Städer (Maxim Grigoriev, 2014)

Jag tyckte mycket om Grigorievs Europa och har föresatt mig att läsa ikapp hans övriga böcker. Det här är debuten, en novellsamling.

Det är på många sätt som om fonden i Europa här får agera självständigt i tolv delar. (Anakronistiskt betraktat.) Novellerna utspelar sig i europeiska storstäder: Berlin, Aten, Moskva. Ingen hör egentligen hemma där de hamnat, men vad det skulle innebära att egentligen vara hemma är för de här människorna en överspelad fråga. I novellen "Skuld" rör sig berättaren sömlöst genom tider och platser han levt i – Porto, Madrid och Paris – medan han lyssnar på luttrade och bittra främlingar, ofrivilliga bekantskaper som sett och levt Europa. Han tänker att Madrid är ett horror vacui medan chilenaren pratar om att engelsk fotboll är "lika mycket fotboll som att dra en handtralla är att älska". I en annan berättelse konstaterar en bifigur, en gubbe som dricker mjölk direkt ur paketet på sin balkong i Odessa, att sträckan mellan människan och omvärlden är omöjlig att tillryggalägga. Det finns något av den nihilistiska Nina från Europa i alla dessa existenser, men en flyktigare sort, som håller ett par sidor bara.

Det är miljöbeskrivningarna som är bärande, och inte sällan är de viktigare än vad som görs och tänks: regn, betong, fladdrande tidningar, rullande fimpar, kraftledningar. En mor och dotter går runt i S:t Petersburg, dottern har övertalats att raka bort håret för att det ska växa ut tjockt. Det "ser ut att vara höst" men av "flickans kläder att döma verkar det vara vår"; det är endera som mars eller oktober eller maj. Det finns inget prövande i påståendena, trots att de motsäger varandra. Det är bilden som är motsägelsefull. Här finns en början till den bestämda uppmärksamhet som jag gillar Grigoriev för, egensinniga iakttagelser som slås fast bortom diskussion. Ännu har de inte hittat sin fulla tyngd, men flyktigheten hör ju till novellformen.

Människorna lever i ett skört nu, i fuktiga lägenheter och med osäker inkomst i väntan på en vän som kanske aldrig kommer att höra av sig, i länder där man talar deras fjärdespråk. Baksidan av väntan är minnena, som blandar sig in i nuet. Tiden har ingen klar riktning och den oformliga tillvaron hakas upp på städerna, på gator, innergårdar och kaféernas öppettider som får bilda tillfällig stomme. En novell heter "Sehnsucht", men någon verklig längtan har jag svårt att se hos dessa människor. Vad finns det att längta efter när allt är samma blandning av länder och språk och överallt är samma blåst, samma croissanter, samma smala sängar? Det är förstås något uppgivet över det, och kanske är det därför turisten som är huvudperson i "November i Porto" skildras så njuggt och ironiskt. Han har en bekväm väg ut. Vad som håller de andra kvar i det där dimmiga kosmopolitlivet blir förvisso aldrig helt klart, och deras cyniska drag håller medkänslan på avstånd. Jag vistas gärna med dem, men som betraktare.