Äntligen lite samtidslitteratur för mig, helt nyutgiven. Den här boken samlar tio noveller om människor som på något sätt är obekväma eller osäkra med sin roll i den mänskliga gemenskapen. Pojken i inledande "Roma ultras" går på fotbollsmatch i Italien och hamnar i det ökänt våldsamma motståndarlagets hejaklack. Imponerad av deras bröliga maktdemonstration har han inga svårigheter att byta lojalitet och i fortsättningen dra på sig deras tröja när han kickar boll på stranden. I "Troja" besöker huvudpersonen barndomsvänner för att fira nyår och börjar dra upp gamla hypotetiska oförrätter, varpå han gör bort sig och blir utkastad.
Det är passande att flera av novellerna har barn i huvudrollen, helst i åldern runt elva–tolv, ett övergångsstadium då sociala roller upplöses och omförhandlas och världen står öppen. I ett par av berättelserna med vuxna huvudpersoner spelar istället drömmar en viktig roll för att så tvivel på vem man är. "Min älskade älg" handlar om en kvinna som drömmer att hon riktigt njuter av att skjuta en viss älg, som hon enligt drömlogiken förstår är hennes man. Djur är, som boktiteln indikerar, ett återkommande tema men jag ser inte att det tas fullständigt tillvara. Det stannar i regel vid att djurens oåtkomliga inre liv får stå symbol för människornas främlingskap inför sig själva; suggestivt – tydligast i "Piraterna" där ägarna till en bondgård försöker begripa varför någon sätter ögonlapp och hatt på ett av fåren – men det hade nog funnits mer att sondera där om man så ville.
Det jag uppfattar som huvudtemat i novellerna är spänningen mellan svek och trohet, och det intressanta är att den görs till en fråga om identitet snarare än moral. Även lojaliteten mot sig själv testas hela tiden. Vissa personer kan överrumplande lättvindigt omvärdera sina föreställningar och invanda reaktioner, andra håller tag i sina fixa idéer: "Jag hade testat Mumindalsliknelsen på Sadaf, men hon höll inte med, kanske mest av princip. Hon störde sig på min svenska barndom och att allting kunde härledas tillbaka till mumintroll och specifika soffgrupper. Jag höll egentligen med henne. Det fanns någonting störande i det." (Ur "Tennis i tropisk miljö".)
Den bästa novellen är den sista och längsta "Fascisterna", där två grabbgäng tävlar om herraväldet över den lokala konstgräsplanen. Här visar författaren sitt fantastiska gehör för pojklogiken när fiendegängets råstyrka trumfas av styrkedemonstrationen att halsa en flaska Explorer offentligt. Den skenbart konstlösa prosan kommer också bäst till sin rätt här, en rak och lite avhuggen stil, förmodligen avsiktligt slapp men med känsla för jargong (ordet "nice" dyker upp på helt rätt ställen). Det stilitiskt mest lyckade i boken är annars dialogen, som är torrt realistisk men realistisk just särskilt genom otyglade små absurditeter, repliker som faller platt, ordväxlingar som slinter lite fel. Jag associerar någon gång till Helle Helle.
Kul att läsa! Känns bra att uppdatera sig på läget i den moderna skönlitterära svenskan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar