Poeten och psykoanalytikern UKON, som han ju kallas, har förmågan att säga enkla saker på ett lättsamt sätt, men vrida dem ett kvarts varv så att man inte är riktigt säker på vad man hört. Nonsens eller kvardröjande eftertanke kan komma ur det. Här i en bok som är till någon del poetisk men framför allt essä.
Ämnet är rösten: poetens röst, den galnes, den friskes röst, spädbarnets röst, sirenerna i Odysséen – erfarenheter av poesiuppläsningar samsas med exempel från den egna psykologpraktiken och ett antal citat av Emily Dickinson, med flera, allt i korta stycken. Någon gång riktar han sig mer till Lacan än till läsaren (mig i alla fall), men i gengäld är det mesta enkelt och gärna aforistiskt sagt: "Skriket betyder att rösten kommer innan ordet." Man stannar upp, samlar tankarna, skuttar vidare. Framför allt – UKON gör viga tankesprång men går inte i fällan att associera sönder begreppet det är fråga om, utan med rösten menas verkligen rösten, den i talorganen. Föredömligt.
Innehållet är spretigt, läsefrukterna många, anekdoterna roliga och jag tror boken kan fungera bra som referenslitteratur när man någon gång (nu?) har lust att citera en tanke om hickan som en "förtätningskramp [...] en tom betydelsehändelse [...] ett slags röstens studs där tänkandet upphör", eller en underbar scen som denna:
I den trånga hissen upp till avdelningen fick vi sällskap av avdelningsläkaren och halvvägs upp hoppade vi till förvånat när patienten utstötte ett otroligt högt "klopp" och sirligt sa: "Där studsade det ut en grön ängel som jag skulle vilja be att få legitimera mig med."
Jag ska inte sammanfatta allt han säger om högläsningens performativitet eller vad som skiljer poesin från galenskapen. Men något slags kärnidé ser jag artikulerad i liknelsen mellan den psykotiska patienten, som hör röster, och ett spädbarn tilltalat av föräldrarna: "själva upplevelsen av att vara tilltalad utan att riktigt förstå vad tilltalet betyder" (UKON rentav kursiverar detta). Rösten finns både före och utanför språket, både före och utanför förståndet. Den är något i grunden främmande, som vi kan närma oss på egen risk, men aldrig fullt identifiera oss med. Man kan hitta sin röst, förlora den och låna ut den – som ett opersonligt ting; den är varken det som sägs eller den som säger det, utan något annat och tredje. Det är en ödmjuk och lite förskräckt syn på rösten som borde göra gott för både poeter och lekmän.
Petimäter som jag är och vill vara måste jag anmärka på grekiskan. Det är en del begrepp i originalbokstäver men då får man se till att göra rätt. Någon tycks ha skrivit med latinskt alfabet och blott bytt typsnitt till ett grekiskt, därmed producerande absurditeter som κακοπηονψ (kakopēonps) för κακοφωνία (kakofonia). I ett stycke om Anne Carson dessutom – hon skulle skämmas!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar