Erfarenheter av exil är ett av de teman som förvandlar romaner till "viktiga". Har man trotssyndrom mot banal litteraturkritik är det lätt att skygga undan. Vilken tur jag övervann mitt trots.
Det handlar om ryssar i Frankrike (i "Europa", till skillnad från Ryssland). Berättaren Nikita missade planet hem från en klassresa och stannade helt enkelt kvar i Paris. Tjugo år har gått och han får besked att Nina är död, den kvinna som varit som en extra mor och lärarinna åt honom. Han ärver hennes lägenhet i Nice, återser den vulgärt livsbejakande Grzjebin och rotar i sina minnen och i Ninas anteckningsböcker.
För Nikita är vistelseorten en slump. Han är inskolad i ett kosmopolitiskt limbo och postmodernt nollställd. Han är rentav asexuell. Ett förmedlande neutrum. Det är en märklig roll och knappast strängt realistisk (i en roman som annars dras till konkreta beskrivningar av rum och kvarter) men sann i högre mening. För den äldre generationen exilryssar definieras hela existensen av främlingskapet. Hos Grzjebin tar det sig uttryck i banalitet, men hos Nina: oj! Hon är bra på sentenser. "Att leva som man lär är den största smaklösheten ... Den som lever har inget att lära ut och den som lär ut ska inte leva." "Som kvinna har man inte förmånen att vara med om katharsis genom att bli statsavrättad." Det går bortom exilen. Exilen bara uppenbarar att livet är godtycke (varför välja mellan franska och ryska åsikter?) och därmed självmotsägelse och därmed intet. Att vara vid liv är att vara blind, säger Nikita. Nina lyckas inte blunda, och till sin olycka kan hon därför inte heller "få metafysiskt rätt i sin vardagliga misär". Man behöver inte vara nihilist för att känna igen sig. Den som aldrig känner sig främmande i och för tillvaron har aldrig försökt leva.
Grigoriev översätter inte citat på ryska, franska och latin. Fattar man så fattar man. Få vågar vara så raka och självklara. De flesta svenska romaner luktar källare i jämförelse! Jag känner igen det även från Grigorievs essäer, en barskhet som är hans egen och, så litterär den må vara, helt oförkonstlad. Han är värd att läsa bara därför.
(Återpublicerat från Instagram.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar