Novellsamling av en debuterande tjugoåttaåring, som (nu spekulerar jag) fick impulsen att skriva av att läsa Elis Burrau – för denne nämns i en novell och jag har sett dem tillsammans på Instagram. Men att Gröndahl behandlar samma postironiska problem kan ju också vara en generationsfråga.
Nu har förvisso generationsfrågorna varit ungefär desamma alltsedan beatförfattarna och även Symptom handlar om att bli vuxen och finna fäste i en värld som är gjord för de andra. Ibland med sprit och knark – samlingen inleds med en slängig jagskildring av en backpacker i Mexico City. Det är kompetent gjort, men vilsenheten blir en smula kokett: "Aztec drink, magic powers sa du, fast på Wikipedia står det att det enda magiska är en pytteliten mängd alkohol, men jag vet inte om jag tror på det för allt började pulsera, jag menar staden alltså, men det var som om staden hade runnit ned i ditt väsen [...]". Ja, vad skulle menas om inte staden?
Men sällan får jag tillfälle att göra sådana snarstuckna anmärkningar. De bästa novellerna följer härnäst och som på ett debutalbum är det andraspåret som är hitten. En högstadiekille skapar en ironisk Facebookprofil och tillsammans med en annan fejkperson, som han inte känner, bygger han en parallell värld där allt handlar om att jävlas – for the lulz som det väl hette. Det går överstyr och får konsekvenser för en oskyldig kille i Hässleholm. Men det som fulländar novellen är att ingenting till slut har spelat någon roll: fantasivärlden upplöses en dag, och att det som skett på internet har kunnat påverka något IRL framstår som absurt. Den utspelar sig 2012. Var det sista generationen ungdomar för vilka nätet var en annan värld?
Om den novellen – "Simon Berneborg" heter den – var slarvigare skriven kunde den vara ett långt inlägg på Flashback. Flashback nämns i en annan berättelse, om en tonåring som inte kan få stånd och förgäves provar den ena lösningen från internet efter den andra. Trots osäkerheten på sig själv ifrågasätter han aldrig möjligheten att överlista livet. Det är snyggt fångat.
Klumpigare blir det i den räcka historier där Gröndahl försöker hitta en sensmoral, eller åtminstone sätta konkreta ord på sitt ärende. Postironin nämns vid namn och flera figurer tvingas pressa ur sig poänglösa anekdoter som uppenbarligen har funktionen att vara just poänglösa. "Det är som att vårt sätt att prata och skämta inte har något syfte, att det mer bara är snack", säger en. Självmedvetenhet om den saken är inte av godo så länge man inte har någon analys att delge – här stannar det vid konstaterandet, som läsaren kunde ha fått göra själv, och återinträdet i fiktionen därefter blir avslaget. Jag lämnas också med misstanken att den mesta (post)ironi är mindre existensens villkor än slapphet, rätt och slätt: istället för att anstränga sig för att skaffa en världsbild resignerar man inför en obegriplighet som man inte ens försökt förstå. Även denna insikt har författaren haft, och rapporterar den.
Nej, som bäst är det när historierna stannar i det obestämda. En mycket fin novell skildrar en tonårsbror och -syster som för första gången talar på allvar medan de röker en spliff. Det är trevande och med en tvetydig incestvibb. Så subtil kan Gröndahl vara och han är också bra på att skriva fram starka personer: en bullrig, avlägsen släkting till berättaren som kommer och stör hans apatiska sommarlantvistelse, en smått autistisk kompis som vankar runt i pojkrummet och klipper i luften med en barnsax. När de människorna får utrymme glömmer jag att jag läser en debutbok.
Modernista kunde ha hjälpt till genom att rensa bort fler språkfel, stryka några "bokstavligen" och rätta användningen av de och dem. Men det är kosmetiska problem som inte hindrar mina associationer till mer helgjutna novellsamlingar som Johan Esperssons Djuriska och Judith Hermanns Sommerhaus, später.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar