Min tredje Erik Andersson, efter Den larmande hopens dal och Gyllene Gåsen. Han har sin omisskännliga stil. Allt utspelar sig i ett egendomligt gammaldags hörn av samtiden, befolkat av grosshandlare, landsfiskaler och vanligt trevligt folk som sköter sina små sysslor med papper och penna och däremellan fikar och funderar på de stora frågorna. I Hopen var det fornlämningar och ortnamn, i Hemskt osams är det Augustinus idéer om arvsynden som Gittan, Vivan, Majken och Adamsson diskuterar på kafferasterna.
Språket är avsiktligt antikverat och lite tillkrånglat, även i dialog och citerade myndighetsfraser. Hos någon annan hade det lätt blivit pekoral, men Erik Andersson är en säker stilist och klarar det galant. Stilen bär inte ensam en roman, vilket blev tydligt i Gåsen, men här finns ju framför allt de teologiska frågorna och även en slags handling, även om den är en helt orealistisk konstruktion och svår att hänga med i. Det är liksom komponerat som ett klurigt kåseri, som jag föreställer mig att en litterärt begåvad korsordskonstruktör skulle skriva en roman. Korsord är ju kul! Titeln till trots är man aldrig oense om något allvarligt och alla är snälla och förstående. Jag tittar gärna in i denna värld då och då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar