Nej, jag kan inte med Latinamerika. Ja med undantag, men det här är inte ett av dem. En tredjedel masade jag mig igenom.
Det är en typ av metalitterärt hokuspokus på 700 sidor. I centrum står en grupp mystiska poeter (i den mån inte allt och på samma gång inget är mystiskt i den här genren) som kallar sig "inälvsrealister". Oklart om den spanska termen låter lika plojig, men ordet passar väl med själva berättelsens ton. Handlingen så långt jag kom är olika mer eller mindre nonsensbetonade intriger mellan unga författare in spe, en prostituerad och hennes hämndlystna hallick, några föräldrar och hembiträden och ett vimmel av folk som sträcker sig bort i horisonten. En homosexuell ung man som kallar sig Gudomlig Hy (på spanska). Sjaskiga kaféer och fina villor och hälften av det som händer är sex.
Och allt är så där demonstrativt oseriöst att jag undrar varför det måste berättas. Efter att inledningsvis ha gått i dagboksform övergår romanen i polyfoni och alla röster låter likadana: intensivt rabblande av detaljerade händelseförlopp, starkt blossande känslor och osannolika sammanträffanden. "Han ville bli poet, dansare, sångare, han ville ha fem barn (som fingrarna på en hand, sa han, och höll upp ena handflatan så att den nästan snuddade vid mitt ansikte)" – så kan det låta, och det är en kul bild (det var därför jag gjorde en notering), men meningen hade kunnat yttras av och handla om vilken som helst av alla figurer. Jag finner en nyckelmening: "Ja ja, i Latinamerika händer sånt här och det är bäst att inte grubbla sig fördärvad för att hitta en logisk förklaring. Ibland finns det kanske ingen logisk förklaring." Men vad finns det istället, vill jag fråga? Den här sortens roman ägnar sig inte åt att följa sin egen inre nödvändighet. Det är liksom inte poängen, om något är det raka motsatsen som är poängen. Magi kallas det väl, som i magisk realism. Men jag ser inget som berikar, förtrollar eller vidgar verkligheten, jag ser bara godtycke.
Jag drar mig för att kalla det trams, för jag inser att problemet är en felande receptor i mig själv, men på mig har denna roman ungefär samma verkan som Italo Calvino på sitt mest studentikosa blandat med García Márquez fabulerande och utspätt med vatten. För andra är det "en halsbrytande mix av tragedi och svart humor", "beroendeframkallande prosa där rotlösheten, livslusten och längtan skildras med nerv och närvaro" och med "osannolikt flow" (enligt omslaget). Jag önskar jag kunde dela upplevelsen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar