Samtiden har ett kluvet förhållande till prylar. Vi anskaffar dem av internaliserat konsumtionstvång, men måste också göra oss av med dem lika fort. Ur heminredningssynpunkt borde vi rensa och dödstäda, för planetens skull sluta köpa nytt och vårda det vi har, eller återbruka, i en cirkulär ekonomi, vilket väl i slutändan är samma shopping som på Åhléns fast på loppis. Det är typiskt, och befriande, att Richard Swartz inte en gång använder den diminutiven i sin bok. Det heter loppmarknad, och det är något annat än mammor som säljer sparkdräkter i en gympasal. Det är framför allt loppmarknaden vid Naschmarkt i Wien, där författaren bor så som evig Zugereister. Om lördagarna krängs kinesiska vaser, ryska mattor, emblem, porslin, Leninbyster och alla dessa vykort på Franz Josef, allt mycket gammalt, mycket värdefullt och mycket prutbart.
Var det en sådan loppmarknad jag råkade besöka i Gdansk i somras? Dum som jag var och inte prutade på sugrören av glas, besvärad redan av att inte hitta en prislapp? Hemma har ju varuhuslogiken trängt sig in på minsta garageloppis.
Det är mina funderingar, inte Swartz. Han är varken här eller nu. Själva berättarvinkeln är otidsenlig bara den: Wien är Wien lite så som en extra eftertänksam Jolo eller annan äldre kåsör kunde skildra det för läsare svältfödda på centraleuropeisk romantik, med "kvarter på gränsen till förfall, butiker med tomma och otvättade skyltfönster, lokaler med tvivelaktigt rykte, kaféer som håller stängt bara några timmar innan gryningen, hemlighetsfulla mötesplatser där ett inköp från loppmarknaden kan granskas eller byta ägare igen, en affär göras upp över vad – som med tanke på den tidiga timmen – lätt blir alltför många glas". Vid sidan av de pittoreska krämarna från Balkan eller Ungern får vi också lära känna stadsdelens historia, de språk som där talas, de judar som där mördats, det vatten som fuktskadar alla källarrum.
I Stockholm på sjuttiotalet är författaren pojke i tredje person och ägnar livet åt att hjälpa mormors älskare att förfalska konst. Av sin far lär han sig att mormoderns hem är en loppmarknad, som glåpord menat, men av hemmet i fråga att älska föremål. Den svarta lackskärmen från Kina. Tunt, tunt, prydnadsglas mellan krukorna i fönstret mot innergården på övre Östermalm. Nu citerar jag med orättvis omsorg, men det får även stå som exempel på Swartz lite tyska meningsbyggnad och den karikerande tonen som tycks några decennier försenad:
Tant Orlando var inte som andra, hade skäggstrån och sträv röst som en karl och purpurröd turban med brokiga fjädrar i som fastän hon ideligen rökte gjorde henne mer lik en papegoja än en dam; hade hon satt sig i farbror Ackes brokiga fågelfåtölj skulle hon helt ha försvunnit, uppslukad av tygets mönster.
Men allt är inte lättsinnig dröm, inget är det väl egentligen. Det går att mysa sig bort bland dessa ryska käppar, ljusstakar, rakknivar, urverk etc. – en inte föraktlig kvalitet – men det är framför allt en berättelse om det som binder oss till det förflutna. Och om att föremål har betydelse i sig själva! Pinalerna till försäljning på Naschmarkt, dit de "störtats inte bara ur tiden utan också vardagen" har var och en sin egen historia, sitt eget öde och varför inte personlighet. Grejerna som omger oss är "skärvorna från världen av igår" men också en egen befolkning. Nu kanske jag går för långt. Jag tycker mig ofta stöta på oförståelse för min läggning att samla på döda ting. Men jag tror att jag har en likasinnad hos Richard Swartz. Kul litterär bekantskap!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar