På morfars skrivbord står en svartmålad trädocka och tittar ut över rummet. Han har fem mindre bröder inuti sig. I rummet ser han en prispokal, lådor och hurtsar, mahjongspel och en värja, allt arvegods från morfar, uppsläpat från källaren. Men den svarta dockans sju systrar är skeptiska till arv. "Gatlyktor, spratteldockor, grön papp. Vad talar du om? Vad vill du beskriva? Kan man se en människas själ i hans hem?"
Ja, är Richard Swartz svar i Loppmarknad. Här blir slutsatsen mer svävande, hela stämningen prövande och vag, som det höves en debutbok. Den är ännu författarens enda och tycks ha ansats med omsorg till sina åttio sidor, ofta halvtomma. Men för ovanlighetens skull är det en lustigt originell liten debut. Det beror inte på temat – sökandet efter en släkting, rotande i minnen och artefakter – utan ligger i den välfunna bilden med trädockan på skrivbordet och hans oppositionella "systrar". Enkelt, men den räcker hela vägen! Dockorna fantiserar om sin tidigare ägare och minns rum de tidigare stått i. Den "svarte mannen" är den enskilde drömmaren, systrarna det förnekande kollektivet. De fås att älta med fingertoppskänsla.
Någon gång flimrar en av dem till i dubbelexponering med berättarjaget och då blir det som värst lite Nils Karlsson-Pyssling i något stycke. Morfar själv skymtar fram i osnygg närbild någon gång. Men på det hela är det en förtjusande pärla, som en sådan liten novellfilm i vinjetter som råkar komma på efter Rapport. (Eller kanske gjorde det 2003.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar