Jag var ålagd att läsa en science fiction-bok. Det har jag knappt gjort förut, kanske med undantag för J.G. Ballard. Även denna gång blir jag osäker på om det här räknas – hur lätt får man ta på det där med science? Rymdraketer, framtiden, ja, men de tekniska detaljerna är i princip obefintliga och för övrigt helt ovidkommande.
Det är runt år 2000 och människor (amerikaner) har börjat skicka sällskap till Mars, inledningsvis med hoppfulla förtecken. Framsteget vinner ny mark. Men inga nyheter kommer från de utsända, och den ena expeditionen efter den andra antas förlorad. Och är det kanske. Inte kraschade eller ur kurs, men det liv som människorna finner på Mars är inte vad de hoppats. Inom kort börjar de anlända inte som upptäckare, utan på flykt från atomkriget. Snart har även den nya planeten ödelagts. För en svensk går tankarna förstås till Aniara. Det är ingen helt ytlig association, för även här finns en blandning av humor och allvar (fast båda av vardagligare sort) och även här syns katastrofen bara på håll. Till formen är Invasion på Mars också en svit, men av löst sammanhängande noveller, som i många fall redan hade publicerats på annat håll. Det är bara av godo att historierna är självständiga. Varje berättelse är enkel och rak, som de klara fasetterna i ett kalejdoskop, men den sammansatta bilden blir det inte.
Men ett genomgående tema är begreppsliggörandet av det främmande. I de första kapitlen sker dråpliga missförstånd, som i "Sommarkvällen" där fyra nyanlända astronauter förväntar sig ett mottagande med jubel och gåvor, men föses runt mellan nonchalanta marsianbyråkrater. Till sist inser de att de tas för hallucinerande dårar – som påstår sig komma från jorden! Här är marsborna ändå begripliga figurer, ett slags människor med lustiga attribut (gröna gubbar kanske, jag tror inte det beskrivs så exakt). Dock: de bär masker. Silvermasker, blåa masker, guldmasker. Det är viktigt. Det går inte på riktigt att få syn på dem. De verkar anta den skepnad vi ger dem. I "Den tredje expeditionen" landar ännu en raket, och besättningen upptäcker att de befinner sig mitt i just den stad i Ohio som kaptenen växte upp i. Till på köpet befolkad av deras döda släktingar. Men det är förstås de telepatiska marsbornas onda knep mot inkräktarna...
Människorna inser snart att "hur vi än rör vid Mars kommer vi aldrig åt Mars". Och marsborna intar vartefter en mer undanskymd roll – på avstånd, något från förr, från nyss, precis som det man lämnat på jorden. När de träder fram är det inte längre som rymdgubbar utan kanske svävande blå eldklot. Om någon väl möter dem är det en skrämmande erfarenhet. I "Dödsäsongen" ställs huvudpersonen Sam att bäva inför en marsbo vars "mask var hamrad av polerad brons, ögonen var bara tomma, oändligt blåsvarta springor, munnen en öppning ur vilken orden svävade ut i vinden". Det är som att möta en gud, och med en guds outgrundlighet skänker detta väsen – som Sam har gjort oförlåtligt illa – halva Mars i gåva. Vad det nu är värt på en döende planet.
Det är inte bara – nog inte främst – den närmare bekantskapen med marsborna som gör dem alltmer främmande. Det är framför allt människans exploatering av den nya jorden som inom kort har utplånat allt ursprungligt. Marsborna dör ut och människornas kolonier står som spökstäder. Kvar finns bara ensamma individer som drömmer om det som kunde varit eller väntar förgäves på en räddning de inser förlorad. Alltid med en slags skärrad envishet och vägran att helt släppa taget.
Vägran att släppa taget är förresten kanske en nyckel till hela boken. Människan vägrar att ge upp sin framstegstro. Eller som en av de sista överlevande säger i slutnovellen: "Livet på Jorden slog sig aldrig till ro och gjorde något riktigt bra. [...] Man lade tonvikten på felaktiga saker, på maskinerna i stället för på maskinernas skötsel." Det är ju en rätt tydlig konklusion. Och det är mycket som inte är subtilt, vissa avsnitt är uppenbara allegorier om exempelvis koloniseringen av Amerika, många har en sensmoral som knappast undgår någon. Det har nog att göra med att det från början var självständiga berättelser. Men jag kan bara se att det är bra, och jag tror att den enkla slagkraften behövs för att inte ytterligare mystifiera det i sig självt mystiska Mars, det vill säga: det främmande, hypotetiska, ovissa.
Nu har jag sagt lite med många ord – det brukar bli så när jag skriver om bra böcker. Jag skulle vilja börja om och ta fasta på något annat. Men det har jag inte tid med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar