Det här är något för mig så ovanligt som en hyllvärmare. Jag köpte den på loppis för ett par år sedan och därefter har den blivit stående oläst, med någon vag idé om att den vore bra referenslitteratur. Nja, nog passar den faktiskt bättre att läsa pärm till pärm får jag konstatera. Det är nästan 600 sidor och dem jag har tagit mig sakta igenom under ett par månaders bussresor till och från jobbet.
Det rör sig ju som bekant om historieskrivningens fader, ett epitet Herodotos brukar dela med den samtida Thukydides. Huvudämnet för Herodotos berättelse är krigen mellan grekerna och det mäktiga perserriket på 400-talet f.Kr., alltså under hans egen levnad. Men innan han når fram dit ser han till att ge en utförlig bakgrund, och det är däri behållningen ligger. Han berättar om den lydiske kung Kroisos (Krösus) i en rad livfulla anekdoter, om meder och perser och andra folk i Mindre Asien som skiftat makten mellan sig genom generationerna. Härvid är det tunt om strukturella förklaringar (Thukydides lär vara bättre på det) men desto rikare på små sagor om den och den härskarens tjänare som lyckligen tolkat ett orakelspråk, eller någons otrogna maka och listiga svek. Tillförlitligheten ska vara högre än man vill tro, enligt de som vet, men läser man det för nöjes skull må det väl kvitta vilket. Herodotos lär ha inhämtat sina kunskaper genom resor i östra medelhavstrakten, men säkert mera genom hörsägen. Ibland berättar han flera versioner av samma anekdot och säger sig inte tro på någon av dem, så visst finns spår av källkritik.
En stor del av bokens första hälft, ungefär, vigs åt att berätta om olika folkslag, deras historia, seder och bruk: de ovan nämnda men också atenare och spartaner, egypter, skyter med flera. Ja, oräkneliga flera. Ibland får jag intryck att Herodotos inventerar folkslag och stammar som en Linné ett par millennier senare skulle rabbla blommor och gräs – och med samma objektivitet som man kan beskriva ståndare och pistiller redogör han för folkens sedvänjor: "[Adyrmakidernas] kvinnor bär en kopparring kring vardera smalbenet. De låter håret på huvudet växa. När någon kvinna fångat en lus på sig, biter hon först i den och kastar den sedan. De är de enda libyer, som gör detta." I ett stycke senare står i samma ton om ett folk som bedriver månggifte, och om ytterligare några andra påstås att de "har samma seder som de folk, som bor ovanför Kyrene". Det är en besynnerlig urskillning som kommit till bruk här.
Herodotos tillgriper aldrig några dömande attityder. Även om folkens vanor blir alltmer bisarra ju längre från Grekland man kommer har han aldrig intresse att håna dem därför – om något växer bara nyfikenheten. Även perserna och deras lydfolk beskrivs med all hederlig respekt, fiender eller ej. Jag påminns om Iliaden.
Vartefter blir det mer och mer av det militära. Xerxes efterträder kung Dareios (Darius) och inlåter sig och sin här på fälttåg mot Hellas. Och då ska det skickas sändebud kors och tvärs mellan olika potentater, det hålls tal för och emot någon strategisk manöver, folk är söner till varandra och någons anfader har utmärkt sig i en annan strid någon gång i tiden. Skildringarna av själva slagen går väl an, men alla dessa truppförflyttningar och uppräknanden av befälhavare med likartade namn, där slumrar jag till. Jag förstår så mycket som att vissa greker anslöt sig till persernas numrerärt redan överlägsna armé, man slogs vid bland annat Marathon, Thermopyle och Plataie, och till sist vann grekerna på något vis. Även om det mesta av detta gled av mig fullständigt så är det kanske något namn här och där som har satt sig i bakhuvudet nu.
Jag har läst verket i översättning av Claes Lindskog, reviderad av Gerhard Bendz och Axel Lindskog. Jag vet inte om det finns några andra översättningar. Upplagan är en pocket på Norstedts från 2008, med förord av Sture Linnér. Notapparaten består av ett uppslag korta anmärkningar, inalles 56 stycken, och det är mycket godtyckligt vad man valt att förtydliga med en not, för det är betydligt fler dunkla syftningar och namn som passerar oförklarade. Det finns också en tabell över mått, vikter och mynt, där man bemödat sig att konvertera pengarna till svenska kronor och ören. En attisk obol sägs till exempel motsvara 11 ⅔ öre. "(allt enligt gammal god valuta!)" upplyser man käckt. Jag fattar ingenting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar