På sida 278 av 423 gav jag upp; det är nästan exakt två tredjedelar, det. Därmed stänger jag väl också dörren för uppföljarna Gangsters och Renegater, men då får det vara så.
Av någon anledning är ju detta en mycket älskad roman. En genombrottsbok som Horace Engdahl lär ha satt sin godkändstämpel på med hänvisning till något i stil med att Östergren minns vad som gjorde de klassiska romanerna så lästa: de var underhållande. Ett fint sätt att säga att här är mycket action, och det är det. I något slags ostyrigt postmodern tappning.
I ramberättelsen har berättaren Klas Östergren blivit bestulen på allt utom två skrivmaskiner och har fått i uppdrag att skriva en pastisch på Röda rummet inför dess hundraårsjubileum. (Här kan inflikas resonemang om hur just Gentlemen är/inte är en sådan pastisch.) Han blir bekant med Henry Morgan, en cirka tio år äldre kille som låter Östergren bo i sin bohemiska våning på Hornsgatan. Denne ägnar bland annat dagarna åt att gräva efter någon skatt i ett bortglömt källarsystem – jag hängde inte med riktigt – tillsammans med några andra lösa existenser med spännande bakgrundshistorier. Henry har en lillebror Leo som en gång var en lovande poet men nu just har kommit ut från mentalsjukhus. Större delen av boken återberättar brödernas vilda liv i Stockholm, London, Paris och Berlin under sextiotalet: jazzband, femmes fatales, spionaffärer, bohemiska lägenheter (fler alltså), försvinnanden, märkliga manier. Människor heter saker som Verena Musgrave och Eva Eld. Tidsmarkörerna haglar, med eller utan relevans för handlingen, det är Beatles, högertrafik, 68-upproren, Gärdesfesterna, oljekrisen, många specifika boxningsmatcher.
Det är ingen idé att referera intrigen, för den tar fyra nya vändningar på varje sida. Ja, det kanske är det som är underhållning. Kanske är det så enkelt. Jag har säkert läst böcker i samma stil som lyckats fånga mig; denna gör det inte, och ska jag försöka fatta varför kommer jag oundvikligen att låta småskuren. Till exempel: prosan är mångordig, ja svulstig, på ett nästan gymnasialt sätt. För att citera:
Full av ilska blandad med lusta bläddrade han igenom en gammal sliten Pin-Up tills den gudomliga parningsaktens ljuvaste stund sände sin ilande frossa genom hela kroppen och såsom en högst påtaglig världslig konfirmation av framgången också sände ett mått vit och kletig vätska, ett sekret, en essens, själva livets gåta ut över det kalla golvet på vinden.
"Den gudomliga parningsaktens ljuvaste stund..." Jag kommer bara att tänka på min klasskompis i gymnasiet som brukade kalla öl för "gudadryck" med min av att vara spirituell. Varför är hans sperma "livets gåta" – han står och runkar på en vind? Tanken saknar botten och döljer det med ord.
Detsamma gäller personerna. Runt varenda bifigur vilar en air av mysterium. Några är förvisso implicerade i svårtydda konspirationer. Resten är bara så mystiska som alla människor i bekantskapens periferi verkar vara när man är tjugofem. Hur otroligt är det inte att ens vänner och flyktiga älskare från i fjol nu har flyttat till Paris och går på jazzklubb! Eller att ingen har hört från dem på länge... Man kunde skriva en bok om när jag bodde på studentnation bland knarkare och blivande konsulter och skruva till det med något aktiebedrägeri så blev det ungefär lika spännande – och tomt. Eftersom det i grunden inte rör sig om särskilt speciella människor.
Men romanen berättas som om de alla – och i synnerhet bröderna Morgan – är något enastående. För varför annars ägna dem sådant intresse? Varför annars söka alla synonymer att beskriva dem med? Jag kom någon gång att tänka på Lydia Sandgrens Samlade verk. Det är en roman i samma genre – årtiondens vuxenblivande i en storstads kulturmiljöer – men med den avgörande skillnaden att huvudpersonen är en medelmåtta. Där finns samma drömmar om den stora världen och den stora konsten, men han tar sig bara halvvägs, för han hade det inte i sig. Gentlemen saknar början till den ironin. Varje antydan förtäcks till ett enigma.
Jag tänker också på Houellebecq. Han räknar gärna upp fiktiva verkförteckningar. Jämför Jeds utställningskatalog i La carte et le territoire med Östergren om Leos tre diktsamlingar Herbarium, Skenheliga kor och Fasadklättring och andra hobbies (vilka titlar). Houellebecq väver in sin redogörelse i romanlogiken och låter Jeds konstnärliga utveckling spegla bokens tematik, för ett utförligt resonemang men säger inte ett ord för mycket. Östergrens berättare låter sig imponeras av "mördarens filosofi" (bödeln måste avförmänskliga sitt offer) och referenser till Hitler och Zarathustra. Nå, kanske är problemet helt enkelt att Leos dikter är dåliga (det är de; de citeras) – och att romanen låtsas som motsatsen.
Mycket väsen för ingenting. Är alla Klas Östergrens romaner så här? Har han blivit bättre med åldern? Jag kanske ger honom en ny chans. Men jag önskar att någon kunde förklara vad som gör just den här boken så bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar