Att första gången läsa Aniara är ju inte mer än att bekanta sig ytligt. Stort sett var den ungefär som den bild jag gjort mig men det gick en viss rysning genom kroppen när jag nu läste tjugosjätte sången på riktigt ("Men det finns inget skydd mot människan"). Det handlar mer än jag trodde om livet ombord på Aniara och mycket är gåtfullt, men det är ofta det jag gillar bäst, som den nonsensartade sjuttiotredje sången ("Libidella / oklädd i nudinell / höj mot stella / månvit din nudibell"). Kan någon ha tonsatt den, den verkar sångbar? Atombomben är för skrämmande för att mer än antydas eller bearbetas nästan mytiskt.
Även om syftningen är vidare kommer man inte ifrån att dikten till formen är ett science fiction-epos och jag kan inte låta bli att skymta något löjeväckande i det. Vid en spontan genomläsning. Min upplaga på Bonniers från 1997 tryckt 2000 inkluderar Harry Martinsons förord till pocketupplagan och avslutas med ett ganska långt efterord av Johan Wrede, akademiskt anstruket och rätt tråkigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar