på våld, och det hela slutar i en humanistisk anda som påminner mig om Eyvind Johnsons efterkrigsromaner fast med cynisk knorr.  En kul och allvarlig liten bok.

Årtalet i rubriken är satt halvt på måfå för texten har omarbetats i så många varianter som jag inte blir helt klok på.  Jag har läst 1980 års version.

Lort-Sverige (Ludvig Nordström, 1938)

Även denna hann jag med på semestern, passande nog när semestern till stor del tillbringades på resande fot genom Sverige.  Våren 1938 var det journalisten Lubbe (som han kallades) Nordström som på uppdrag av Sveriges radio genomfor landet för att göra en reportageserie om bostädernas skick.  Hans intryck radiosändes tillsammans med inspelade intervjuer och omarbetades därefter i bokform.

Att det inte var vackra syner i stugorna framgår av titeln.  Det är murkna plankgolv rakt på marken, dragiga glipor i väggarna, fukt och mögel, spisar som inte sotats på decennier, infallna tak, vedervärdig stank, avträden som läcker in i jordkällarna... listan över missförhållanden kan göras hur lång som helst.  Det är rent medeltida.  På landsbygden, ska tilläggas, för han besöker inte städerna, men så var också större delen av Sverige ännu landsbygd vid den här tiden.  En stor del av behållningen med boken är Lubbes konstanta indignation, alla utropstecken!  Nästan överallt han kommer är det värsta han sett hittills.  Förutom sina egna beskrivningar ger han ordet åt provinsialläkare, som känner sina socknar och sitt folk närmare, och åt de boende själva.  Sistnämnda är svåra att få att säga så mycket värdefullt, de är obildade och kan på sin höjd beklaga sig över att grannen har fått bostadsförbättringsbidrag före dem, men läkarna och Lubbe kan tillsammans analysera läget och delar oftast åsikt om vad som behöver göras.

Rent hygieniskt är det centralvärme, det skulle föra med sig en hel rad förbättringar.  Men problemet är i grunden inte materiellt, utan moraliskt.  Kroppslig och andlig lort går hand i hand.  Ett folk som bor i smuts kommer aldrig att bli högtstående, och ett slött och vekligt folk kan inte förbättra – förtjänar inte att förbättra! – sin situation.  En återkommande fråga rör den så kallade understödstagarmentaliteten.  Det är bekymmersamt att bostadsförbättringsbidragen och andra politiska insatser organiseras på ett sådant sätt att odågor får hjälp före redligt folk, och att stödet utdelas utan att samtidigt ingjuta en ansvarskänsla.  Så gör man människorna en björntjänst och lär dem inte att bli rejäla och självständiga.  Det är också oroande att landsbygdsbefolkningen sneglar på stadsmedelklassens höjda standard och efterapar deras bortskämda vanor.  Värst av allt är den epidemiska oviljan hos flickorna att ta tjänst som hembiträde – det är på sina håll rent omöjligt att sköta vare sig hushåll eller en bondgård.  Än mer konkret leder utflyttningen till städerna att många socknar töms på ordentligt folk och bara de psykiskt undermåliga blir kvar.

Det är väl den här människoföraktande attityden som man brukar kalla folkhemsbyggets baksida, att man inte trodde folket om bättre än att behöva tas i upptuktelse och att somliga människor utdömdes som mindervärdiga.  Även för en läsare som gillar moraliskt tuggmotstånd är det kärv lektyr.  Men lärorik.  Prioriteringarna är överraskande.  I sorgligaste mening i vilka basala saker som fortfarande 1938 behövde diskuteras på fullt allvar: rena brunnar, husgrunder (inte tekniska detaljer, utan blotta befintligheten!), täta väggar – rinnande vatten och el är avlägsna fantasier i de värsta kåkarna.  Mer bisarrt med moderna ögon är var man drar gränsen för hygien.  Lika illa som läckande tak och köldgrader i sovrummet är att ha tapeter i en "sorglig, mörk ton" eller ett köksbord utan duk.  Och de måste lära sig att ha blommor!  Det låter komiskt, men det blir logiskt när man förstår att det inte gjordes någon åtskillnad mellan psykisk och fysisk hygien, att trevnad behandlades med samma stränga rationalitet som när man sätter gränsvärden för smittoämnen i vattnet.  Riktigt svårfattliga blir resonemangen i de mest övergripande frågorna, i synnerhet när det handlar om inflyttningen till städerna och dess konsekvenser.  Jag får intrycket att författaren själv inte hade tillräcklig överblick.  För en nutida läsare framstår bristen på tjänstefolk som en ickefråga, men Lubbe betraktar den som helt central, dock utan att presentera en lösning.  Han är fast i ett tänkesätt som inom bara ett par årtionden skulle vara helt obsolet.

Det är också påfallande med vilken självklarhet han talar om bostädernas förbättring som en nationell, ja nationalistisk fråga.  Det är landet Sverige som måste få en ordentlig upputsning, och det är inte i första hand att människor lider i elände och misär som väcker hans indignation, utan att eländiga människor är vanprydande i vårt vackra och stolta land.  Snusk och äckel i bostäderna kontrasteras mot romantiska landskapsskildringar.

Boken skrevs för bara åttiotre år sedan, en medellivslängd, men ändå är den på ett grundläggande sätt så främmande att jag aldrig riktigt begriper den.  Det känns som att se en bekant miljö i en dröm och inte kunna orientera sig.  Det etablerade folkhemmet – Kristina Sandbergs Maj-böcker eller Göran Schildts sverigeresa 1963 – är begripligt, men inte det här.  Åtminstone inte efter en läsning.  Sandbergs böcker tar förresten avstamp samma år som Lort-Sverige kom ut, men i stadsmiljö och det är skillnad.  Schildt gjorde sin upptäcktsfärd när samhällsbygget nått så långt att det rationella kunde upplevas som en tvångströja och nostalgin börja tränga sig på.  Med tanke på läget i landet år 1938 är det helt förståeligt att Lubbe Nordströms skildring saknar varje spår av sentimentalitet över det gamla Sveriges försvinnande – gammalt är dåligt, nytt är bra, inget mer med det.

Boken illustreras av 78 ganska fula, amatörmässiga teckningar, vilket förklaras med att "kameran ljuger, men inte blyertspennan".  Jaså.

Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha (Miguel de Cervantes, 1605–15)

Det är ett mindre mysterium för mig vilken livsstil människor har som lovar sig att ta igen förlorad läsning under semestern.  Själv hinner jag alltid läsa mindre på sommaren än resten av året.  I år blev det huvudsakligen den här tjocka klassikern (ca 900 sidor, fast kanske närmare 800 om man räknar bort illustrationerna).  Världens första roman brukar det ju heta, vilket nog är den sortens sanning som fortsätter vara sanning mest genom att ständigt upprepas.  Några grundelement tillhör allmänbildningen: en fattig adelsman på spanska landsbygden har förvridit sitt förstånd genom läsning av riddarromaner och ger sig sålunda ut på äventyr såsom varande vandrande riddare själv; vid sin sida har han väpnaren Sancho Panza, en vanlig bonde som i kontrast till sin herre ser allt med nyktra ögon; ett av äventyren består i att Don Quijote fäktas mot väderkvarnar i tron att det är jättar.  Därtill torde den lagom intresserade ha snappat upp att verket består av två delar: en första bok som utkom 1605 och blev en omedelbar succé, publiken skrek på uppföljare men det kom ingen – tills en annan författare publicerade en oauktoriserad fortsättning 1614, vilket fick Cervantes att skynda sig att bli färdig med sin del två, som gavs ut året därpå.  Man brukar samla båda i en volym.  Några spridda intryck från mig:

Om man med "roman" föreställer sig en psykologiskt inträngande historia av 1800-talssnitt blir man besviken.  Nu är ju själva premissen också skruvad.  Men det finns inte heller någon ambition till realism på en orealistisk grund: ingen fördjupning av personligheterna, och minst av allt någon djupdykning i de mekanismer som gjort att Don Quijote blivit vansinnig av sin läsning.  Att så har skett berättas helt summariskt på de första två, tre sidorna och sedan bär det raskt iväg.  Sancho Panza värvas till väpnare helt utan vidare.  Det är förstås missriktat och obildat att anklaga Cervantes för ytlighet, men för en modern läsare som vant sig vid att förstå och känna med romanfigurerna som verkliga personer saknas det uppenbart en dimension.

Boken är ju framför allt en parodi på riddarromanerna, med hjältar som red ut till grandiost försvar för höviska ideal och en underskön dam.  Det är omöjligt att missa, för Don Quijote själv gör titt som tätt explicita referenser till särskilda riddarromaner, liksom ibland de övriga figurerna och även berättaren.  Att verkligheten gång på gång visar sig uppenbart annorlunda än i Don Quijotes inbillning bortförklarar han med att han är förföljd av trollkarlar, vilket är banalt men blir rätt komiskt genom blotta upprepningen.  Men det gör också att hans vansinne till slut verkar som en stor lek.  Stor, för det är många som deltar i den: om äventyren i början är avskilda små avsnitt som kan läsas separat samlar de efterhand ihop sig kring ett persongalleri och en plats, ett värdshus, där dessa personer tänker ut elakheter och farsartade påhitt för att driva med galningen.  Det är komplicerade utklädningsnummer och identitetsförväxlingar varvat med blodiga slagsmål och monologer.  Allt som allt blir det mera prat än äventyr.  Don Quijotes fria demonstration av sin galenskap övergår efterhand till invecklade metadiskussioner om den.  Det känns fanfiction eller spinoff redan innan första delen tagit slut.  I andra delen, där Don Quijote och Sancho Panza är etablerade figurer redan från början, är det förstås ännu påtagligare – det är ju en spinoff, bitvis med Sancho som mer framträdande huvudperson än hans herre.  Det är mer en parodi på Don Quijote än på riddarromanerna.

Det här metaelementet är förstås helt centralt och säkerligen det som fascinerat läsare genom seklerna.  Det går ännu djupare än ovan beskrivet, för även berättarperspektivet krånglas det med.  De första kapitlen i första delen berättas rätt upp och ner, tills ett kapitel plötsligt avslutas med en notis att resten gått förlorad.  Berättaren kommer i kapitlet därpå över boken i arabisk originalutgåva, som han låter översätta till spanska.  Fortsättningen utger sig för att vara denna översättning, men här och där träder berättaren in med invändningar och kommentarer, summerar och rättar till fel, och även översättaren gör anmärkningar ibland.  Det är ju piggt och kul, men är det egentligen så unikt?  Ja, jag vet inte hur vanligt det var med sådana berättargrepp just på 1600-talet, men redan Platon vävde ju in Gästabudet i fyra eller fem skikt av hörsägen.

Med risk för litteraturhistoriskt missförstånd tolkar jag Cervantes invecklade berättarfläta som ett tecken på att man ännu vid denna tid inte kunde utge en roman som pur fiktion utan sanningsanspråk, eller utan att förhålla sig till förväntade sanningsanspråk.  Precis detta är ju också bokens fundamentala tema.  Don Quijote har läst fiktiva verk i tron att de återger verkligheten.  Risken för sådana olyckor framhålls som anklagelsepunkt mot riddarromanerna i några längre monologer, varpå någon annan tar dem i försvar.  Domslutet är inte givet, men frågan lyfts med utgångspunkt i antagandet att litteratur bör vara moralisk och belärande.  På så sätt var väl Cervantes knappast nyskapande eller före sin tid.  Men säkert på något annat sätt.

Jag har som sagt läst Platon, alldeles nyligen, och därför vill jag se Don Quijote som en kringstrykande anti-Sokrates som ger sig in i dialoger om dygden (de höviska sederna) och kunskapen (riddarromanernas sanning).  Till skillnad från Platons Sokrates demonstrerar denne sin filosofi även praktiskt (genom sina dråpliga missöden) och råkar i situationer där metafysiska frågor gestaltas snarare än dryftas.  Åskådligast kanske när han lever sig in i en marionettmästares föreställning, men sammanblandningen av sken och verklighet återkommer ju i scen efter scen.  Dessutom finns här som hos Platon några insprängda novellavsnitt som säkert kan läsas nog så allegoriskt.  Sancho, som förresten inte är så mycket klokare än Don Quijote alla gånger utan mer av en lustigkurre, går bredvid sin herre som en löjlig kung Salomo med sina oändliga rader av ordspråk.  Don Quijotes visheter har mer av Chrounschough över sig.  Se där några associationer.

Mycket kan säkerligen sägas om Don Quijotes tolkning av riddaridealen och hur han försvarar dem, och säkert en hel del om hur det ena och det andra motsvarar händelser och institutioner i dåtidens Spanien.  Men om det är jag för okunnig för att uttala mig.

Så till sist något om utgåvan och översättningen.  Den aktuella översättningen är av Jens Nordenhök och utkom första gången 2001 på förlaget Symposion.  Jag har läst den i Nilsson förlags pocketupplaga som av allt att döma återger exakt samma text, inklusive förord och kommentarsdel.  I sistnämnda, som jag rekommenderar att man läser först, blir man på ett dussin sidor översiktligen insatt i Cervantes liv, i Spanien på hans tid och i vad riddarromanerna var för något.  Det är bra, men det är för lite.  Jag saknar faktiskt den franska vanan att förse nyutgivna klassiker med en diger notapparat som förklarar alla svåra referenser och reder ut oklarheter.  Vad är till exempel meningen med Sanchos alla ordspråk?  Mycket av angelägenheten, och inte minst ironin, ligger dold under lager av ärg och här är man utlämnad åt sig själv att se igenom den, vilket såklart inte går utan experthjälp.

Översättningen är bra, men är den värd 2003 års Letterstedtska pris?  Den svajar mer än en gång i tonen, särskilt i Don Quijotes ålderdomligt formulerade haranger som inte blir till helt trovärdigt arkaisk svenska.  Syntaxen är ibland onödigt klumpig och modern när stilen i övrigt är klassiskt stram.  Se på en fras som denna: "... romarinnan Lucretia som det heter om att hon begick självmord ..." (min kursivering).  Varför inte "romarinnan Lucretia, om vilken det heter att ..."?  Det finns värre exempel.  Värst är dikterna, som oftare låter som julklappsrim än som den smöriga men korrekta poesi jag förmodar att den är i original.

Men det största problemet är korrekturläsningen.  Desto mer frapperande som detta är tredje tryckningen av en andraupplaga.  Texten besmutsas av hundratals korrfel, ofta flera på varje sida, alltifrån slarvig kommatering och utelämnade ord till slagfel av typen "ridddare", felaktig användning av versal och rena stavfel.  Det är uppenbart att ingen ens har skummat igenom texten inför pocketupplagan, för efterordet refererar till omslagsbilden på originalutgåvan.  Pinsamt!