En mycket stiligt designad bok i orange nyanser och den första som kom ut på förlaget Palabra, inriktat mot spanskspråkig litteratur, år 2018. Jag ska erkänna att det var formgivningen som vann mitt intresse för boken. Den sägs enligt förlagstexten vara författarens största verk, den är på 530 respektingivande sidor och den handlar om nittonhundratalet. Mer exakt det nittonhundratal som var krigens, förföljelsernas, flyktens, dödens och rädslans århundrade. I kalejdoskopiska kapitel berättas om Kafkas käresta i fångläger, en tysk kommunist på flykt från sina gamla kamrater, Victor Klemperers väntan på att bli angiven, en judisk skomakare i Tanger och andra i grunden sanna historier.
Nu gav jag upp efter 200 sidor och det är ju ofint att orera för länge om varför. Så i korthet. Berättaren är en anonym berättare, en återberättare av läsefrukter. Det i kombination med en stil som nästan kräver personlighet – långa, böljande meningar – ger ett märkligt intryck av förställning. Varför är meningarna långa och böljande? Det är inte febrigt (som i Mathias Énards lysande Boussole), inte drömskt, inte ettrigt (som hos Thomas Bernhard). En viss onödig ordrikhet spär på intrycket: "en ryttarstaty i den gröna färg som brons ibland kan få till följd av fukt och beläggningar" (dvs. "en ryttarstaty av ärgad brons"). Elisabeth Helms översättning verkar inte vara skulden till det.
Texten vill levandegöra men förblir sluten, för ödena och händelserna beskrivs i allmänheter, som biografiska notiser med enstaka bilder av rockslag och bleka ansikten. Människorna känner den oro, fruktan och kärlek man förväntar sig. Berättaren kommer med instick som:
Det skrämmer mig att allt är så bräckligt, att ordningen och lugnet i våra liv alltid hänger på en skör tråd, att vardagsverkligheten som känns så trygg och välbekant plötsligt kan slås sönder i en omvälvande katastrof.
Det är alltför banalt. Det är allvarliga ämnen, och visst kan det allvarliga vara banalt. Men måste det skrivas då? Måste det läsas? Problemet är att det är tråkigt. Jag får också en aning om att världen, även i sina värsta förskräckligheter, inte är allvarlig på det här sättet. Möjligen på ett annat sätt. Marguerite Yourcenars sätt, Birgitta Trotzigs, Maxim Grigorievs. Man måste göra något mer än vittna, kanske är det jag vill åt.
Några bra scener fanns på de sidor jag läste och det är säkert några fler därefter, men det räcker inte för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar