Efter ett kapitel är jag på vippen att lägga ifrån mig boken. Det första som möter läsaren är ett helt stim av ihåliga dockor, det är Svend och Aksel och Clara och Harald och Ole som "tycker" och "känner" det ena och det andra, någon är dotter till si och granne till så. "Stackars Svend, tänkte Harald." Det är norsk småstad efter krigsslutet och miljöerna är utstyrda med tidstypisk rekvisita. En kvinna sitter och broderar under ett samtal. "De nästan krockade när dörren flög upp. Clara hade inte hört hans steg och retirerade. Hon kände en hastig pust av hans rakvatten och något annat, unket ur munnen. Hans hår stod på ända, skjortan oknäppt." Sigge Stark kunde inte gjort det bättre.
Men det är lite för lättköpta invändningar. Jag tar det som ett personligt framsteg att jag stod pall. Det står roman på omslaget och anslaget signalerar bygderealism, men att läsa boken så leder fel. För man kan inte att bortse från bakgrunden: Oline Stigs farföräldrar var medlemmar i Nasjonal samling under kriget och farfadern åtalades därefter, som nittio tusen andra, för landssvik. Han dömdes till straffarbete men benådades till slut. Det är ett fortfarande öppet sår hon går in och petar i när hon gör roman av sina släktingars historia.
Roman och roman... berättelsen följer tätt på verkligheten, alla personer har så vitt jag förstår biografiska motsvarigheter (hennes far, hans bästa vän, ett par franska studenter som farmodern umgicks med, etc). Där finns några dramatiska inslag – en ung kusin som återvänder från Sverige, en gömd flykting – men all handling är i grund och botten några utvalda exempel ur den stämning som rådde i Norge efter befrielsen. Misstänksamhet, kollektiv skuld och tystnad. Aksel och Clara, farföräldrarna, gömmer och förtränger sitt medlöperi. Eller kanske bara tiger. De gjorde väl vad de trodde var för Norges bästa. Det är åtminstone en hypotes. Vad de tänker själva förblir tvetydigt, nej, outtytt. När deras minnen närmar sig smärtpunkterna kan de bara formuleras som frågor. Var de naiva, opportunistiska eller värre ändå? Romanens berättare prövar olika varianter, men försiktigt försiktigt och finner gång på gång tillflykt i klichéer: tungor och käkar som låser sig, orden som inte vill komma ut, den unga kusinen som blir full på en fest ("läppstiftet hade smetats ut i mungipan och blicken var dimmig") och ställer sig på en stol för att säga sanningen...
Formen är ett intet, men innehållet bär. Och Oline Stig är dessutom klok nog att avsluta romanförsöket efter 190 sidor; bokens sista tredjedel går över i essä. Även den har tendenser mot det osäkra – kanske någon gång mot det där konturlöst oförpliktigande som jag inte stod ut med i Maria Küchens Jord och gudar. Men här är man villig att förlåta sådant, för hur ska man förstå att ens farfar gick med i nazistpartiet 1942, när det stod klart för alla vad som pågick? Författarens far kommer till tals, en god demokrat men kanske fortfarande lite hjärntvättad efter tiden i Tyska skolan. Här presenteras fakta som nästan ber om att tolkas skarpt, men Oline Stig framhärdar i sin respekt för ovissheten. Ändå: hon vågar kritisera sin far, och hans bror, och allra sist ligger autentiska dokument från farfaderns dossier på landssvikarkivet.
Det är på många sätt en enkel bok. Här finns ingen ambition att gå i dialog med allt som sagts och tänkts om kriget och ockupationen, essän gör inga utvikningar i teori, perspektivet är strängt personligt. På ett trubbigt och indistinkt vis. Men den ödmjukheten är ärlig och som läsare övertygas jag om att den här författaren inte hade kunnat skriva den här boken på ett annat sätt, och det är väl egentligen det viktigaste av allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar