Alla romaner behöver ju inte handla om människor. Den här handlar om myror. Huvudpersonerna är några röda skogsmyror i staden, alltså stacken, Bel-o-kan, undersåtar till drottning Belo-kiu-kiuni. 327:e hanen, 103 693:e soldaten och ett par till får nys om ett hemligt vapen som dödat en hel bataljon av utsända spanare – kan det vara ärkefienden termiterna som ligger bakom? Deras jakt på gåtans lösning ger författaren många anledningar att demonstrera allt från stackbygge till parning till försvarsmetoder till hur myror uppfattar temperatur, odlar svamp och håller slavar (och ett och annat om spindlar och andra kryp). Parallellt berättas om familjen Wells, som ärvt en lägenhet av en excentrisk farbror. Lägenheten har en hemlig källare där först fadern, sedan mor och son och därefter ett dussintal räddningsmanskap försvinner spårlöst. Allt i jakt på en annan gåtas lösning, som väl har med myror att göra: farbrorn var entomolog...
Jag kan bara utgå från att Bernard Werber är mycket fascinerad av myror och vill sprida sin entusiasm – han lyckades förresten, boken har sålt ett par miljoner exemplar på trettio språk. Den franska Wikipediaartikeln om den är vansinnigt lång men jag skulle känna mig fånig om jag la ut texten för noga; det är en äventyrsroman med touch av sci-fi, och vill knappast vara så mycket mer. Man får lära sig en hel del myrfakta och det är inte så illa. Handlingen hos insekterna är engagerande i sin enkelhet. Det som händer hos människorna är egentligen dödligt banalt (en enda utdragen cliffhanger), men lagom skruvat med tokiga poliskonstaplar och en hundraårig farmor. Båda världarna möts såklart på slutet och sättet de gör det på är faktiskt så det lockar fram ett leende, så påhittigt och tramsigt det är. Och bara namnen! Zoubi-zoubi-kan, Chli-pou-ni, myrorna låter som rymdvarelser.
Men det är de inte, även om den liknelsen görs någon gång. Försöken att inse myrornas annanhet är så ytliga att de knappt är värda att nämnas. De kommunicerar via feromonutsöndringar, som utan vidare kan översättas till mänskliga kursiver, till exempel: "Felet var att vi försökte återskapa de vapen och strategier som våra förfäder i Bel-o-kan använde. Vi får inte härma, vi måste uppfinna våra egna lösningar för att lösa våra egna problem." Klokt tänkt av en liten arbetsmyra! Om boken har någon övergripande sensmoral är den också ungefär så djup. Eftersom ambitionen är undervisande (i slutet står de medverkandes latinska artnamn för den nyfikne) hamnar protagonistmyrorna i flera situationer av typen äta sin egen avkomma eller se tusentals artfränder dö i ett hugg utan att bry sig. Men i övrigt är de mentalt helt som människor, och jag vet inte, det kanske hedrar författaren att han inte försöker lappa ihop det? Det är klart att det inte går ihop, liksom.
Jag funderar under läsningen på hur man skulle närma sig ett riktigt myrskrivande (écriture myrmécéenne?). Det fick väl bli någon form av obegriplig poesi, värre än den Fröding presterade om sniglar och berg om man ska ta in allt som forskningen vet om myrornas nervsystem och annat. Det mest fascinerande i Werbers bok är de insprängda faktabitarna (maskerade som galna farbrorns anteckningsbok). Där antyds till exempel att hela myrkolonin bör ses som en organism och individerna som celler. Eller att känslor hos myror inte styrs av en individs hormoner, utan av gemensamma feromoner som påverkar alla som är nära. Hur skriver man ur det perspektivet??
Sådana frågor är uppenbart överkurs här, och gott så. Nu har jag skrivit långt ändå, men den bästa sammanfattningen står på det svenska pocketomslaget, ett citat ur Expressen: "En bok som väcker tankar och ger spänning i mötet mellan myror och människor." Varför krångla till det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar