Den här kom på svenska i år och är den andra romanen av Rune Christiansen på vårt språk. Jag vet inte om det tyder på ovanlig konsekvens i författarskapet eller om det är förlaget som valt att översätta den bok som mest liknar Fallet med den förlorade tidens nycker, men de har påfallande många detaljer gemensamt – sådant som en död mor och dotterdotter med samma förnamn, teaterskådespelare, och i översättningen ordet "fök". Och det är likartad tematik och handling.
Den vilsna unga kvinnan heter nu Lydia och är från Jämtland. Efter studier till veterinär får hon jobb på en mottagning i Norge. Hon åker runt mellan gårdar med skadade och sjuka hästar, grisar och kor och en besvärande stor del av arbetet går ut på att avliva eller dödförklara djur. Problemet är inte att hon är tunnhudad, tvärtom – det ligger "inget ömhjärtat eller uppoffrande i hennes relation till djur", utan hon dras till "det reella, det praktiska arbetet". Men kanske är det kraven på det reella som står i vägen för henne, förväntningen att det reella också är meningsfullt. Därför går det sakta för henne att skapa relationer (hur många groende relationer har någon mening?) och hennes närmaste vän är länge en liten pojke vars hund hon räddat livet på. Trevande och tveksamt accepterar hon så småningom förhållandet med Edvin, som länge varit förtjust i henne.
Lydia är liksom Norma i Fallet en uppmärksam iakttagerska av människor och naturen, och det som en motsats till sin självtillräckliga pappa och självutplånande mamma, ingendera intresserad av "allt det betydande och allt det banala som man ingick i, de små och stora störningsmomenten som bidrog till att göra en härdad, kanske till och med fri". Modern dör och Lydia börjar möta henne i drömmar eller syner. I föräldrahemmet dras hon till hemliga skåp och lönnrum – som åtminstone delvis visar sig dölja ingenting särskilt. Ett sådant sökande efter mening kan väl knappast göra en fri, som vill hitta sanningen genom att avkoda ledtrådar.
Men när Lydia blir med barn vågar hon pröva en annan anknytning till världen. Gott, men jag föredrog Normas ensamma insikter framför livets kretslopp som åskådliggörs här. Det blir alltid lite smörigt när barn ska uppbära existensen. Även denna roman är dock en fin far och dotter-skildring, och, ja som sagt, på nästan alla punkter jämförbar med Fallet med den förlorade tidens nycker. Båda är stillsamma romaner som just därför hinner med att sätta ord på detaljerna, de väsentliga och oväsentliga, som omger och formar oss.
Skriver sjuk idag också. Ska tilläggas att den här boken är dåligt korrläst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar