Min blott andra Lars Gustafsson, efter Tennisspelarna, och redan ser jag vilken spännvidd han hade. Den förra är en lustig, galen och glad roman i solig amerikansk campusmiljö, den här (utkommen året efter) är en vemodig, introspektiv berättelse om en ensam, döende förtidspensionerad lärare på den västmanländska landsbygden. Introspektiv, men det vill inte säga snäv eller begränsad. Samma öppningar mot det absurda finns här, såväl i existentiell mening som i meningen egendomliga allegorier om utomjordiska tusenfotingar.
Lars är bara i fyrtioårsåldern men har dragit sig tillbaka för att ägna sig endast åt sin biodling. Okända smärtor har börjat ansätta honom. Det kan vara cancer, men han öppnar inte brevet från sjukhuset. I långa och korta fragment ur hans efterlämnade anteckningsböcker (är det inte en typisk sjuttiotalsform?) berättas om hans stilla tillvaro i stugan, hans utslocknade äktenskap och olika minnen av släktingar och bekanta genom livet. Genom allt löper smärtan. Jaget, döden, sanningen, lögnen – det är smärtan, den konkreta, kroppsliga smärtan, som får dessa enorma storheter att avslöja sig.
Där är en ton av avslöjande i allt han skriver, läraren, som pendlar mellan bitterhet och lugn. Hans liv har märkts av förställning, liksom alla människoliv gör. Frun och han umgicks med varandra som begrepp, inte personer, de såg aldrig varandra; han minns sin barndom och hur släktingarna spelade på varandras skuldkänslor "över ett väldigt, ett fullständigt kyrkoorgelliknande register". Ett längre, novelliknande kapitel om den kupongfuskande morbror Sune klipps av med dennes floskel, yttrad "inte utan ett visst eftersinnande", om att det är "samma skit alltsammans". Är det det? Språket graviterar mot sådana överslätande klichéer och den mänskliga gemenskapen hållas samman av dem. Men smärtan koncentrerar som inget annat uppmärksamheten, löser upp alla abstraktioner och gör sanningen synlig. Sanningen är något ofattbart, besläktat med Gud, något som en anspråkslös folkskollärare inte har ord för. Inte vill ha ord för snarare, men finner dem bland annat i science fiction-fantasier; hans anteckningar blir alltmer spekulativa.
Här är något av stämningen i en Helle Helle-roman, fast ut och in. Berättaren oroar sig för frosten, sopar bort döda bin i kuporna, blir ytligt bekant med ett par skolpojkar i byn. Men det platta utanförperspektivet vänds in i honom själv och det som visar sig där är lika alldagligt men spöklikt och kan inte bestå. "Vi börjar om igen, vi ger oss inte" är ett återkommande mantra. Jaget dör men motståndet lever. Hur kan människan vara så envis?
Att det här är sista delen i "ett system av fem romaner" märks inte. Den står på egna ben och som alla bra romaner ställer den fler frågor än den ger svar. Jag önskar att alla lidande och ångestridna människor som söker svaren i medium och sellerikurer sökte de rätta frågorna istället, och då skulle jag rekommendera dem den här boken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar