Tomas Lappalainen beskriver i sin utmärkta bok Maffia hur denna (maffian) fungerar som ett alternativ till staten, ett alternativ som på Sicilien inte sällan väcker folkets sympatier mer än statsmakten gör. I förbigående nämner han den här romanen, som lär vara den bästa av alla maffiaskildringar. Helt i sin ordning att Lappalainen fått skriva förord till nyöversättningen som kom i år (den förra, från 1965, hade titeln Ugglor i solsken). I förordet summerar han sin poäng: "Den moderna staten har förmått prägla sig in i oss till den grad att vi har svårt att tänka oss in i mänskliga medvetanden som inte i grunden är solidariska med den. Vi förstår inte vad det innebär att sakna statsmedvetande."
I de två meningarna har han gestaltat problemet rikare än Leonardo Sciascia gör i romanen som följer. Jag har mycket svårt att se vad som gör denna korta text (knappt 120 sidor) till "rimligen den bästa skönlitterära skildring som överhuvudtaget finns av hur maffian fungerar i det sicilianska samhället". Vilka delar åsyftas? Berättelsens ingredienser är ett mord i siciliansk by, en norditaliensk utredare som vill sätta dit maffian för det, en lokal karabinjär med sviktande lojaliteter, en svekfull informatör och några mafiosi med försänkningar i rättsväsendet och politiken.
En gymnasieelev som kände till dessa fem punkter hade sluppit läsa boken inför hemtentan, så förutsägbar är handlingen och så bekanta är konflikterna – till och med för mig som inte ens sett Sopranos, bara hört fikarumssnacket. Dialogerna är platta som ett UR-drama och följs av figurernas förtydligande tankar (hit förläggs de mer abstrakta slutsatserna om samhället). Av någon anledning har Sciascia en förkärlek för ensidigt skildrade telefonsamtal, där den part som hörs måste upprepa den andres repliker för att läsaren ska förstå ("Jaså, allmänna åklagaren följer förundersökningarna och är överens med Bellodi? Ajajaj, vilken härva, vilken knipa ..."). Det slutar som man anar – nå, det kunde ha slutat med polisens seger, så här får gymnasisten göra en chansning –, men det slutar med att maffian tystar vittnena och kommer undan. Utredaren erkänner sig besegrad men konstaterar ändå "att han älskade Sicilien och att han skulle åka tillbaka".
Denna avslutande sentimentalitet är nog bokens mest talande rader. Det här är en roman för italienare, och särskilt sicilianare, år 1961. Den lär ha slagit ner som en bomb i ett samhälle som ännu förnekade maffians existens – och här kommer en berättelse som på åskådligaste sätt drar ner byxorna på hela systemet! Till slagkraften bidrog kanske att boken är mycket kort. Till läsupplevelsen bidrar det inte, och författaren förklarar för övrigt i sitt efterord att anledningen är att han skurit bort allt som kunde få honom att råka illa ut. Kvar är alltså ett slags deckarskelett som inte borde kunna hetsa upp någon sextio år senare. Läs hellre Lappalainens böcker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar