Jag är sjuk när jag skriver detta, vilket är synd på en bra roman. Det får bli lite kortfattat. Översatt från norska, tydligen stor där, men i Sverige utgiven på lilla Lil'lit förlag.
Trettiosexåriga Norma, teaterskådespelerska, mister sin mor och blir lämnad av fadern till hennes barn. För att återvinna någon form av hållpunkt flyr hon ut på semester till pappa Torstens stuga på en ö. Han är inte mindre frikopplad från de väsentliga sammanhangen; filosofisk på det till intet förpliktande vis som enstöriga gubbar kan vara, en sådan som uppskattar solnedgången och "modererade sig själv med lika stor kraft som han fastslog något som obestridligt". Kan man tro. Men det verkar ligga någon djupare existentiell insikt bakom faderns antydda familjehemligheter, och bakom allt det som sker på ön som han inte kommenterar: en ryttare som syns då och då på kullen och en plötsligt uppdykande flicka som han tydligen känner.
Åtminstone i Normas ögon. Hon är lösgjord från de sammanhang som skapar mening, och på ön, i ensamma promenader, i väntan på telefonsamtal från dottern och i tillfälliga förbindelser med yngre män letar hon efter ledtrådar. Hon söker bekräftelse från Jonathan, exet, och uppvaktas via sms av en kollega på teatern. Något måste betyda något, om inte detta så berghällarna, berusningen, minnena, slumpmässiga möten. Men hon hemsöks av tillvarons godtycklighet. Är ens hennes egna känslor att fästa någon vikt vid – "Var inte hennes egen förtvivlan och förvirring också ett gyckelspel?" Det mesta tycks i slutänden vara av hypotetisk, kuriös betydelse, även det allra mest intima.
Hon tänkte på sitt namn. Hon tänkte på alla namn som man utbytte, delade, skickade vidare upp genom generationerna. Som mammans, Edith, och dotterns, Edith. Det var ganska trevligt. Det var som värdelösa mynt man samlade på och värnade om. Och i sitt loja tillstånd fick hon för sig att även Gud bara var ett namn. Det var en flytande och otydlig fundering, inte mer än en förnimmelse. För vad var Gud? Troligtvis något hon gissade sig fram till eller hittade på, alltså en sådan existens som bara fanns i inbillningsvärlden.
Varje mening är stilistiskt genomtänkt – och betydelsefull! Det gör den här i grunden meditativa boken till en bladvändare (därtill hjälper även de korta kapitlen med suggestiva titlar i versaler). Kanske kommer Normas famlande att haka tag i något avgörande, trots allt? Kanske nästa mening leder framåt? Kanske allting har en betydelse, bara inte hos oss – men med rätt knep kan vi locka det stora sammanhanget nära. Allt pekar till sist mot en ofrivillig insikt: "Nu är jag bara det jag inte vet."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar