Den evige västgöten Erik Andersson sträcker sig här bortom hemtrakterna. Och det är väl typiskt att titelns Indialänder ska förstås så där mytiskt ungefärligt som fjärran land ter sig när man spanar från Falbygden. Mest blir det Centralasien, men lite Turkiet och Mongoliet med (aldrig Indien). En Ingvar Fransson har befarit dessa länder i något slags affärer, och det är rätt uppseendeväckande. Ett tiotal personer, mest kvinnor, antingen ber honom berätta sina historier, återberättar dem själva eller stöter på honom där borta i Baku.
När jag tänker på Erik Andersson tänker jag på trygghet och gemyt: enkla, nöjda människor på landsbygden som påtar med sitt och gärna bläddrar i husförhörslängder till kaffet. Men det där hembygdsmyset är bara ett av hans ben. Det andra är en uppsluppen surrealism som gärna tar sig uttryck i associativa samtal på väg mot ingenstans, som på restaurang Gyllene Gåsen eller hos de fikande damerna i Hemskt osams (som givetvis inte alls är osams – all upprördhet är utesluten i Anderssons värld). Även i Indialänderna sitter folk som heter typ Ragnhild och Härolf och ordvitsar om mötesformalia medan Ingvar Fransson i andra änden möter en byäldste i Turkmenistan. Stilistiskt sett är allting oklanderligt, men scenerna kan i sina stunder framstå som i brist på bättre ord studentikosa (även om det närmaste studentmiljö man kommer är en distanskurs i Skövde). Men ofta skakar berättarlusten av sig den klurigaste utstyrseln och ger ett inkännande porträtt av en vemodig azerisk klarinettist, eller skildrar de dråpliga kulturkrockarna när man ska på toa på en konferens i Kazakstan.
Och som det äts. Och fikas. Att maten förbrödrar är känt, och mycket riktigt sker nästan alla möten med de främmande folken vid bordet. Det är ostar, grillspett, kalvbräss, matvete, svamp och vitkål utan ände, och gärna just rabblat så – här teoretiseras inte om den och den maten eller kostvanor och seder, utan äts, äts, äts. Anderssons romanfigurer kan visserligen ha sina funderingar, men i grunden är de pragmatiker. Och även funderingarna gäller mest här och nu. Som när en av berättarna sitter och lyssnar på Ingvar Franssons resehistorier och inte riktigt kan se om det var en dröm eller bondkaka han just tog från fatet.
Undantag finns. Ett kapitel verkar berättas av någon sorts spion – eller om hen bara inbillar sig vara del av en konspiration. Den personen kan ställa sig frågor som: "Vad finns det i mitten om man skalar en människa som en lök?" Förvisso också jordnära formulerat. Det finns inget som kan få de här människorna att tappa fotfästet i sockenmarken. Även borta i Mongoliet heter det typiskt att det är "inget speciellt med stillahavskusten, det är väl ungefär som Mellbystrand".
Ja, någon kunde tycka det är tillgjort, och jag tycker det väl själv en liten aning, eftersom jag påpekar det. Det finns ju faktiskt en värld där ute som inte är principiellt samma sak som Stora Levene. Men då missar man hur grundad den här världsförståelsen är i språket. Hos Erik Andersson är det djupt betydelsebärande att ett bröd – också i Dagestan! – kan beskrivas som "knaltigt". Kan man äta ett knaltigt bröd i Dagestan så kan inget hörn av jorden vara så obegripligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar