Det här är första gången jag ger mig på att läsa skönlitteratur på tyska. Jag kan ta mig igenom normalbegripliga facktexter utan jätteproblem, men jag känner det som en pinsam brist att inte kunna läsa tyska romaner i original. Det borde vara ganska lätt avhjälpt.
Boken är första bästa jag hittade på loppis. Det är en novellsamling med nio berättelser och den skulle antagligen få heta generationsroman om den nu vore en roman. Novellerna gestaltar tillståndet mellan tjugo och trettio, den där förvirrade väntan på att det verkliga livet ska materialisera sig. Det tänds som förväntat många cigaretter, sups och tas droger, men bara i förbigående. Det är betecknande att ordet schlafwandlerisch (sömngångaraktig) förekommer i minst tre av historierna, för de präglas alla av en dagdrömmande blick på det närvarande. I "Hurrikan (Something farewell)" är några backpackers i Karibien oförmögna att leva i nuet, nostalgiska redan på förhand. Berättaren i titelnovellen genomlever parallella tidsplan när en gammal vän dyker upp och har köpt ett hus, där han tänker sig att kompisgänget från förrförra sommaren ska hänga, som om tiden inte gått. Det gör den ibland inte heller när det spanas djupt in i dimmorna. De bästa novellerna är de som går längre än att konstatera ett tillstånd. "Sonja" skildrar det existentiella famlandet med stilig tvetydighet som en otrohetsaffär. "Bali-Frau" varvar en urspårad festkväll med melankoliska återblickar och får till en grovyxad men effektfull dynamik. I två av berättelserna söker den unga huvudpersonen förankring i morföräldragenerationens minnen. På det hela taget var boken alldeles lagom lättläst och lagom bra (alltför bra hade varit bortkastat på mig).
Jag har emellertid läst den i kryptakt så mitt omdöme bör förstås som hypotetiskt. Jag kan yttra mig säkrare om det tyska språket. Det är underligt att läsa på. Franska har jag övat mig åratal i, och jag kan fatta vartenda ord och hela grammatiken i ett stycke, ändå lägger sig förståelsen alltid först på ytan innan den sakta absorberas. Tyskan å andra sidan, när jag väl slagit upp de glosor som inte är omedelbart begripliga, går rakt in direkt. Det beror förstås på närheten till modersmålet. Med transponerad bisatsordföljd och några fonemskiften så är det ju nästan redan svenska och både ord och uttryckssätt faller omärkligt på plats i de invanda facken. Jag förstår inte varför tyskan inte är det populäraste skolspråket, det är ju så uppenbart lättast att ta till sig.
Men alla dessa partiklar och små struntord! Varje liten åtbörd ska vara hinaus och herum, gärna bägge två, på ömse sidor verbet. Ingen handling får stå för sig själv så fort det går att inbilla sig en riktning i rummet. Man tänker sig tyskan som ett rejält och ordentligt språk, och det är det väl på andra sätt, men det här verkar bara veligt och osäkert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar