Grigorievs första roman börjar lika ambient som novellerna i Städer, med idel beskrivning av berlinsk stadsmiljö (regn, kaféer, S-bahntåg) och vardagliga, till synes intetsägande handlingar. "Efter att ha tvättat händerna går Herman tillbaka till köket och packar upp matvarorna. Det luktar gammal cigarettrök." Men till skillnad från debutnovellernas flyktiga huvudpersoner utvecklar sig denne Herman, en tjugosjuårig före detta filosofistudent av oklar nationalitet, till ett fast och centralt subjekt i berättelsen. Det är en roll han är mycket obekväm med.
Hans flickvän Julia, eller om det är ett ex, har försvunnit. Herman försöker med viss tvekan spåra upp henne genom hennes bekanta, som den borgerliga forskaren Torben i sin smakfullt inredda lägenhet. Själv är han inneboende hos en taxichaufför men blir snart utkastad. Lika bra, studentlivet är över. Filosofistudiernas enda avtryck är en ungdomlig fixering vid begreppet epikuré: han är ju epikuré, minns han titt som tätt, och för en sådan är allt möjligt oväsentligt – lite efter situationens behov. Han tar sikte på Paris, kanske Lissabon. För att klippa banden, sudda spåren, fly minnena som ännu ramar in livet alldeles för tydligt. Dragningen är mot att bli en vagabond, fri, namnlös, utan tid förutom det förvirrande nuet och ett med kvarteren han rör sig i.
Det är en märklig idé om frihet, och jag vet inte om Grigoriev förespråkar den, ironiserar (fast tonen är aldrig ironisk) eller bara visar upp den. Osäkerheten håller mig fast. Särskilt som han visar upp idén så skickligt, med orubblig stilkänsla genom både vardagsrealism och föregivet filosofiska monologer, alltid smutsfärgade av livströtthet. Inés, en tillfällig vän i Paris, som också känner världens tyngd mot bröstet men inte förmår bara dra och skita i allt, förvandlas efter en lång och snårig tirad, riktad lika mycket mot sin egen historia som mot Hermans bekvämlighet, till en "ondskefull karikatyr eller ett missfoster" i hans ögon, med långa hängbröst och kutrygg. Ett monster. Bara en kropp, som vi alla är, tänker han, alla olyckliga. "Sedan känner han att han håller på att försvinna." Är det så det är att inse verkligheten? Snarare att fly från tomheten till en enklare tomhet. Allt är lika banalt. Det är en ganska barnslig cynism, men skildrad så man vill tro på den, som om det inte gick att vara utan den om man också vill tro på centraleuropeiska stationshallar, nattöppna kaféer och regn över parisiska förorter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar