Tretton år efter En biodlares död kom denna pendang, som den kallas. Det är ju ett godkännande att läsa ganska intensivt jämförande, även om den funkar som självständig roman. Hundrafemtio sidor är den, räcker till en eftermiddag.
Den ensamme mannen heter nu Torsten Bergman, är sextiofem, halvalkis och bor i ett skräpigt hus med korrugerat plåtstaket. Kakelsättare alltså. Dagen inleds med ett telefonsamtal från en bekant; det har strulat på en renovering inne i Uppsala och Torsten måste hoppa in. Varken boende eller byggherre går att nå, men han sätter igång med arbetet, ett redan påbörjat hafsjobb som han har att rädda bäst han kan. Det går med karlatag och lite brännvin – och med oväntad hjälp av Stig, en gammal kusin som plötsligt dyker upp. Men det blir alltmer uppenbart att de varken vet vad de gör där eller varför. En insikt som rimmar väl med båda gubbarnas minnen av livet.
"Lögn som lögn", säger en samvetsfri bifigur (konstförfalskare). I En biodlares död påstod morbror Sune att det är "samma skit alltsammans". Men då spjärnade hela boken emot: det kan inte vara samma skit alltsammans, det finns en renare sanning att upptäcka. Pendangromanen avstår från sådan dynamik; här får det resignerade ackordet klinga ut ostört, sostenuto, och resultatet blir en absurdism av kanske mer beckettsk sort (jag har inte läst honom). Ett kapitel heter "Vi måste tänka oss Sisyfos glad" och en viss formulering på s. 120 är så nära man kan komma "existensen föregår essensen" med hantverkarvokabulär – med sådana resonanser är det klart att det till sist låter parabel.
Vilket är ett val och ett stilmedel, och det är uppenbart att Lars Gustafsson behärskar många stilmedel. Jag är mer skeptisk till hur han gestaltar sin huvudperson. Porträttet av läraren/biodlaren Lars var trovärdigt och intimt men mot Torsten finns en molande olustig distans. Man ser det i små saker: små språkliga ticks ("sade sig Torsten", "noga taget") och klumpig indirekt anföring ("Men verktyg? Något låg väl i bilen sen förra gången."), som om författaren grabbar efter förfrämligande ord när han tappar bottenkänningen i sin inlevelse. Arbetaren Torstens stereotypa förakt mot myndigheter, hans alkoholism och skrotbil fördjupar inte heller personligheten, och ska kanske inte göra det, men så var han också intresserad av fotografi som ung. Är han en fabelfigur eller människa? Både och är det snygga svaret, men jag är inte helt övertygad.
Det kan hända att jag missar någon väsentlig intertextualitet. Då ber jag om ursäkt. Romanen är på intet sätt dålig och vore den skriven av en bortglömd tysk på trettiotalet hade jag säkert blivit imponerad, men när den ställs invid kraftprovet En biodlares död kan jag inte hjälpa att den verkar en aningens banal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar