Det här är första delen i vad jag hört omtalas som en trilogi (eller var det triptyk?). Tvåan Litteraturens slut (2021) har jag läst och tyckte väl om, och nyligen kom Till ambivalensens försvar. Den sista ska bli intressant att läsa, för Sven Anders Johansson har ett särskilt konträrt tonfall när han argumenterar, som inte är helt fritt från självberöm. Även om han kompenserar med självkritik. Det är väl också en form av ambivalens.
Böckerna är skrivna i ett slags dagboks- eller tankeboksform, kanske inspirerat av Minima moralia – Adorno är nog den mest citerade tänkaren. Men bara en av många, och jag ska villigt erkänna att en del om Frankfurtskolan och postmarxistisk litteraturteori flyger över mitt huvud. Denna bok är tredelad efter år: 2015 och flyktingkrisen, 2016 och Trump, 2017 och klimatet (och metoo). I reaktionerna på dessa viktiga, allvarliga, förfärliga ödesfrågor ser Johansson en självuppblåst inställning som han kallar cynism. Sin egen inställning, att förhålla sig kyligt observerande och inte "göra något!" åt orättvisorna, utan tvärtom betrakta den påbjudna aktivismen som falsk, kallar han efter Peter Sloterdijk för kynism med k.
Mycket hinner beröras och inte alltid rakt och stringent, vilket inte heller är avsikten. Vissa partier är i dialogform. Prövande, ambivalent kanske, men jag får oftast en känsla att han ändå rör sig mot en avgjord slutsats. Och den är att det verkligt cyniska är att verka inom ett ruttet system, och därtill intala sig själv att man förändrar det, medan en etiskt försvarbar hållning är att vända sig bort från det. Bara så kan man leva som man lär. Men i praktiken lär ju även den inställningen bli rent teoretisk – det erkänner han – när man likförbannat är anställd på universitetet och när man inte kommer undan dessa småborgerliga middagsbjudningar, en av bokens hangups. Sven Anders Johansson gräver där han står och undviker noga att brösta upp sig till frälsare – det är ju sådana typer som är antagonisten här. Men navelskådande är navelskådande även om man är kritisk mot sitt ludd.
De stora argumenten om individualiseringen av samhällsproblemen, om motstånd som gör sig beroende av sin fiende och om övertron på sin egen makt att förändra något, de är välformulerade. Men mycket om new public management, aktivistisk forskning och så vidare har hunnit tröskas ganska många varv sedan boken skrevs och är vid det här laget allmängods; annat, som synen på SD, är passé. Det är, eller var, en bok för sin tid, som nog sex år senare till stor del är över. På gott och ont. Mest ont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar